Lisa Langseth: ”De får betalt per utredning”

Hennes nya film kretsar runt psykoanalys, men Lisa Langseth har föga gemensamt med regissörkollegan Ingmar Bergmans demoner. Ändå börjar vi med döden. Att fylla 50 är ingen lätt sak – men Langseth, nyss fyllda 50, verkar ta det med ro.

– Det känns bra, konstaterar hon. Det blir otroligt mycket mer påtagligt hur mycket tid man har kvar.

Kanske hjälper det att hon har en evigt ungdomlig aura. Vi befinner oss på Il caffè på Kungsholmen. Den stora mängden laptop-arbetare tränger ut oss till en oansenlig lädersits intill ett skyltfönster täckt av klistermärken. I högtalarna spelas Billy Joel, Langseth smuttar på en apelsinjuice och säger att hon tar tiden på allvar nu och att hon frågar sig vad hon verkligen vill göra.

– Men jag har aldrig hoppat på något projekt, jag hittar på mina egna historier. Det måste spela roll, lägger hon till.

Inget spelar större roll 2025 än ämnet för hennes nya film The dance club: Psykiatri och hur vi mår. Lisa Langseth har alltid utforskat normala och onormala känslor och beteenden.

– Det finns en förvirring kring känslolivet som jag tycker är skitspännande”, säger hon.

Senast, i Netflixserien Kärlek & anarki, exponerade hon på sitt typiskt samtidskritiska sätt inte bara en ängslig kulturelit men också allas vår oro kring hur vi uppfattas. Nu, i The dance club, vänder hon blicken mot psykiatrins absurditeter, där diagnoser blivit big business. Med humor dissekerar hon ett system där vård blivit vinst.

Filmen följer en brokig skara udda fåglar, bland andra en mäklare, en performancekonstnär och en PTP-psykolog, som bildar en sorts hemlig pakt som i smyg infiltrerar en psykiatrisk miljö, vårdbolaget Care. De är sinsemellan olika men förenas av att livet inte funkar – och att de är ensamma. Föreställ dig en svensk twist på Milos Formans Gökboet, men i motsats till Jack Nicholsons vilja att fly ett mentalsjukhus är det här gänget desperata efter en plats där de kan få hjälp. En smart kritik av nedskärningarna i psykvården.

The dance club föddes ur Langseths fascination för psykiatrins skifte från samtal till neuropsykiatriska diagnoser.

– Vi började prata om oss själva på ett helt nytt sätt, säger hon.

Arbetet inleddes med att hon intervjuade verksamma psykologer; hon hoppades ha fel i sin tes, eftersom psykiatrin ju har en så hög position och DSM (manualen som diagnosindustrin lutar sig emot) utger sig för att vara så kallat ”evidensbaserad.”.

– Men i själva verket kan man inte kartlägga hur en människa fungerar.

I stället mötte hon frustrerade, upprörda psykologer som berättade att psykiatrin har blivit ett sätt att tjäna pengar på människor i stället för att hjälpa dem. Ju fler hon träffade, desto hårdare lät kritiken – värre än den hon själv satt på.

– Jag fick veta att många har slutat eller att de inte vågade säga till för om man inte gjorde tillräckligt många utredningar på tillräckligt kort tid kunde man få sparken.

Hon lägger till:

– Till slut började folk kontakta mig, många har jag kontakt med fortfarande.

Hon var samtidigt noga med att inte göra en dyster film. Lisa Langseth poängterar att hon inte är en undersökande reporter och en utmaning var att ta med sig de här frågeställningarna in i en lättsam ton. The dance club blev en komedi där ensamma själar finner gemenskap i en förbjuden dansklubb.

– Så ofta ser man filmer om svåra saker där allt är mörkblått och där människor mår jättedåligt och så blir det bara långtråkigt att titta på. Det absurda i att vi tror att vi kan identifiera människor med diagnoser är perfekt för komik, konstaterar hon.

Speglar inte filmen också ett skifte i tiden – för bara några år sedan hade The dance club knappast varit tänkbar?

– Exakt! I början av finansieringen sa de: ’Du kan inte göra en film om det här!” Då blir man fundersam. Vad är det som gör att det inte går? Det står spalt efter spalt om psykologi, det är inte ett ämne som vi inte pratar om. Men jag saknade det i kulturen. Jag hade inte sett någon film med det här temat.

Men nu har det vänt, tiden har hunnit i kapp Lisa Langseths tankar. Mycket av det hon fann i sin research har nyligen lyfts i media, som undersökande reportage om hur människor betalar helt privata kliniker mellan 30 000 till 40 000 kronor för att få en adhd-diagnos.

– Men min film utspelar sig kring ett företag som är finansierat av regionen, inflikar Lisa Langseth smått upprymt och fortsätter:

– Det var då det brände till på riktigt under researcharbetet. Jag var tvungen att kolla det flera gånger för jag tänkte att det här kan inte stämma. Till slut gick jag till en känd klinik och fick det bekräftat: De får betalt per utredning av regionen, det vill säga våra skattemedel.

Lisa Langseth må låta kritisk mot världen som kallas ”psykiatri”, men något som blir uppenbart både under vårt samtal och i The dance club är hur mycket hon respekterar psykiskt lidande och värnar om de som mår dåligt. Av den anledningen vägrar hon till exempel att raljera över människor som äter medicin. Mer än något annat är hon bekymrad över hur man monterat ner den långsiktiga psykiatrin, där svårt sjuka, som personer med schizofreni eller bipolär sjukdom, prioriteras bort för att de anses för kostsamma.

– Om jag ska betala skatt så är det vad jag vill ha för pengarna. Att de som verkligen behöver riktig hjälp ska få det, säger hon tvärt.

På frågan om ett gott mående är något som vi kan kräva av samhället replikerar hon en smula oväntat att hon hatar begreppet ”psykisk ohälsa”, eftersom det också förutsätter psykisk hälsa.

– Det låter så jävla käckt på ett provocerande sätt. Det är ju skitsvårt att leva, och vi har matats med en slags illusion av att det ska vara smärtfritt. Det står också överallt: Man ska söka hjälp tidigt. Människor tror på något sätt att man ska få hjälp och så kommer man till de här bolagen.

Den samhällskritiska rösten i Lisa Langseth blir allt tydligare, nu lutar hon sig fram så att det knarrar till i lädersitsen.

– Det är mycket kritik nu mot att många vill ha de här diagnoserna för lättvindigt. Men om människor har problem och har blivit intalade att det är lösningen är det klart att man söker sig dit. Ansvaret ligger på psykiatrin och på samhället.

Jo, samhället tar mindre ansvar. Men en fråga som är vida mer omfattande än psykiatrin är: Varför mår vi så dåligt? Varför rids vi av mer ångest än någonsin? Att skylla på sociala medier känns alltmer som en plattityd, men Lisa Langseth vill inte avfärda skärmarna helt.

– Vi har fått svårare att ha kontakt med våra sanna känslor. Varför känner jag som jag gör? Vilket gör att vi till exempel söker psykiatriska diagnoser för känslor som sorg. Vi har fått sämre tillit till oss själva, vilket också har minskat vår förmåga att hjälpa oss själva.

Det ligger något i det. En annan viktig faktor bakom människors usla mående och som skildras fint i The dance club är vikten av att bli sedd. Rollfiguren som mår allra sämst är Emily, spelad av komikern Evelyn Mok. Hon är en person som aldrig blivit sedd, men som nu plötsligt omges av ett gäng som alla har hål i huvudet och som svarar på hennes grubblerier med entusiasm: ”Gud vilken bra idé, det gör vi!”.

– Det är en grej som vi har rationaliserat bort väldigt mycket, det finns en väldig kraft i att bli sedd, slår Langseth fast.

Så vem ser dig?

– Det kan ju vara olika, svarar hon med ett förläget skratt.

Hon funderar en stund och lägger till:

– Det är viktigt att bli sedd av människor som man lever med, men sen behöver inte det vara alla hela tiden. På sista tiden har jag fått vänner i alla olika åldrar. Jag försöker slänga av mig den här idén om vilka man hör ihop med. Att inte ha en idé om hur min flock ser ut.

Precis som karaktärerna i The dance club finner Lisa Langseth gemenskap bortom samhällets normer. Vad som uppfattas som normalt eller ej präglar det mesta av det hon sysselsätter sig med. Redan nu skissar hon på nästa projekt. ”Jag älskar att gå,” säger hon. Kanske föds hennes nästa värld just nu under en promenad i Stockholm.

***

Läs även: Många vet vad en gag ball är före de fått sin första kyss

Läs även: Elis Monteverde Burrau: ”De bästa unga poeterna är kvinnor”