Utrikesfrågor var hans specialitet

Bo Holmqvist var bland mycket annat programledare, ankare i SVT:s Rapport och han betecknades i bland som programmets diskrete gentleman. När han gick i pension sommaren 1996 lämnade han stilenligt jobbet med en lång blick in i kameran och ett enkelt "tack och adjö". Inget mer. 

En tv-recensent beskrev Holmqvists blick som melankolisk, men där fanns förstås också något förtroendeingivande som förstärktes av ett vänligt, lite snett leende, en stor kunnighet och ett vårdat, tydligt, nästan preciöst språk. 

Just språket hade Bo Holmkvist arbetat mycket med noterade han själv i en intervju i samband med pensioneringen. I studentmuntan på Södra Latin i Stockholm 1950 hade censorn i svenska klagat. "Den där förfärliga stockholmskan måste ni göra er av med". 

Han var i gott sällskap. Bland studentkamraterna fanns den blivande poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, den blivande bokförläggaren Lasse Bergström, den blivande journalisten och professorn Bo Grandien samt de blivande författarna Sven Lindqvist och Clas Engström. Till kretsen hörde också författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som nu minns Bo Holmqvist som charmören i umgänget."Utåtriktad, oblyg, till synes säker på sig själv; med sin blonda kalufs och glada leende verkade han förförisk på flickor vi andra inte vågade nalkas". 

Dessa kamrater som med tiden blev så framträdande i Kultursverige medverkade under sina studentår i den litterära tidskriften Medan Lagrarna Gro. Bo bidrog bland annat med några Hemingwayinfluerade noveller. Liksom många av kamraterna hade han nog vidare författardrömmar. Per Wästberg minns svagt ett romanutkast av hans hand. 

Men Holmqvist valde journalistbanan. Han anställdes 1952 på Dagens Nyheter, där han verkade som nyhetsreporter med ett brett register. Senare i livet talade han i bland med en viss bitterhet, kryddad med beundran, om att han i bland blev förbigången av stjärnreportern Jolo, Jan Olof Olsson, som ofta fick välja de bästa uppdragen vid morgonmötena på redaktionen.  

Han skrev under sina DN-år också kunnigt och inkännande om jazz under signaturen Boss innan han lockades över till etermedia. Först till Sveriges Radio, där han också fann sitt livs diamant, som han brukade säga. Radioproducenten Ulla, född Diamant, var hans hustru i 62 år till sin död härom året. 

Efter några utflykter till Röster i Radio och Aftonbladet sökte han sig till SVT. 1969 kom han till Rapport i den då nystartade kanalen TV2 som en lite äldre och mer erfaren reporter i den unga redaktion som hade föresatt sig att förändra nyhetsrapporteringen i TV, och som lyckades. 

Utrikesfrågor var hans specialitet. När hans gamle vän och rumskamrat på DN, Toto Hellbom, vid Holmqvists pensionering undrade vad han var mest stolt över i sin långa karriär svarade Bo Holmqvist utan att tveka "Utrikes affärer", det program han själv skapade och ledde. 

Han var SVT:s korrespondent i Washington på sjuttiotalet och i London under åttiotalet. Förutom programledarrollen i Rapport svarade han därefter bland annat för Årskrönikan i TV2, ofta tillsammans med vädermannen John Pohlman. Det hände att de avslutade programmen med någon jazzig låt med gemensam sång, hyfsad, och med Pohlman på piano.  

Bo Holmqvist bar sitt djupa intresse för jazz med sig genom livet. Han var länge ledamot i styrelsen för Duke Ellington Society, och byggde upp flera omfattande skivsamlingar, så stora att de inte rymdes i hans olika hem på Söder i Stockholm. Han hade även god näsa för rariteter som han kunde sälja till samlare över hela världen. 

Av hans jazzartiklar i Dagens Nyheter på femtiotalet framgår att Bo Holmqvist förutom Duke Ellington särskilt gillade musiker och grupper som Gerry Mulligan och Modern Jazz Quartet. Om detta borde vi ha talat mera.