Lukas Memborn: ”Förr hade man hundraårsperspektiv”

Lukas Memborn arbetar på stadsbyggnadsförvaltningen sedan 2009, där han började som miljöstrateg och nu fokuserar på strategisk stadsplanering. Han saknar specifik titel men kallar sig arkitekt. Lukas Memborns uppdrag spänner från tidiga skeden till konkreta beräkningar, vilket är ovanligt.

Vi ses på Hotell Eggers från 1877, alldeles vid Göteborgs Centralstation. Den historiska miljön är en lämplig inramning till ett samtal om hur framtidens städer kan byggas utifrån modeller ur det förflutna. Memborn ser ut som en ordentlig tjänsteman i manchesterbyxor, skjorta och pullover. Inget i hans yttre förråder att han i själva verket håller på att genomföra en revolution på stadsbyggnadsområdet.

Som miljöstrateg medverkade han i Göteborgs strategiska dokument 2012–2014, fyllda av visioner om stadsmässigt, variationsrikt byggande för gående. Men verkligheten blev motsatsen, vilket frustrerade honom. Han upptäckte att 1800-talets stadsplaner bättre matchade dagens mål än nutidens miljonprogramsliknande byggen.

– Fram till 1920-talet byggde vi de städer som vi nu säger att vi vill ha, men inte bygger, säger Lukas Memborn.

Efter utbildningen på KTH märkte han att Göteborg halkat efter Stockholm, där områden som Sankt Eriksområdet visar på lyckad kvartersstad. I Göteborg dominerade modernismen fortfarande. Genom att analysera historiska planer, som från 1870-talet, fann han att de gav högre täthet med lägre hus än dagens höghusprojekt.

Ju mer han studerade de äldre stadsplanerna, ändå tillbaka till 1400-talet, desto mer övertygad blev han. Sättet som man byggde städer på före modernismen motsvarade bättre dagens förväntningar i styrdokumenten, än det sätt vi bygger städer på i dag. Men för att övertyga andra måste man kunna visa att det också var ekonomiskt lönsamt. Så han började räkna.

– Jag kunde ta UN Habitats rekommendationer för hur man bygger en bra stad, deras mått och principer och applicera dem på en stadsplan från 1880-talet, och konstatera att de passade perfekt!

Han fortsatte med att tillämpa sin upptäckt på aktuella projekt i Göteborg, utifrån ett ekonomiskt perspektiv. I stadsdelen Masthugget jämförde han en ny detaljplan med en från 1879 och såg att den äldre planen dubblade tätheten med femvåningshus, tack vare smalare, bättre anpassade gator.

Så han började mäta och räkna, meter för meter och kunde konstatera att gatornas bredd i den äldre stadsplanen var bättre anpassade till de topografiska förutsättningarna, de faktiska trafikbehoven och byggnadernas skala. Förslaget kallas Göteborgs utvidgade innerstad.

Att smalna av en gata som Första långgatan kunde ge plats för två kvarter istället för höghus, med miljarder kronor att vinna till följd av ökad byggarea.

– Förr hade man hundraårsperspektiv. Vasagatan tog 70 år att bygga, säger han.

Dagens kortsiktiga, fläckvisa byggande kontrasterar mot dåtidens långsiktiga stadsplaner, som Vasagatans från 1860-talet, vilka gav byggherrar stabilitet utan byråkrati. Modernismens arv, med färdigbyggda områden, lever kvar och skapar osammanhängande städer.

Memborn pekar på Le Corbusiers inflytande, förstärkt i Göteborg av Uno Åhrén (stadsplanechef 1932–1944), som testade hans idéer i stor skala. Detta präglade miljonprogrammet och trafikplaneringen, där separering av trafikslag och rivningar av stadskärnor blev norm.

– Trafikleder drogs för att riva den gamla bebyggelsen, som ansågs omoralisk, säger han.

I stället för bilfria städer förespråkar han “slow cities”, där bilar anpassas till lägre hastigheter, inspirerat av häst-och-vagn-eran. Han ser inte bilen som huvudproblemet, utan främst hastigheten i tätbebyggda miljöer.

Yimby i Göteborg, en rörelse som grundades för arton år sedan för att uppmuntra byggande och stadsutveckling, fokuserade tidigt på att bevara landshövdingehus, vilket skiljde sig från Stockholms höghusinriktning. Memborn, som bodde i det rivningshotade Gårda, drogs till rörelsen men undviker formellt engagemang på grund av sitt jobb. Hans unika position – uppskattad av både Yimby och Arkitekturupproret – kommer av att han ifrågasätter modernismens floskler med siffror.

Han kritiserar att man ignorerar vad folk vill ha, baserat på enkäter och statistik, till förmån för Le Corbusiers idéer om glesa, snabba städer. Göteborg har byggbar mark för hundra år i småskaliga projekt, men modernismens storskalighet passar inte längre.

– Alla bär ansvar: arkitekter i frusen ideologi, byggbolag i gamla modeller och politiker med korta mandat, säger han.

Hans inofficiella generalplan för Göteborg, en datamodell baserad på historiska principer, börjar påverka. Politikerna skärper tonen, och nya planer jämförs med hans uträkningar, som i Biskopsgården, där man nu planerar att bygga trädgårdsstad. Framtiden kan ligga i 1870-talets stadsbyggande.

***

Läs även: Lena Andersson: ”Många av dagens män är frustrerade”

Läs även: Richard Dinter: ”Det finns ingen demokratisk rättvisa”