Många vet vad en gag ball är före de fått sin första kyss

Alla människor födda på 90-talet har blivit groomade. Så skrev någon av alla internetbekanta, någon av de grumliga avatarerna brevid ett nick skrivet i gemener, jag minns att jag hajade till av den trubbiga sanningen..

Filosofen Sanja Särmans (visserligen född 1987) debutroman spelar upp just det som många levt igenom och de flesta förträngt, att mycket ung och ensam gå rakt in i förövarnästet online. Att söka upp vuxenvärldens smutsiga undersida och låta den stryka sig mot en.

– Jag hade också förträngt!, ropar Sanja Särman.

När jag möter henne är det över internet, men såklart inte det internet. Vi ser varandras ansikten, kan varandras namn och vårt samtal börjar med det fysiska. Var vi är, vart vi ska sen, i vilken fas våra förkylningar är. När hennes internetdebut begicks var det inte så.

– När jag började uppträda på internet var det helt anonymiserat. Det var nästan extatiskt, för där var jag helt reducerad till mitt språk.

Sanja Särman ler brett, minns en gammal triumf.

– Ingen visste om min ålder eller mitt kön men det gick inte att tvivla på vad jag skrev. För mig, för människor som skriver, var det storslaget.

I hennes roman Feng Yongxus förmåga att gråta (Albert Bonniers, 2025) letar Xu efter botemedlet mot fattigdomen i sitt fjortonåriga flickliv. Hon hittar universalmedlet mot all sysslolöshet, internet, det som Sanja Särman kallar för en “asyl från existensen”. I anonyma chattar lyckas Xu bli till döden förälskad i en av de ansiktslösa och nattvakna, som hon inte vet något om och därför kan projicera vad som helst på.

Även Xu förtränger vad hon gör, vad hon gjorde förra veckan. Internet fungerar så, det är varken helt medvetet eller del av det svårfångade undermedvetna. Hade psykoanalytikerna dragit gränserna mellan psykets nivåer idag hade de nog sett annorlunda ut.

–Det påminner om det man i neurologisk forskning nu kallar för mind wandering, dagdrömmeri. Men det är ett styrt wandering. Styrt, av algoritmer och andra inkräktare.

– Ingen planerar ju att titta på pandor på buzzfeed, scrollandet är det ingen som identifierar sig med.

Skärmtidsrapporter gör människor överraskade, vad som händer med telefonen i handen glöms snabbt.

I Feng Yongxu är det få pandor, innehållet Xu söker sig till är av mindre gullig sort.

– Jag tycker själv det är en väldigt jobbig bok. Jag måste resa mig och gå ett varv om jag bläddrat i den, säger Sanja Särman.

Karaktären Xu blir rekvisita i den äldre mannens enformiga lustar, låter sig vårdslöst användas. Det finns inget sensationellt i själva historien, förutsägbarheten är i sig äcklig.

– Det verkar finnas hög igenkänning, säger Sanja Särman.

Xu är utan tvekan utnyttjad men saknar knappast agens. Som läsare vill man skydda henne men hon söker själv upp situationerna. Är att göra sig utsatt en strategi för att något ska hända, vad som helst?

–Flickor mellan tolv och sexton år vibrerar på en viss frekvens.

Sanja Särman påminner om Jeanne d’Arc och kinesiska Mulan, de som så gärna vill offra sitt liv för Något, eller Någon.

– Det är en ålder av dådkraft och stilsträvan. Man håller på med skönhet och bildspråk, form och vers. Och kläder!

Det är lätt att associera till ätstörda tonåringar, som ställer alla behov åt sidan för ett stilprojekt, gärna ger upp sin framtid för formen. Det handlar om att framställa sig själv, håller Särman med om, och det går att föreställa sig en evolutionär grund för beteendet. Handlar det om att förföra?

– Om att revolutionera, också, säger hon.

– På ett sätt var jag i den här perioden både sårbar och ensam och allt möjligt, på ett sätt var jag i mitt esse.

Hon verkar, vackert nog, inte skämmas för det mörka.

– Om fjortonåriga Sanja skulle ta en tidsmaskin skulle hon till exempel skjuta sig för att ha skrivit en så prosaisk bok. Man blir exponentiellt mindre pretentiös efter tonåren.

All denna ungdomliga kraft har numera utlopp på internet, av någon anledning helst nattetid. Sanja påminner mig om ytterligare en förträngd känsla. Ett sökande, som att ha tappat nyckeln och treva runt i skärmens blåljus till fyra på morgonen, utan tanke på nästa dag. Vad är det man letar efter?

– Man kanske inte är tillfreds med den familj man föddes in i, den roll man föddes in i. Man behöver kanske ett par, tre, fyra, andra alternativ? Energin i den åldern är övermänsklig, ett liv räcker inte till.

Kostnaden för skärmtiden och den förlorade dygnsrytmen har visat sig enorm, de spelande barnen är ett samhällsproblem. Det handlar om dödsdrift, om behovet att blöda, att erövra, tror Sanja. Det är ju sånt man gör i spel.

– Vad de ska göra istället har jag inget politiskt korrekt förslag på, säger hon.

– Rymdbaserna borde kanske rekrytera yngre.

En av få saker som väcker den ansiktslösa mannens intresse i romanen om Xu – förutom hennes lättillgängliga lilla kropp – är religion.

– Han har en febrig fascination för allt bortom sin egen förståelsehorisont, suckar Sanja Särman.

– Kombinerat med viljan att reducera allt till något jätteenkelt.

Incelspråket utgår från information snarare än erfarenhet, det ser människor och deras relationer utifrån utan att komma nära. “Encyklopedisk grymhet”, kallar Särman kallar det meningslösa faktagnabbandet online. Kanske är intresset för kyrkan på uppsving bland skärmbarnen, just för att den är svår att reducera till en schablon?

– Intresset för det andliga och det rituella kommer väl av att det har mått av sanning i sig, säger Sanja Särman.

Poddaren Ola Söderholm har en teori om att ingen plats i mänsklighetens historia varit så gudslös som en svensk småstad på 00-talet. För någon uppvuxen där kan tro framstå som en luxuös och exotisk detalj.

– Jag skrev min gymnasieuppsats om nestorianism, svarar Sanja Särman, doktor i filosofi, och drar ihop en målad mun.

– Jag kan nog inte relatera.

Det är svårt att inte bli nedlåtande mot de dysfunktionella teoretikerna på internet, likväl är de vad som bjuds. Flickorna i Sanja Särmans bok behöver främlingarnas smicker “som för att bli vid liv”, det är genom deras tittande uppfattningen om de själva formas.

– Samtidigt som internet är drömskt och bäddar för projektion så är projektionen ganska torftig

Sanja Särman påminner om exaktheten i dejtingapparnas parametrar, kartläggningsmanin av varenda personlighetsdrag och känsla.

– Det är lätt att hitta precis vad man söker men svårt att hitta det man inte söker. Ofta är det ju det man inte söker det man egentligen vill ha, säger hon.

För de äldre internetgenerationerna kom sökandet först, internet anpassade sig efter deras begär. Nu är ordningen den omvända, googleorden och porrkategorierna är den första vägledningen när en ung människas sexualitet utvecklas, många vet vad en gag ball är före de fått sin första kyss.

Sökordssexet verkar framförallt ha fått en effekt, att människor har svårare att hitta varandra.

– Det är en fascinerande avtändande sexfixering, säger Sanja Särman.

– Som att varje kink ska ha ett species på latin.

De fysiska relationerna fungerar genom referenser till sexuella memes, vad man konsumerat digitalt.

– Hur skulle dirty talk låta om man inte hade de vedertagna begreppen?, frågar sig Sanja Särman.

Det är kanske språkligt intressant men en erotisk katastrof. Sanja Särman är bekymrad.

– Det stora dilemmat: hur ska man kunna fortsätta ligga med varandra efter det här?

***

Läs även: Lena Andersson: ”Många av dagens män är frustrerade”

Läs även: Richard Dinter: ”Det finns ingen demokratisk rättvisa”