Åsa Eriksson: ”Ingen lyssnade när vi ropade på hjälp”

”Du kan dra olycka över oss om för många kommer hit” sa Olof Palme till sin invandrarminister våren 1976. Citatet finns med i S-politikern Åsa Erikssons nyutkomna bok om Sverige, migrationen och segregationen med titeln Ett farväl till Bullerbyn? 

Åsa Eriksson bävade inför boksläppet, rädd att stämplas som rasist av partikamraterna.  

– Att misstänkas för att vilja sänka skatten är liksom inte lika jobbigt... Men boken har tagits emot väl. Jag har fått höra omdömen som ”Modigt!”, ”Bra gjort!”, ”Det här måste vi prata mer om!”. 

Vi går upp till Gamla Riksdagshusets mäktiga trapphall och betraktar bronsbysten av Olof Palme. Han som införde internationell solidaritet på S-agendan, enligt många. Åsa Eriksson var 14 år när Palme dog och blev själv socialdemokrat vid 35. År 2015 blev hon känd som kommunalrådet som grät i radio när hennes kommun Norberg i Västmanland knäade under flyktingmottagandet. ”Mitt Sverige bygger inga murar” sa partiledare Löfven. Åsa Eriksson var en av dem som skulle leverera på denna stolta premiss.  

– Jag vet inte hur Palme skulle ha sett på dagens situation, säger hon när jag frågar. Palme själv tiger på sin sockel, liksom Göran Persson en bit bort. Åsa Eriksson är försiktig. Mer om det strax.  

Är det mer bekvämt att sitta i riksdagen än att vara kommunpolitiker? undrar jag. Dagen före intervjun har riksdagen öppnats med pompa och kungligheter. Nu följer vi med blicken en kostymklädd skara som strömmar förbi. Deras röster ekar under de vackra valven, dränker vårt samtal och vi tystnar.     

– Det är helt klart mycket mer jobb och ansvar att vara enda heltidspolitikern i en liten kommun än att vara en av 349 ledamöter. Det är jättestor skillnad och det tror jag att alla politiker vet, svarar Åsa Eriksson. 

Flyktingkrisen 2015 var ingen enstaka händelse. Utan kulmen på en lång period då små kommuner fick ta ansvar för beslut fattade av riksdag och regering, samt av Migrationsverket som upphandlade asylboenden oavsett var de låg. En dag fann Åsa Eriksson en av sina medarbetare halvt kollapsad över sitt skrivbord i kommunhuset. Det blev en vändpunkt.  

– Vi jobbade och jobbade, försökte på alla sätt vi kunde, år ut och år in, att välkomna de asylsökande på ett så bra sätt som möjligt. Vi ville att de skulle trivas i Norberg och bo kvar. Men när buss efter buss rullade in, utan information, utan att vi hade varken skollokaler, personal eller pengar för att ta emot barnen, och ingen lyssnade när vi ropade på hjälp, då kände jag vanmakt, säger hon.  

När läget var som hetast kom det 1000 personer till Norberg. Det är som om Stockholm skulle ha tagit emot 197 000 flyktingar på en gång.  

Det ögonblicket blev en pjäs på Stockholms Stadsteater och Åsa Eriksson grät på första raden när hon såg sig själv gestaltas på scen. Hur mådde hon i det där pressade läget 2015? Stressad. Slutkörd. En stöttande sambo som lyckligtvis höll ihop familjen på hemmaplan.  

– Jag tackar min lyckliga stjärna för min goda nattsömn.  

Jag läser Farväl till Bullerbyn? flera gånger. Bläddrar fram och tillbaka i pdf:en som förlaget har skickat, börjar räkna frågetecknen. Får det till 127 stycken, titeln oräknad. Och jag blir fundersam. Floden av frågor ger snarast en bild av osäkerhet. ”Kanske har vi inte velat lyssna på signaler för att vi så gärna vill tro på politikens kraft att göra gott?” är en typisk formulering. Ja, kanske det, Sherlock. Eller, när Åsa Eriksson intervjuar två poliser: ”Jag frågar om det faktum att rapporteringen om kriminella gäng nästan alltid handlar om personer med utländsk bakgrund. Stämmer det? Det finns ju fattiga och kriminella etniska svenskar, håller de till någon annanstans?” 

Eftersom Åsa Eriksson omöjligen kan sväva i okunnighet om sakernas tillstånd börjar jag betrakta boken som något annat än en bok och Åsa Eriksson som en motvillig strateg. Det jag ser på de 176 sidorna är socialdemokratin själv på väg att lotsa sina medlemmar från utopism till realism. Det är vad som brukar hända när partiet tillfälligtvis inte har makten. Högerpartier är förstås aldrig ett regeringsalternativ för socialdemokrater, men som regeringskorrektiv har de en funktion. Vi såg det vid deras återkomst till makten 1982 (skatterna), vi såg det 1994 (valfrihet i välfärden) och 2014 (jobbskatteavdragen). Nästa gång de vinner ett val är prognosen att de i stort sett behåller Tidöpartiernas migrations- och integrationspolitik.  

I Farväl till Bullerbyn? förankras den nya politiken via respekterade S-profiler som har lämnat scenen. Åsa Eriksson skjuter dem framför sig: ”Ulrika Messing säger att det blev en trend i partiet på 1990-talet att mångkultur och mångfald var ett mål i sig. Det var olyckligt tycker hon i dag”. 

Eller: ”Det var bara att bejaka den höga invandringen. Vi har nog varit ängsliga” säger Lars Engqvist som försökte problematisera segregationen i Malmö när han styrde staden i början av 1990-talet.   

Särskilt viktig i boken är Anna-Greta Leijon, Olof Palmes invandrarminister som tidigt anade hur samhällsomvälvande en mycket stor invandring skulle kunna bli. Åsa Eriksson beskriver hur glad hon blir av Leijons beröm när hon håller ett av sina första politiska tal 2009. ”Fortsätt vara sådär rak och modig” säger Anna-Greta Leijon och lägger till: ”Knyt skorna!” På så vis kopplar Åsa Eriksson in ett narrativ om socialdemokrater som egentligen realistiska och beslutsamma. 

Så vad tjänar Åsa Erikssons 127 frågetecken till? Säkert för att det uppfattas som SD-aktigt att ha tvekat om invandringens omfattning före 2015. Men om klippan Lars Engqvist var bekymrad 1990 och ikonen Anna-Greta Leijon redan på sjuttiotalet, ja då kanske den gräsrot kan förlåtas som var tveksam även före Refugees welcome. Inom kort kan det vara ett tecken på gott omdöme, i stället för motsatsen.  

Men balansgången är pågående och skör. Ta fenomenet med stora barnkullar. I juni 2022 svängde Socialdemokraterna till Moderaternas och SD:s linje om slopat flerbarnstillägg. ”Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja” sa arbetsmarknadsminister Eva Nordmark då. Men så vill inte Åsa Eriksson uttrycka sig.  

– Min syn: Familjer ska givetvis ha så många barn som de önskar, säger hon.  

– Jag vill inte införa barnbegränsning. Men det finns ingen anledning att samhället ska söka stimulera till många barn genom att höja barnbidraget ju fler barn familjen har.  

Åsa Erikssons försiktighet kan bara tolkas på ett sätt. Hos Socialdemokraterna är det toppskiktet som måste leda förändring.   

Därför frågar jag Åsa Eriksson om hon vill bli migrationsminister i nästa S-regering. Hon svarar förstås nej. Men bygga ihop samhället vill hon gärna, och hon tror att det är fullt möjligt att få miljonärer att flytta till Rinkeby i stället för Djursholm. ”Varför inte?”  

– Med landets bästa skolor, dubbelt så hög personaltäthet som på andra skolor, statliga myndigheters huvudkontor, spännande kulturinstitutioner och blandad bebyggelse tror jag absolut att det går. Vem vill inte ha ett gulligt radhus i gröna Järva?  

Jag tänker att utopismen aldrig kommer att gå ur Socialdemokraterna.  

Själv bor Åsa Eriksson på en gård på landet.

***

Läs även: Jan Emanuel: "Det går utmärkt att få ordning på brottsligheten"

Läs även: Sara Skyttedal: "Jag blev utfryst av partikollegor"