Martin Wicklin: ”Jag har inget emot att ställa hårda frågor”

Om detta vore Söndagsintervjun i P1 skulle Martin Wicklin nog börja sin intervju som han gör nästan varje gång. Med ett nu. Sätta scenen. Kanske skulle han fråga hur hans gäst kom till platsen för denna intervju, kaféet i Gamla orangeriet i Bergianska trädgården norr om Stockholm.

– Jag kom med tunnelbanan. Jag har körkort men ingen bil, skulle han som ska intervjuas säga och lägga in en snuskudde under läppen. Nej, jag röker inte, det har jag inte gjort sedan tonåren. Det är kallt. Den där dörren är öppen…

Men nu ska det inte bli en Söndagsintervju i P1 utan en Mötet-intervju i Fokus, och Martin Wicklin är inte den som ska ställa frågor. Han är den som ska intervjuas. Han föreslog platsen för denna intervju.

Vi flyttar till ett annat bord. Scenen är satt. Vi börjar.

Martin Wicklin har gjort nästan 400 Söndagsintervjuer sedan starten 2015 – lyhörda, djupgående intervjuer som ofta känns mer som samtal med ”Sveriges mest intressanta offentliga personer”, som programförklaringen lyder. Bland de intervjuade bara år 2025 finns författaren Karl Ove Knausgård, sångerskan Veronica Maggio, Rysslandsexperten Martin Kragh, fotbollsexperten Erik Niva. 

Syftet med intervjuerna är inte att ”sätta dit” eller avslöja något om den intervjuade, betonar Martin Wicklin.

– Hela min idé om journalistik är att försöka förstå en person, komma nära. Det går inte ut på att fördöma. Jag har ingenting emot att ställa hårda frågor, och det kan bli obekvämt även i Söndagsintervjun. Ofta finns det ett skav någonstans…

Martin Wicklin för ofta oss som lyssnar nära dem han intervjuar – som klarinettisten Martin Fröst som kan förlora sin hörsel, företagsledaren Stefan Sjöstrand som förlorade tre nära anhöriga i Åmselemorden, fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Eriksson som i intervjun avslöjade att han drabbats av obotlig, dödlig cancer. 

Och skådespelaren Philomène Gradin som berättade om sin far Izzy Youngs sjukdom, Alzheimer. Det blev en av de mest berörande av alla Martin Wicklins söndagsintervjuer – inte minst för att ämnet låg så nära honom själv. Hans mamma hade drabbats av samma sjukdom. Samtalet med Philomène Gradin kom till stor del att handla om hur man tar hand om en Alzheimerdrabbad förälder. Hur omhändertagande kan och bör man vara? 

Martin Wicklins mamma och pappa är nu döda. Mamma Inger kom från Övertorneå, pappa Brian Wickremesinghe, som han hette då, från Sri Lanka. De träffades i Uppsala dit han hade kommit som stipendiat, de blev förälskade, gifte sig och flyttade till Hässelby, där deras tre barn växte upp med – som Martin Wicklin säger – stor frihet och villkorslös kärlek.

Denna bakgrund har naturligtvis påverkat Martin Wicklin.

– Det är mer Norrland än Sri Lanka i mig. Pappa ville inte tala så mycket om sin bakgrund, om sin kultur eller sitt hemland. Han bytte efternamn till Wicklin, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Han ville att vi inte skulle sticka ut, vi skulle bara få det svenska, vi skulle inte bli splittrade. Han var aldrig med på föräldrasamtal i skolan, till exempel, för han ville inte att det skulle synas att han var invandrare, det skulle inte vara bra för mig… Och han var på mig hela tiden och sa att jag alltid skulle ha rena och hela kläder och inte sticka ut för att jag var mörkhyad.

Så mörkhyad är Martin Wicklin verkligen inte, medger han. Men när han växte upp på 1980-talet ansågs han vara tillräckligt mörk i hyn för att kallas svartskalle, och det fanns bara ett annat barn som han i Hässelby: en pojke adopterad från Sydkorea. De två fick vara pepparkaksgubbar i luciatåget.

Han kände sig fri i Hässelby, men ännu mer i det norrbottniska samhälle några mil norr om Övertorneå där hans morfar hade en handelsträdgård och odlade gurkor i midnattssolen. Där tillbringade Martin Wicklin nästan alla somrar under uppväxten.

– Jag kunde gå upp mitt i natten, sätta mig i roddbåten och ro ut på Torne älv utan flytväst och fiska lax eller harr eller något. När jag kom tillbaka framåt morgonen frågade de vuxna bara om jag hade fått någon fisk. Allt var så fritt. Det tror jag gjorde något med mig. Känslan av att kunna röra sig som man vill och inte vara begränsad. Jag har alltid känt en stark, väldigt villkorslös kärlek.

Jovisst, han hade en period i grundskolan då han nog var som man säger stökig. Ja, han hade nog varit väldigt orolig som förälder till denna pojke Martin, säger han.

– Dåliga betyg, allmänt ointresserad, omogen. Väldigt omogen.

Men han mognade, och han vet precis när det hände: sommaren mellan 15 och 16 när han skulle börja i gymnasiet.

– Jag var punkare (The Clash, Ebba Grön) och jag gick i det som många i dag kallar den riktiga flumflumskolan. Jag är glad för att mina föräldrar ändå kände att det skulle ordna sig…

Det gjorde det. Men karriärvägen till dagens Söndagsintervjun och annat blev lite krokig. Han drömde tidigt om att bli journalist. När han var 16 ringde han upp en av sina idoler, Göran Rosenberg, och frågade hur man kunde bli just det. Han fick rådet att inte gå journalisthögskolan, att inte låta sig stöpas i samma form som alla andra, att resa, att lära sig något speciellt.

Martin Wicklin följde rådet, sökte sig till universitetet och tänkte doktorera i idéhistoria. Men alldeles före millennieskiftet fick han en idé om att göra en dokumentärfilm om människor födda hundra år tidigare. TV4 nappade. Det ledde till att han fick fast anställning på grävprogrammet Kalla fakta. Han gjorde en lång rad tuffa, avslöjande intervjuer. Efter några år var det inte lika roligt längre. Något började skava.

– Jag var ung och naiv. Jag fattade nog inte riktigt vad den där typen av spetsig granskande journalistik kan leda till, dessa ansvarsutkrävande intervjuer. Undersökande journalistik är jätteviktig, men ibland blir den mallad så att det blir något slags underhållningsvåld. Som medeltida avrättningar.

Så Martin Wicklin hoppade av Kalla fakta, efter en för honom själv traumatisk händelse. Han hade gjort en hård intervju med en myndighetsperson. När programmet hade sänts ringde personen och var ledsen – för att sedan försvinna.

– Jag försökte få fatt i honom men lyckades inte. Det var fruktansvärt, jag trodde att han hade tagit livet av sig. Det blev en väckarklocka, det slog tillbaka på mig så hårt att jag aldrig ville göra det där igen.

Mannen hörde av sig efter en vecka, men Martin Wicklin hade bestämt sig. Han bytte bana och ägnade sig åt biståndsarbete under några år – tills längtan tillbaka till journalistiken blev så stor att han sökte till Dramatiska Institutets radiolinje och kom in.

Därefter har hans karriär gått som på räls. 2007 lämnade han tillsammans med Petter Ljunggren och Lars Truedsson in ett förslag till ett program om medier till Sveriges Radio, där man just hade bestämt sig för att lägga ut flera program på externa produktionsbolag.

SR antog förslaget. De tre vännerna bildade snabbt produktionsbolaget Tredje Statsmakten Media och började producera programmet Medierna med Martin Wicklin som programledare, vilket han var ända till 2015. Då vann hans bolag uppdraget att göra ett nytt slags längre intervjuprogram i radio. Det blev Söndagsintervjun.

– Det var Sveriges Radios idé. Uppdraget gick ut både internt och till externa produktionsbolag. Av dem som hade kommit in med förslag valde de fem för en pitchrunda…

De fem finalisterna fick intervjua en och samma person, Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson. Martin Wicklins intervju bedömdes som den bästa. 

Nu har han gjort nästan 400 Söndagsintervjuer. Tredje Statsmakten Media har under årens lopp också producerat program som ”Övernaturligt”, ”Lyssnarens guide till galaxen” och ”I lagens namn”, allt för P1. Under jul- och nyårshelgerna sändes fyra program i serien med titeln ”Rymdliv”.

Nu, över en svalnande kopp kaffe i Gamla Orangeriet, glider Martin Wicklin förbi den banala frågan om han har någon favorit bland alla dem som han söndagsintervjuat. Han säger bara att han efter intervjuerna alltid har en mer positiv bild av den han just intervjuat än han hade tidigare.

Och vi talar om journalistik som passion.

– Jag älskar ju radio, det är underbart att få vara i ett ljuduniversum, att få måla upp bilder för lyssnarna, bilder som är mycket starkare än de bilder man ser med ögonen…

Han brinner förstås även för annat, bortom journalistiken. Styrketräning (fem dagar i veckan, en och en halv timme varje gång) och fotboll.

– Jag är AIK-are, väldigt passionerad. Det har varit ett jobbigt år – AIK har inte spelat bra. Det ingår inte i en AIK-ares identitet att vara någonstans i mitten. Men mitt engagemang handlar egentligen inte om att laget ska vinna nästa år eller så. Det handlar om något mer- jag går till Nationalarenan varje söndag som om det vore en kyrka. Det är roligt att titta på landskamper också, men då är jag inte lika känslomässigt engagerad. Om jag får välja tar jag hellre ett inkast i AIK än ett VM-guld för Sverige. Eller en hörna. Eller en frispark…

Men i sin dödsannons skulle Martin Wicklin nog hellre vilja ha en mikrofon än ett AIK-emblem.

***

Läs även: Ken Follett: ”Ingen kan säga att jag har fel”

Läs även: Fredric Bedoire: ”Rivningsvågen var en orättvisa”