Lars Trägårdh: ”Kulturkanon borde vara ett socialdemokratiskt projekt” 

När utredaren Lars Trägårdh den 2 september överlämnade slutbetänkandet En kulturkanon för Sverige till kulturminister Parisa Liljestrand (M) på det nu kanoniserade Gustavianum i Uppsala var medieintresset så stort att alla journalister inte fick plats. Nu väntar han på att en journalist från New York Times ska ringa honom.

– Han vill fråga mig om varför inte ABBA och svenska maträtter finns med i listan, säger Lars Trägårdh.

Det svenska popundret har av utredningens experter bedömts vara yngre än den 50-årsgräns som satts för kanoniserade verk och det gastronomiska inslaget finns i den del av kanon som utgörs av folkets förslag.

Under de knappt två år Lars Trägårdh arbetat med att ta fram en kanon har han rest runt i landet och diskuterat projektet med alla tänkbara svenskar.

– På så vis vet jag att intresset för frågan är stort och att det finns många kunniga och engagerade människor där ute som velat bidra med sina tankar och perspektiv.

Själva kanonlistan på hundra verk har sedan den presenterats debatterats flitigt. Varför får stridsflygplanet Viggen vara med? Och var är Hasse & Tage?

– Är inte Stones trots allt bättre än Beatles? Folk älskar listor och det här är ett område där alla känner att de kan och bör tycka till.

Det mest högljudda i det svenska kulturlivet och flertalet av kultursidorna har inte varit nådiga, kanon har likställts med en AI-genererad lista, dimridå för “att mörka kulturslakt” eller ett “rent skämt”.

– Jag visste att kulturjournalisterna skulle vara “a priori”-negativa till kanon. Jag tänkte att de skulle ses på någon av deras fester någonstans och göra upp om att antingen skriva ner kanon eller att helt ignorera den.

Redan när kulturkanon var i dess vagga beskrivs den upprop och kritikstormar som “fascistiskt” eller ett ”auktoritärt” högerprojekt.

– Mitt livs glädje och lycka är att jag inte har sociala medier så jag har inte uppfattat allt det där. Den där typen av beskrivningar är svåra att ta på allvar eftersom det ligger så “far off” vilka vi är som arbetat med kanon.

Lars Trägårdh säger att han inte vet säkert varför regeringen bad just honom att leda kanonprojektet.

– Det kan ha varit så att de frågade 14 personer före mig som tackade nej och att jag var “dum nog” att tacka ja. När jag satte igång med det så beskrivs det också av andra som “ett självmordsuppdrag”. Jag borde nog ha läst direktiven noggrannare, men jag hade tid mellan ett par forskningsprojekt och för mig är alltid friheten viktigast, inte pengarna. Så länge jag vaknar varje morgon och vet att jag kan göra vad jag vill med dagen är jag nöjd.

Lars Trägårdh hade sina bestämda idéer kring kanon. En viktig utgångspunkt var ett kulturbegrepp som omfattade mer än konstarterna. Som historiker ville han att den skulle spegla just historien och samhällsutvecklingen.

– I egenskap av kvasi-marxist är jag förstås intresserad av den ideologiska överbyggnaden, men framför allt den materiella basen, varför ser saker ut som de gör?

Tillsammans med Henrik Berggren har Lars Trägårdh skrivit den moderna klassikern Är svensken människa? (2006) som likt den nu presenterade kulturkanonen kopplar den svenska historien till konstnärliga verk.

– I någon mån skrev vi redan då en kanon, vi beskrev den svenska kulturella koden.

Lars Trägårdh tackade omgående nej till att följa “den svenska modellen” med en kanonkommitté bestående av företrädare från olika kulturområden i Sverige. Han ville hellre ha en liten grupp av “fria generalister” som kunde tänka brett.

På regeringens förslag blev det journalisterna PJ Anders Linder och Gunilla Kindstrand, den framlidne litteraturdocenten Peter Luthersson och Läsfrämjarinstitutets grundare Marlen Eskander.

Den sistnämnda hoppade av projektet när hon tyckte det blev för smalt att inte ta med verk som var yngre än 50 år. De andra har alla kopplingar till Ax:son Johnson-stiftelsen som Svenska Dagbladet konstaterat i sitt gräv.

– För min del har jag skrivit för Axess någon gång om året, men jag har också arbetat med socialdemokratiska Arena Idé och Katalys.

Lars Trägårdh har kallat kulturkanon för “ett nationellt uppfostringsprojekt” och står också fast vid att det är ett “nationalistiskt” företag. På samma vis som katekesen och husförhören fick svenskarna att läsa och Läsebok för folkskolan från 1860- till 1960-talet gav hela folket samma bildningsgrund, hoppas han nu att kanon kan inspirera till en ny våg av medborgarnationalism.

– Problemet i dag är att många svenskar inte har den bildning som krävs för att de ska kunna fungera som demokratiska medborgare. Det där var en gång i tiden det viktiga målet för både folkbildningen och folkskolan.

Kritikernas historielöshet förvånar Lars Trägårdh. Få av dem verkar känna till att den svenska socialdemokratins mål var just en demokratisk nationalism och medborgaranda. I betänkandet finner vi socialdemokratiska röd-gul-blå valaffischer från 1930-talet som väl representerar det med slogans som: “Svenska folket väg är folkfrihetens och demokratins väg”.

– Kulturkanon borde vara ett socialdemokratiskt projekt. Per Albin Hanssons folkhemstal handlade just om det, ett demokratiskt hem för medborgare. Det är viktigt att skilja medborgarnationalismen från den etniska nationalismen, som inte är inkluderande. Folkhemsnationalismen höll också extremhögern borta från makten i Sverige.

Lars Trägårdh hävdar att vi efter andra världskriget tappat bort vår historiska och nationella förankring och att vårt samhälle dominerats av tre överideologier som vänt blicken bort från det egna:

1. Modernismen – Tillsammans med USA är Sverige det mest moderna landet med sikte på framtiden.

2. “Den moraliska supermakten” – Med skuldkänslor över att ha släppt igenom tyska trupper genom landet och varit för passiv med att hjälpa Förintelsens offer, måste samvetet lindras. FN:s andre generalsekreterare Dag Hammarskjöld, fortfarande “den mest aktade”, ledde en organisation som är kraftfull utifrån en djup kristen övertygelse. Olof Palme sekulariserade denna anda som en del av den svenska identiteten.

3. Mångkulturalismen – En önskan om att respektera minoriteter i takt med att Sverige blir ett invandrarland.

Lars Trägårdh ser den svenska skolans förfall som en del av historielösheten och bildningsbristen.

– Den socialdemokratiska impulsen att skapa jämlikhet mellan elever gjorde att man började sänka kunskapskraven inom svensk skola efter andra världskriget. Folkskolans undervisning byggde på en tysk modell som felaktigt uppfattades som auktoritär, snarare påminde den om det man i USA kallar “liberal arts”, en bred bildning inom många områden.

– Problemet med svensk skola är att den gått från att handla om elevernas rätt till kunskap till att kretsa kring lärarnas frihet att utforma sin undervisning och föräldrarnas rätt att välja barnens skola.

Kanonarbetet har influerats av den nederländska kanon som i årtionden arbetat med så kallade “fönster”, referenser som är ingångar till att förstå landets kultur. Danmarks nu 25 år gamla kulturkanon har också inspirerat.

– I Nederländerna hindrar konstitutionen att kanon blir styrande i skolan, det beror på att befolkningen historiskt sett utgjorts av både kalvinister och katoliker. I Danmark är man inte så känslig med att ta beslut uppifrån och ängslas inte över minoriteter, där är kanon grunden för undervisningen, även om det mesta av den redan varit sådan man lärt ut.

Frågan är hur en kulturkanon kan komma till användning i Sverige. Utredningen föreslår att kanonarbetet fortsätter genom en från politiken fristående stiftelse med medel från den statliga Allmänna arvsfonden.

– För att kulturkanon ska komma till användning inom skolan eller samhällsintroduktioner för invandrare måste det till myndighetsbeslut. Men om kanon får en god finansiering kan vi arbeta med att ta fram läromedel och studiematerial.

Kanonutredningen har tagit intryck av den franske historikern Pierre Noras idé om “lieux de mémoire”, “minnesplatser” där kulturarvet gör sig påmint.

– De blir mer levande än muséer och där kan man också skapa skådespel och servera mat som är kopplat till särskilda historiska händelser. Det skulle också en kanonstiftelse kunna understödja.

***

Läs även: Kulturkanon – hela listan!

Läs även: Erik Jersenius: Med kanon blir vi lika lyckliga som danskarna