Jonas Karlsson: ”Vi har alla en yxmördare inom oss”

– Vi har alla en yxmördare inom oss.

Jonas Karlsson sitter i en svit högst upp på Grand Hotell i Stockholm och talar om att hitta sitt inre mörker. Han säger:

– Alla bär på destruktiva sidor. Det är viktigt att få syn på det, att hålla koll på det, att veta hur man ska tackla det.

Att en av Sveriges bästa och omvittnat (inte minst av oss journalister) trevligaste skådespelare talar yxmord beror på att vi kommit in på hur han gör för att hitta mörkret i sig när han ska spela en ond eller över huvud taget obehaglig karaktär. Detta som kontrast till roller som den han gör i bioaktuella Regmannen, baserad på hans egen roman med samma namn som kom 2019 . Filmen är regisserad av Hannes Holm.

Vi ser Robert Gustafsson och Jonas Karlsson i huvudrollerna, den förstnämnde som Ingmar, en ensam man som en dag upptäcker att han genom att vrida på en gömd kran i trädgården kan frammana regn, den sistnämnde som Burman, hans nyfikne granne som inser hur man kan slå mynt av Regnmannens övernaturliga förmåga. Hur känns det att så att säga överlåta något man gjort i andras händer, hände det att Jonas Karlsson någon gång ville säga ”stopp, det där stämmer inte med boken”?

– Hannes och jag skrev ju manuset tillsammans, och vi ändrade väldigt mycket. Boken handlar mycket om en farbror som går och tänker, det skulle bli en astråkig film. Vi tog historien och behöll kärnan som berättar om sorg och saknad och maktlöshet och om att plötsligt inte ha något att säga till om.

– Sedan är det så att film aldrig blir som man tänkt sig, att när jag ser det färdiga resultatet tänker jag ”aha, blev det så”.

När man först funderat på att göra film av Regnmannen var tanken att det skulle bli en liten lågbudgetfilm. Men när Jonas Karlsson gav ett exemplar av boken till Robert Gustafsson (de spelade just då mot varandra i Rain Man, som titeln till trots inte har någonting att göra med boken) läste denne och sa ”det där är jag, den gubben är precis som jag är på landet på Öland”. Så då drog vi ner karaktärernas ålder och drog upp oss själva. Då blev det ännu lite sorgligare, Vi insåg att vi är ju lite farbröder. Det behövdes inte så mycket mask.

Filmen utspelas i Kalmar, en stad som både Jonas Karlsson och Robert Gustafsson har stark anknytning till.

-Det här är dom skogar där jag har varit sen jag var liten. Och sen är det dialekten, det är rakt av min morbrors dialekt, säger Jonas Karlsson och faller in i småländskan.

Berättelsen handlar mycket om sorg. Robert Gustafssons karaktär har nyligen blivit änkling, Jonas Karlssons karaktär är ensam sedan hans fru lämnat honom.

– Jag hade länge funderat på att skriva om pappa. Han blev så oerhört ledsen när mamma dog. Jag har aldrig varit för det självbiografiska, det fick bli en roman i stället.

Det där med att det plötsligt börjar regna när en man vrider på en kran måste betecknas som övernaturligt. Jag frågar om Jonas Karlsson tror på det övernaturliga.

– Jag är naturvetare, så verkligen inte. Å andra sidan finns det mycket vidskepligheter på teatern. Knacka i väggen innan man går in på scenen, alltid gå in från samma håll, skådespelare håller på med mycket sånt där. Jag har funderat över varför…man känner sig sårbar, man vill säkra upp.

– Man stöter på detta överallt, även hos resonabla människor. Man vill inte gå under en stege, man spottar efter en svart katt, man undviker att gå på A-brunnar. Det sitter i.

I den verklighetsbaserade serien spelade han Tommy, en ridlärare som sexuellt utnyttjade de unga flickor som jobbade hos honom. I forna tider kunde en sån roll få skådespelaren att betraktad som synonym med karaktären (det har berättats att Tor Isedal fick en örfil i tunnelbanan efter att ha spelat våldtäktsman och mördare i Ingmar Bergmans film Jungfrukällan).

Han har en lång karriär bakom sig, inom film, TV och teater. Den där trevlighetsauran har inte minst kommit efter roller i filmer som Miffo, Offside, Cockpit, All inclusive och En del av mitt hjärta. Men de mörka rollerna har alltid funnits där, i Storm, flera Beck-filmer, En pilgrims död, Snömannen, och inte minst i TV-serien Nattryttarna (som gav honom en Emmy-nominering).

– Tiderna förändras, numera fattar alla att det är en roll. Jag hade en vidrig roll i Nattryttarna, men den har inneburit att folk har anförtrott sig till mig. Jag har fått mail, folk jag träffat på stan har sagt ”jag känner igen det där”. ”Hur bar han sig åt för att manipulera så där?” Både män och kvinnor i alla åldrar har pratat med mig, så den här serien fyller verkligen en funktion, säger Jonas Karlsson.

– Att leta upp mitt eget inneboende mörker, det är det som är det spännande med en osympatisk roll. Ibland har folk varnat mig, ta inte den rollen, personen är inte likeable. Men om man har en seriös inställning till sitt jobb, om man är mer skådespelare än allmänt känd good guy, då gör man rollen. Det är fantastiskt att få chansen att utforska så många sidor hos sig själv. Alla bär vi på destruktiva tankar.

– Dom här rollerna är roliga att spela, det finns så mycket att gräva i. Men dom snälla pojkarna, det är kul det också. Det finns mycket i den här straight guy-rollen som man inte ska underskatta. Tänk på serien Sherlock med Benedict Cumberbatch. Sidekicken spelades av Martin Freeman, och den rollen kan inte ha varit så lätt. Jag blir alltid lockad av det jag inte har gjort förut, det är roligt att ta sig än nåt sådant. Sen är det det gamla vanliga, hur är manuset, vem regisserar, vilka är medskådespelarna. Hannes Holm, Mårten Klingberg, Kristian Petri, Stefan Larsson på teatern, det är människor som jag längtar efter att få arbeta med igen.

Jonas Karlsson och hustrun Hanna har ett långt äktenskap bakom sig. Två av döttrarna bor fortfarande hemma, den äldsta har flyttat för att studera på annan ort. Jonas Karlsson säger att det självfallet har känts lite speciellt, efter att ha varit en familj på fem är man nu fyra.

– Vi är duktiga på att äta middagar ihop. Det är underbart, det är fantastiskt att kunna sitta och tala om det som hänt under dagen.

Och Jonas Karlsson lagar förstås maten? Nja…

– Jag är inte bra på att laga mat, men jag gör det ändå. Ibland är jag ju så illa tvungen. Hanna är den som lagar efter recept, jag står för markservicen och fixar en pyttipanna eller en pasta eller fiskpinnar.

Hur håller man ihop ett långt äktenskap?

– Ja, det är väl tiotusenkronorsfrågan. Jag vet inte. Man gillar varandra, det är grundgrejen. Sen handlar det om att ha gemensamma intressen, och göra saker ihop. Jag har aldrig varit speciellt mycket för att gå på krogen. Ibland har jag kunnat tänka att jag borde göra det, att jag borde vara mera social. I viss mån kan jag sakna det, samtidigt som jag alltid har prioriterat att vara hemma. Jag är nog ganska mycket en hemma person. Och så har jag en trevlig familj.

Jonas Karlsson är som sagt en mycket trevlig person, men han vet hur han får sin vilja igenom.

– Jag tycker själv jag är resonabel. Fast mina döttrar säger att jag är smygdominant, ”du får ju ändå alltid som du vill”. När jag har en bestämd uppfattning, då kan jag driva det. Jag är öppen för att det finns många sätt att göra en sak på, och jag inbillar mig att jag är ganska prestigelös. Men jag tycker om att det vi gör ska bli bra, och om jag känner att vi jobbar åt fel håll så säger jag till. En vinst som väl har kommit med åren, det är folk lyssnar när jag säger någonting.

När han vill koppla av tar han med sig döttrarna och frun på just fotboll. Jonas Karlsson är inbiten Hammarby-fan, han har fostrat döttrarna till att bli detsamma. Familjen bor nära Hammarbys damers hemmaarena Kanalplan och har gått mycket på Bajens matcher.

– Vårt lag går så bra, och det gäller ju svensk damfotboll generellt. Damfotbollen befinner sig i en fantastisk skärningspunkt just nu. Damallsvenskan är så bra att chansen finns att spelarna i ens lag plötsligt kan flytta till en internationell storklubb, några spelar i landslaget men samtidigt bor många kvar i kvarteret och tar samma väg till matchen som vi fans.

Våren 2026 ska han stå på scen igen, när vi träffas är det fortfarande hemligt vilken pjäs och på vilken teater, det är dock inte Dramaten. Samtidigt ska han spela in en TV-serie och skriva klart sin nya novellsamling. Det låter stressigt. Han säger att scen- och TV/film-jobben också är en ekonomisk fråga, att hans böcker inte säljer i jätteupplagor, men att ”det är värt det”.

– Det kommer att bli tufft, men jag gillar att planera och att vara strukturerad. Har jag bara ordning på allt, så går det. Jag värjer mig mot att vara uppbokad.

Det där med dubbel- och trippeljobb är något han gärna vill undvika i framtiden. Och han säger att han då och då får funderingar kring att trappa ner, att flytta från Stockholm, att sitta i en stuga på landet och bara skriva, rita och måla.

– När jag säger det säger Hanna ”jag ger dig tre veckor, sen blir du galen”. Och hon känner mig nog bättre än vad jag gör själv. Men jag vill ta det lugnare, samtidigt som jag inte ser mig själv sluta med det här. Jag tänker inte pensionera mig, det gör man inte i den här branschen.

Regnmannen har biopremiär den 25 december.

***
Läs även: Håkan Lahger: ”Slas var väl inte helt politiskt korrekt”

Läs även: Kristina Lund: ”Jag älskar tvättstugan – den är effektiv och meditativ”