Världen ville ha Lena Cronqvist i stora mängder

När Göran Sonnevi i Det osynliga motstyckets bok (2019) bygger stöttor till Lena Cronqvists frukttunga päronträd ser han plötsligt in i hennes ateljé där gröna streck på en pannå formar ”en flicka i en gunga”. Scenen bildsätter vad 1500-talsdramatikern George Chapman avsåg med ”öppna poesin med poesi”: En hand i en hand som varken håller fast eller tillhör, bara ställer upp dörren till nytt seende, gammalt som kosmos och okänt som dess orsak. Känslan är provisorisk, utan återvändo och med Sartres ord om existerandet ”tjock som sylt”.

Lena Cronqvists oeuvre hade sitt ursprung i det svällande söta varat, lockade till stora tuggor av målningar, skulpturer, etsningar och illustrationer, av koloriter, renässansinspirationer, Madonnor och bronsflickor, fick dem att växa i munnen. Svälj inte, säger de, då vet man aldrig vad som händer.

Men hände gjorde det. Redan under uppväxten i Karlstad stod det klart att Lena Cronqvist var konstnär. Inte så mycket ett medvetet val som för att få hålla på med sina grejer. Dessa grejer, som tidigt bröt upp från 1960-talets spontanism, tog hennes från Konsthögskolan och första separatutställningen 1965 på Galerie Pierre i Stockholm, via resor i Grekland, Sydamerika och Indien, efterfrågan från jordens alla hörn, till mer framgång än någon annan i sin konstnärsgeneration och med avgörande betydelse för uttrycken hos yngre kollegor. Den sista retrospektiven, Sex decennier, hölls på Konstakademien 2024. Då var hon blind, såg inte grejerna, de som var hennes språk, så uttryckte hon det, men om maken författaren Göran Tunström inte skrivit hade hon gjort det. Bara hon slapp prata.

Efter hans död 2000 gick mörkret mol tigande upp över dukarna. Vita ark visar Cronqvist framför ett slags sorgens patiens och i famnen ligger Tunström i spädbarnsstorlek. Ingenting går att nudda. Den som rör vid interiören får bestående brännskador.

Faran var ständigt närvarande. I ett porträtt för P1 Kultur från 2009 ror Lena Cronqvist sin trebordare på det bohuslänska havet. Fisken nappar inte. Naturen på Sydkoster, konstaterar hon för frilansjournalisten Tor Billgren, är inte längre hennes, folk och deras grillar har tagit över, tystat tystnaden och slutit landskapet. Kommentarerna buktar av halva skratt, överrumplade, påminner om hur hennes skildringar dyker upp bakom ryggen, på gränsen mellan livserfarenheters händelsekedjor och trygga symbolers glidningar mot groteskens kusliga dal där betraktaren möter släktingar till Giacomettis tändstickssmå figurer och styvsyskon till Kokoschkas Alma Mahler-docka i skala 1:1. På den platsen synkroniseras förlagorna overkliga. Ironiska och hjälplösa har de låsts ute från sina jag, blivit fantasi. Kanske är det därför bordskivan återkommer i motiven, en stabil horisont att sikta mot, som kan avlasta, där prydlig dissektion kan ske, men som också kan vältas och täcka hela duken – paff, rakt i synen!

Lena Cronqvists slagkraft förbands expressionistiskt med Vera Nilsson och Francis Bacon men behövde stundom vara färgfjär i Carl Fredrik Hills spår. Akvarellerna från 1990-talets början vattnades med omläsningar av Gunnar Ekelöfs Diwantrilogin efter att en strapats i Indien fullständigt torkat ut Cronqvists psyke: ”När jag var manisk förstod jag dikt inifrån. Annars är den ofta stängd för mig.”

Hon använde sig utan att utnyttja. Sviten Målaren och hennes modell visar konstnärens anlete i en spegel där även föräldrarna framträder. Spegeln är en pensel, representativt gäckande och praktisk på samma sätt som djurskeletten i andra produktioner. Liv fast död fast barn fast vuxen fast mig fast nej. Att vara djupt personligt kan vara en metod att undslippa varat, ett slags aktiv passivitet, extrovert inbunden för den som enbart ”tål världen i små doser”

Världen ville däremot ha Lena Cronqvist i stora mängder och den blev hennes arbetsfält. Men hemma var bara måleriet, det enda modersmålet för en gungande flicka som öppnade konsten med konst.