Jessica Stegrud: ”Problemen är fortsatt enorma”

Vårt möte, som sker på hennes arbetsrum i Riksdagen, är ett returmöte. Jag träffade Jessica Stegrud första gången vårvintern 2018, på ett fik i Malmö, för en bok om invandring. Vårt nya land, hette den. Sverige var ju kraftigt omvandlat, inte minst demografiskt. Och demografi är öde, som någon sa.

Även Jessica Stegrud – då ännu inte politiker – skrev i dessa frågor, på sociala medier. Om bristen på konsekvensanalys, om hallelujakörerna om “kompetensregn” och Sverige som humanitär stormakt.

– Under den så kallade flyktingkrisen 2015 såg jag ju med egna ögon på Malmö Central vilka som kom, det var inte alls främst barnfamiljer som flydde för sina liv eller toppakademiker, det var framför allt ekonomiska migranter, män från Mellanöstern.

Hon hade följt frågan länge. Med en mamma som var lokalpolitiker i Järvaområdet utanför Stockholm var den bristande integrationen, med dess koppling till hög invandring, ett samhällsproblem omöjligt att blunda för, trots Jessica Stegruds egen uppväxt på ett fridfullt Gotland. I alla fall för den som ville se.

I dag är det en mainstreamanalys. Socialdemokraterna och Moderaterna tävlar om att framstå som mest restriktivt. Men mycket är fluffig retorik, anser Jessica Stegrud.

– Asylinvandringen är den lägsta på nästan 40 år, men antalet utdelade uppehållstillstånd är fortsatt alldeles för högt. Skärpningar pågår, det finns många kryphål att täppa igen. Det handlar om exempelvis bidragstak och hårdare regler kring både anhörig- och arbetskraftsinvandring. Men problemen är fortsatt enorma. Vi måste både stoppa flödet hit och få till en kraftfull återvandring. Symboliskt är det viktigt att asylinvandringen sjunkit brant, det kommer att ge effekt längre fram.

Den som hissade varningsflagg blev länge stämplad som xenofob och rasist. Under vår Malmöfika för snart åtta år sedan berättade Jessica Stegrud att engagemanget kostat vänskap. Nära vänner tyckte hon klivit över till den mörka sidan.

– Det gjorde mig verkligen jätteont. Samtidigt måste man göra och säga det man tror på, bli lite hårdhudad. Resten får komma i andra hand.

“Jag är ingen ond människa”, lydde rubriken på mitt Jessica-kapitel. Just att se politiska motståndare som onda var vanligt då – och är så fortfarande. I september betalade amerikanske högerdebattöten Charlie Kirk det ultimata priset.

– Jag blev väldigt illa berörd av mordet, det säger mycket om hur sjukt det har blivit. Allt hat legitimerar ju till slut våld.

Åsiktstemperaturen har stigit även i Sverige, inte minst genom Palestinaaktivismen. När statsrådet Carl-Oskar Bohlin förföljdes av demonstranter kort blev det mycket uppmärksammat. Men när Stegrud hamnade i en liknande situation i juni togs det på betydligt mindre allvar.

Det började med en oskyldig gruppfotografering, som i en rörig händelseeskalering ledde till att Jessica Stegrud utanför riksdagen blev mycket närgånget påhoppad verbalt av ett varierande antal aktivister och till slut fysiskt attackerad av en särskilt agiterad kvinna. Hon valde att stå kvar och filma dem.

– Jag tänkte, det här är ju vad jag upplever som politiker, jag måste visa att det är så här det ser ut.

Jessica Stegrud gav direkt efteråt en kort intervju på plats om yttrande- och mötesfrihet, varvid en närvarande fotograf också blev påhoppad. Säkerhetspersonal från riksdagen anslöt då och erbjöd skydd.

Hon beskriver en gradvis upphettad politisk atmosfär, med mötesåskådare som gör skära-av-halsen-tecken och skriker “barnamördare”. SD har försökt lyfta säkerhetsproblemen men utan gehör från Riksdagen.

– När det här hände, menade bland annat Aftonbladet att det var jag som attackerat aktivisterna: genom att filma dem. Och att jag kanske arrangerat det hela för att väcka sympati. Helt sjukt. Medan den som kämpar för “en god sak” verkar få bete sig nästan hur illa som helst.

Hon noterade i efterhand, när hon granskade filmklippen, att några poliser stått helt nära, utan att på minsta vis ingripa. Tillämpats det dubbla måttstockar, en för SD, en för de andra? Statsminister Fredrik Reinfeldts kommentar 2010, efter att en SD-are knivskurits svårt, antyder det: “Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi-och-dem-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”.

– Partikolleger som varit med länge har berättat hur man blivit bortjagad från möten, fått bengaler och flaskor kastade efter sig och flera fall av ren misshandel. Stenar har krossat sovrumsfönster och flugit in i barnkammaren. Och med vissa journalister är det svårt tolka det på annat sätt än att de tycker att sverigedemokrater får skylla sig själva. Vi har nu publicerat en vitbok om vårt förflutna. När kommer vitboken om behandlingen av oss?

Hon konstaterar torrt att våldshoten som länge “varit vårt privilegium” i dag fördelas mer jämnt.

Är hon rädd? Hon är försiktig, iakttar strikta säkerhetsrutiner, och säger sig ha fått många tankeställare, inte minst senaste halvåret. Men hyser inga planer på att sluta.

– Jag tänker inte låta dem vinna och vill inte backa. Jag tar hellre striden.

Det är dystert att så mycket av en politikerintervju handlar om våld och hot. Men vi hinner med sakpolitik också. I egenskap av socialpolitisk talesperson har Jessica Stegrud bland annat välfärdsbrottsligheten på radarn.

– Den omsätter mer än knarkhandeln, den äter upp förtroende för stat och samhälle, och gröper ur offentliga kassor. Till slut drabbas dem som mest behöver välfärden.

Hon berättar om “import” av handikappade påstått anhöriga/barn samt assistenter för att bygga upp en familjeekonomi kring personlig assistans. En enda vårdkrävande individ kan generera miljonbelopp. Om oseriösa vårdcentraler och äldreboenden och hem för problematisk ungdom, ibland med suspekta omständigheter som att de anställda är från samma släkt.

– Folk skulle bara veta vad myndigheter inte gjort och gör för att stävja det här. Grundläggande, basala kontroller görs ofta inte. Ordentligt lagstöd har saknats. Man får till exempel inte föra register över läkare som systematiskt skriver ut falska sjukintyg. Medan de som betalar skatt och alltid sköter sig och sedan får ett handikappat barn eller råkar ut för en olycka, ibland måste kämpa för varenda minut av personlig assistans. Bedömningarna svajar, systemet är ojämlikt.

Hennes ambition: att ge de rätta verktygen till myndigheter och ansvariga i kommuner. Bland annat mer registersamkörning och hårdare sanktioner. Och hon efterlyser en bättre mänsklig förståelse, när folk från hårda kulturer präglade av misstänksamhet och klanmentalitet möter svensk tillitskultur och naivitet.

– Den här brottsligheten är till stora delar invandrarrelaterad, det bara är så, det visar rapport på rapport år efter år.

Delar de andra Tidöpartierna er grundanalys kring invandring/integration?

– Inte helt. Vi är nog mer överens i kriminalpolitiken. Ta Moderaternas nya integrationsförslag, det handlar fortfarande väldigt mycket om jobb, bidragsnivåer, att kunna tala svenska. Viktigt förstås. Men vi måste mycket tydligare hävda majoritetskulturen, och klargöra att svenska värderingar är grundläggande.

Hon berättar om en influencer i Malmö, en beslöjad muslimsk kvinna, på sista tiden viral, som inte vill att barnen ska lära sig svenska före skolan och även på andra sätt insisterar på utanförskap.

– Det här är en stor kategori. De vill inte integreras eller assimileras. Jamen varsågod, då är ju återvandring alldeles utmärkt.

Hur ska vi då bättre hävda det svenska och bjuda in i gemenskapen?

– Stå på oss, bejaka det svenska, kräva engagemang. Jag tror bland annat lite grand på det här med kulturkanon faktiskt. Det är egentligen sorgligt att vi ens måste plocka fram en sådan. Det handlar inte bara om invandringen utan också om att många yngre idag är historielösa.

Vad är då det svenska? Svårt att sätta fingret på exakt, säger hon. Men man vet ändå. Det räcker att träffa en annan svensk utomlands; tusen osynliga trådar förenar. Reinfeldts resonemang i Ronna 2006, att ursvenskt är bara barbariet, ger hon inte mycket för. Inte heller Mona Sahlins avfärdande av svensk kultur som “midsommar och såna töntiga saker”.

– Läs historia, läs Astrid Lindgren. Jag tycker det är vår uppgift att förmedla hur Sverige har utvecklats, och hur vi hamnat där vi är idag.

Hon nämner en väninna, från Iran, med svensk man. Tre barn, högutbildad, driver eget företag, talar perfekt svenska..

-Hon firar alltid jul och påsk och midsommar och allt det här .Inte för att det betyder någonting för henne. “Jag kunde lika gärna strunta i det där”, säger hon. Men hon gör det för barnen, för att de ska bli 100 % kulturellt svenska.

Apropå kulturkanon… Efter att kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Socialdemokraternas Lawen Redar debatterat utredningen, skrev Jessica Stegrud en omdiskuterad tweet: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt”.

Tweeten skulle kunna tolkas som att “Se hur bra integrationen går i Sverige!” Men det var nog inte det du menade…?

– Dels handlade det ju om den demografiska förändringen av Sverige. Dels fanns en tanke om att det på något sätt är logiskt att våra två största partier, vilka båda haft ledare som spottat på svensk kultur, som Reinfeldt och Mona Sahlin, i en diskussion om kultur företräds av i och för sig kompetenta personer men som kulturellt inte är enbart svenska. Det har också bland etablissemanget varit ett sådant otroligt stigma kring svensk kultur, och vilka har då stuckit ut hakan i debatten? Det är vi sverigedemokrater – och folk med invandrarbakgrund.

Hon har svårt att förstå upprördheten hos invandrare som Benjamin Dousa, som sa sig ha blivit sårad av tweeten.

– Att påpeka att någon har persisk eller kurdisk bakgrund, hur kan det anses rasistiskt? Antingen har man då en väldigt sunkig syn på mig som sverigedemokrat, eller så har man en sunkig syn på människor, när man tar för givet att att en persisk bakgrund skulle vara så jäkla dåligt.

Hon hänvisar till sin superintegrerade iranska väninna – som alltså ändå inte känner sig helt svensk. Men det är ju hon, hennes känsla. Och tillägger att hon själv knappast skulle känna sig saudiarabisk, även om hon levde där en halv livstid.

– Det här är ganska odramatiskt för mig, så jag förstod inte riktigt sprängstoffet i det jag skrev. Förhoppningsvis har jag vidgat åsiktskorridoren lite grand…

Den så kallade Maktbarometern utsåg dig nyligen till 2025 års mäktigaste person på Facebook – vad förklarar din påverkanskraft?

– Ingen aning, du får fråga mina följare. Jag har aldrig haft någon strategi, jag bara skriver om det jag finner angeläget. Sedan har jag ju mina livestreams då jag framför allt svarar på frågor, vilket brukar uppskattas. Kanske det är tillgängligheten folk gillar, jag är nog ovanligt tillgänglig som politiker. Jag är genuint engagerad och öppen med det jag gör och vad jag tycker.

Men inläggen skapar ju ibland kraftig negativ backlash – är du för trigger happy?

– Det är två inlägg på sex år som ”skapat en nagativ backlash” i form av negativa rubriker etc. Inte så många i förhållande till alla tusentals jag skrivit under dessa år. Medialogiken är inte helt enkel. Jag tror att mycket handlar om tajming och till viss del hur man formulerar sig…och så klart, som sverigedemokrat är det alltid känsligare, det bara är så.

Nyligen blev du petad från partistyrelsen. Har det att göra med dina kontroversiella inlägg? Och känner du fortfarande partiets förtroende?

– Vet inte, det får du fråga valberedningen om. Jag respekterar deras beslut såklart men hade själv tyckt det varit bra att veta vad som låg i vågskålen. Förtroendet? Ja, jag är fortsatt med på riksdagslistan så det jag.tar jag för givet.

Vi avslutar med de brutna vänrelationerna.

Har några kommit tillbaka, nu när du i någon mening “fått rätt”och kanske inte var så ond ändå..?

– En kom tillbaka i somras, faktiskt. Jag får nästan gåshud när jag tänker på det. En före detta kollega, vi hade en väldigt speciell relation och pratade ofta politik, utan att för den skull vara överens. Jag sörjde honom/henne verkligen. Men så på Kiviks marknad, när jag jobbade i SD:s tält, bara stod han/hon där. Och sa att “Vi bor här i närheten, och även i Malmö, det vore kul att börja ses igen.”

Alla jobbiga känslor smälte undan direkt.

– Det kändes som ett väldigt fint sätt att visa: Jag saknar dig. Och kanske säga förlåt.

***

Läs även: Ruud Koopmans: ”Muslimer hotar redan den svenska demokratin”

Läs även: Richard Jomshof: ”De är inte ett dugg bättre än de som krökte rygg för nazisterna”