Anneli Strömqvist: ”Utmaningen är att komma bortom Bullerbyn”

Sedan i höstas är Anneli Strömqvist svenskt kulturråd, en diplomat i kulturens tjänst, i Berlin. Uppdraget är att synliggöra alla konst- och kulturformer, men hennes fokus är på filmen och bildkonsten, de områden som har störst utvecklingspotential.

Tåget från Chemnitz var något sent och nu har hon gått med raska steg från Berlin Hauptbahnhof, några minuter härifrån. Anneli Strömqvist, som var punkare som ung, sitter på en parkbänk utanför Hamburger Bahnhof – Nationalgalerie der Gegenwart, den gamla tågstationen som i snart 30 år har varit museum med fokus på modern och samtida konst. Besökare sitter utspridda i några av solstolarna framför entrén den här dagen då Berlin är mer av en sommarstad än en vårstad.

Anneli Strömqvist har i sin egenskap av kulturråd på den svenska ambassaden i Berlin, varit på kulturhuvudstadskonferens i Chemnitz, med organisationen Eunic, de europeiska kulturinstituten.

Hon och hennes familj bor i en lägenhet på Potzdamer Platz, ett område som hon beskriver som en otroligt artificiell plats. Men arbetsplatsen, den finns nära Tiergarten, på Rauchstrasse 1, där de nordiska länderna har sitt gemensamma ambassadhus i Berlin, Nordische Botschaften.

Det är tredje gången Anneli Strömqvist bor i Tyskland. För 25 år sedan var hon lite trött på sig själv och sin relation till Stockholm, ville hitta på något nytt. Då blev det Berlin och studier på Goethe-institutet innan hon flyttade vidare till Södra Tyskland och Freiburg där hon blev manager för ett danskompani.

– I Freiburg träffade jag min partner och där fick jag mitt första barn. Jag trodde nog då att jag skulle vara kvar i Tyskland men när jag flyttade med familjen till Berlin så gick det inte så bra jobbmässigt. Då fick jag jobb som verksamhetsledare på Cullbergbaletten, det kunde jag inte tacka nej till, säger Anneli Strömqvist om att det sedan blev arton år i Stockholm.

2012 blev hon anställd på Konstnärsnämnden där hon har varit ansvarig för det internationella programmet för dans och cirkus. Förordnandet som kulturråd i Berlin är tre år med möjlighet till förlängning på ett plus ett år, så det kan bli max fem år.

– Det jag trivs med på den här tjänsten är att jag får arbeta med kultur i ett större sammanhang. Det är tidvis lite överväldigande, eftersom ambassaden är en väldigt politisk arbetsplats.

Under timmarna i parken där lugnet främst störs av brötiga sirener då och då, växlar Anneli Strömqvist ofta tonläge, mellan att låta lite stelt officiell och att prata vardagligt avslappnat. Själva rösten är en perfekt radioröst, den påminner om Fröken Ur, välartikulerad och rikssvensk, mjuk och tydlig. Hon som utstrålar energi i sin blå kappa och i sin svarta skinnkjol. lägger till att det är ett roligt uppdrag. Men svårt.

– Man måste fundera på hur man ska synas. Om du frågade min ambassadör, Veronika Wand-Danielsson, skulle hon säga att vi representerar den svenska regeringen. Det gör vi, och genom det representerar vi Sverige och förmedlar Sverigebilden, säger Anneli Strömqvist som är väl medveten om att världen förändras snabbt nu. Så även Tyskland vars självbild har skakats om de senaste åren.

Hon konstaterar sedan att hennes arbete är att synliggöra Sverige i Tyskland och att främja och gynna svenska intressen. Hon tror att det är ett plus att hon är både kulturproducent och kulturbyråkrat. Dessutom har hon bott i Tyskland tidigare, hon kan språket, ”kan strukturerna någorlunda” och begriper sig på kulturvärlden.

– Vi ska kunna jobba på tre nivåer. Vi ska ha det publika med läsningar och filmvisningar på ambassaden, vi ska se till att det händer saker på andra platser, utanför huset, med tyska parter. Men vi ska också tänka att vi kan jobba branschmässigt, precis som mina politiska kollegor gör. De träffar de tyska departementen eller tjänstemännen och det kommer svenska politiker på besök.

Anneli Strömqvist pratar om att arrangera kulturpolitiska samtal som ska handla om vad som kan göras när den ekonomiska situationen förändras, i Sverige och i Tyskland.

– Hur hanterar vi läget och hur ser förutsättningarna ut? Hur ser förutsättningarna ut i de olika länderna för extern finansiering? Det är ett område jag vill gräva lite mer i, förklarar Anneli Strömqvist.

Litteraturen har länge haft en tämligen självklar plats eftersom det finns ett stort intresse för svensk litteratur i Tyskland, det blir om inte annat väldigt tydligt vid besök i tyska boklådor. Hon har en kollega som arbetar med fokus på litteraturen och Anneli Strömqvist understryker att det fungerar väl.

– Men jag har identifierat att man inte har arbetat så mycket med film och bildkonst. Så det är vad jag har planerat att göra. Jag försöker hitta olika typer av samarbeten, säger Anneli Strömqvist.

Ett sådant samarbete är med en Folkets bio-liknande organisation som finns på många platser i Tyskland. Vilken typ av svensk film kan de tänkas vara intresserade av? Vill de visa kortfilmer eller långfilmer? Går det att visa svensk film utan att filmarna själva behöver vara närvarande för, som hon säger det: ”Just närvaron gör det dyrt”. I höst kommer till exempel Norrköpings symfoniorkester till Berlin.

– Att det finansieras av privata medel, av Bauhausarkivets 100-årsfirande och av ”Fond of Music”, i Norrköping, är mycket lyckat. Och Anders Zorn ska visas i en stor utställning på en konsthall i Hamburg. De har inte heller frågat om stöd men de har en tradition här nere, de kallar det för schirmherrschaft, att man som offentlig representant förväntas lägga sina vingar över något och säga: ”Det här är bra”.

Apropå sitt uppdrag säger Anneli Strömqvist att utmaningen är att komma bortom Bullerbyn, Pippi och Abba och att hon vill föra ett samtal om Sverige som går ut på att Sverige kanske är något annat i dag än vad tyskarna tror att Sverige är.

– Eller ska vi låta dem tro att det är så? Eller vill vi föra ett realistiskt, mer kontemporärt samtal om de problem vi har?

Hon menar att Sverige och Tyskland har många beröringspunkter, är ganska lika på ytan, men att samhällena är ganska olika. Samtidigt har vi samma utmaningar, anser hon som poängterar att Tyskland är Sveriges viktigaste marknad och handelspartner.

Hon pratar om att kultur är uttryck för demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som det även innebär sätt att mötas. Hon pratar om vikten av ”togetherness” i kulturen, om det där som sker i både skapandet och deltagandet.

– Jag tycker om att den svenska regeringen nu har en strategi för företag i kulturella och kreativa branscher. Det är bra att man också ser kulturens och konsternas betydelse för ekonomin. Jag hoppas att jag kan vara med och se till att det sker ett utbyte mellan Sverige och Tyskland, också på en kulturpolitisk nivå.

Det viktigaste är att främja tillväxten av talanger, menar hon och att man i nästa steg får titta på vad som behöver stöd och vilka som klarar att stå på egna ben. Samtidigt understryker hon att mycket som sker i form av svensk-tyskt kultursamarbete, händer utan att ambassaden är inblandad. Svenska musiker turnerar ändå, svenska tv-serier dubbas i vilket fall som helst.

Så frågan är, menar Anneli Strömqvist, vad kan hon och ambassaden göra för skillnad, vad är det de ska göra som kan hjälpa svenska konstnärer att försörja sig på sin konst? Hon hävdar att det gäller att våga prata om kulturexport, att inte vara rädd för att benämna det så. 

– Vi har inte så stora resurser, men vi kan använda våra kontakter, vi kan agera matchmaker och hjälpa till med vissa idéer. Men det vi lyfter ska ge tillbaka något till Sverige, på ett eller annat sätt!

***

Läs även: Lena Andersson: ”Många av dagens män är frustrerade”

Läs även: Richard Dinter: ”Det finns ingen demokratisk rättvisa”