Per I Gedin: ”En underbar blanding av kultur och kommersialism”
Han fick Ulf Lundell att stryka 200 sidor i debuten Jack och skrev den enda biografin om "tråkmånsen" Heidenstam. Per I. Gedin har levt i litteraturens tjänst.
Bild: Oscar Olsson
Per I. Gedin, 96, kan se tillbaka på två ytterst framgångsrika karriärer i sitt liv, en som förläggare under mer än fyrtio år och en som författare under snart trettio år.
Så vilken karriär var roligast?
Han ger själv ett svar i sista meningen i sin nya bok, Bäste förläggare! Från en förläggares vardag, som kommer ut inom kort. Att vara författare är ”nästan lika spännande och omväxlande” som att vara förläggare, konstaterar han där.
Nästan lika spännande?
Låt oss återkomma till den spännande författaren Per I. Gedin lite senare och börja med det förläggarliv han skildrade i sin memoarbok med denna titel, Förläggarliv (1999) och nu återvänder till i sin nya bok. Den bygger till stor del på korrespondensen med författare som han såg som ”sina”, välformulerade brev från en tid före epost och internet, brev till och från författare som Per Wästberg, Olof Lagercrantz, Joseph Heller, Amos Oz, Ulf Lundell, Folke Dahlberg, Göran Schildt, Sven Fagerberg.
Per I. Gedin föddes i en judisk familj i Berlin 1928, fem år innan Hitler tog makten i Tyskland. Hans far Georgs efternamn var Israel och hans svenskfödda mor Lena hette Gedin. Familjen kallade sig Israel Gedin men bytte namn till bara Gedin efter flytten till Sverige 1938.
– Men jag behöll Israel som mellannamn, för att aldrig glömma…
Per I. Gedin, alltså.
Han kom tidigt att intressera sig för böcker och litteratur.
– Det var som inpyrt hemma. Pappa var visserligen affärsman – tvungen till det, hans pappa ville inte att han skulle studera – men samtidigt en intellektuell med ett fantastiskt bibliotek – Goethes och Schillers och Lessings samlade verk, och han hade läst dem, de stod därhemma.
Ville inte bli författare
Per I. Gedins son Andreas, konstnär och författare, berättar i sin bok om sin farfar Georg, Lycklig den som kan glömma. Ett liv i 1900-talets Europa (2023) att Lena och Georg före flytten/flykten till Sverige gjorde sig av med en stor del av sitt omfattande bibliotek genom att slänga böcker och tidskrifter som den nazistiska regimen bannlyst i en av Berlins kanaler, Landwehrkanal, av säkerhetsskäl.
Mamma Lena var litterär agent, först under hela 30-talet i Berlin och sedan i Stockholm.
– Förläggare kom på besök hemma på Linnégatan – Calle Björkman från Wahlström & Widstrand, Ragnar Svahnström från Norstedts, Georg Svensson från Bonniers. Och författare – Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Stig Dagerman, Erik Lindegren, Thorsten Jonsson, Karen Blixen, stora delar av familjen Mann.
Så det var kanske inte så konstigt att Per I. Gedin kom att ägna sig åt böcker och litteratur. Författare ville han inte bli, det hade han inte läggning för, ansåg han. Men förläggare, ett yrke som han brukar beskriva som ”en underbar blandning av kultur och kommersialism”.
– Förläggaren är den ende företagare som ibland producerar en vara att medvetet förlora pengar på. Man får inte tappa känslan för litteraturen. Om man bara ger ut böcker som man tror man kan tjäna pengar på blir man en dålig förläggare.
När han blev förläggare och delägare i bokförlaget Wahlström & Widstrand 1961 hade han ”en viss erfarenhet” av bokutgivning, skriver Per I. Gedin blygsamt i förordet till sin bok.
Den var inte så ringa. Han hade varit chef för bokklubben Svalan och han hade tagit initiativet till och blivit chef för Sveriges första pocketförlag, Aldus, men han hade inte haft några mer omfattande författarkontakter eftersom det i båda fallen handlade om sekundärutgivning. Nu handlade det om direkta kontakter med författare.
– Jag förstod nog inte i början vilket stort ansvar man har som förläggare mot människan författaren. Det handlar ju om författarens framtid och levebröd, även om författaren själv förstås bestämmer över sitt liv…
Branschen har förändrats en hel del sedan dess. Tidigare kunde även stora förlag beskrivas med det amerikanska uttrycket ”a cottage industry”, en personligt driven verksamhet, förläggeri som en hemindustri, ett hantverk ”där det personliga mötet mellan bokförläggaren och författaren var en pågående process”, skriver Per I. Gedin.
Han beskriver gärna verksamheten som ”otroligt emotionell”.
– Känslorna, personligheterna. Känslorna finns överallt och är tveklöst viktigare än pengarna. Vi talar ju om ”min” författare, och jag tror inte att författarna misstycker. Det är en sorts äganderätt, men också en inlevelse i författarskapet. Som förläggare är man oerhört känslig för kritik och klagomål från författaren men också för angrepp mot författaren.
Per I. Gedin redogör i sin bok för en hel del kontroverser med författare om förskott, friexemplar, marknadsföring och konflikter med andra förlag, inte minst Bonniers, men också för varm vänskap med många författare och samarbete över förlagsgränserna.
"Jag var onödigt hård"
Han väjer inte för självrannsakan och tycker nu att han i en del fall kanske var onödigt hård i refuseringsbreven, till exempel när han returnerade ett nytt manus av en ung författare som han redan ”med nöje och glädje” hade gett ut en roman av.
– Och så fick jag ett manus som jag tyckte var väldigt dåligt. Jag refuserade det med motiveringen att det verkade vara något som hade legat länge och skräpat i en byrålåda. Han blev väldigt arg och ledsen. Nu, i efterhand, tycker jag att jag var onödigt hård. De författare som jag hade störst förhoppningar på behandlade jag hårdast. Jag borde ha gjort tvärtom.
Men Jörn Donner, som Per I. Gedin lockade över till W & W från Bonniers, tog ett negativt omdöme med en klackspark.
– Ett manus till en roman var som en pigroman, sa jag till honom. Jag ger ändå ut det, eftersom jag lovat det, men det kommer att skada dig. Det ger jag fan i, sa Jörn, och så skrev han ”Detta är en pigroman” i baksidestexten. Och den gick bättre än andra motsvarande böcker…
Per I. Gedin hade som princip att inte föreslå ändringar i sina författares texter, eller skriva om.
– Det vore ju som ett övergrepp, som om en gallerist skulle ta fram en pensel och måla till lite i en målning för att det skulle vara lite mer rött eller så. Jag nöjde mig med att påpeka att det och det avsnittet ska du nog fundera över. Kom igen när du funderat och reviderat.
Så skedde med en av Per I. Gedins mest framgångsrika utgivningar, Ulf Lundells debutroman Jack (1976).
– Jag fick honom att ta bort 200 sidor i mitten och det räddade boken, den var lång nog ändå. Det där avsnittet handlade om att han flyttat ut på landet. Det var helt ointressant, det var inte Ulfs grej.
Lundell följde Per I. Gedins råd under protest och hävdade till Gedins förtrytelse i flera intervjuer att förläggaren hade förstört boken. Men många år senare medgav Lundell att det var rätt att stryka de 200 sidorna.
Tråkmånsen Heidenstam och antisemiten Strindberg
Låt oss återvända till författaren Per I. Gedin.
1998 sålde han sitt eget förlag, Gedins förlag. Han var 70 år gammal. Han skrev en memoarbok, Förläggarliv (1998), fick blodad tand och fortsatte med en biografi om Karl Otto Bonnier, Litteraturen örtagårdsmästare (2003) som nominerades till Augustpriset, det bokbranschens pris som han själv hade tagit initiativet till i slutet av 1980-talet.
– Nej, under förläggaråren längtade jag aldrig efter att skriva själv, men när jag hade tagit fram mina gamla akademiska kunskaper och började skriva om Karl Otto Bonnier tyckte jag att det var underbart roligt, och det kom som en ren överraskning.
Genom Karl Otto Bonnier upptäckte Per I. Gedin Verner von Heidenstam.
– Den tråkmånsen, tänkte jag – men bestämde mig för att ta reda på vem han var. Det blev en bok, den första och enda biografin om Heidenstam, och jag omvärderade honom, väldigt positivt. Det kanske är farligt att bli engagerad i den man skriver om, men jag menar att jag förstod honom. Han var ju egentligen arbetarrörelsens idol, men det var som bortspolat när August Strindberg hade förvandlat sig till en radikal människovän fast han egentligen var superreaktionär, misogyn och antisemit…
Efter Karl Otto Bonnier och Verner von Heidenstam fortsatte Per I. Gedin med flera böcker i den genre som i England betecknas som ”life and letters”, böcker om konstnärerna Carl Larsson och Isaac Grünewald, konsthistorikern Gregor Paulsson och konstkritikern August Brunius.
Och nu?
_ En litteratursociologisk studie om vad folk läste under andra världskriget, alltså inte om vilka böcker som kom ut utan om vilka som verkligen lästes. Jag utgår från en Svenska Dagbladets bästsäljarlista ”Vad Sverige läser”, och jag har upptäckt att jag själv läste mycket av det som Sverige läste…
Han läste Karl Vennberg, Erik Lindegren och Artur Lundqvist – och utrikeskorrespondenter som John Scott och William Shirer.
_ De var hemma hos oss och gjorde stort intryck. Jag ville själv bli utrikeskorrespondent…
Men Per I Gedin blev förläggare och författare, och han har haft ett bra liv, säger han.
Per I Gedin
Ålder: 96 år
Yrke: Förläggare, författare
Aktuell: Med sin bok Bäste förläggare! Från en förläggares vardag.
Bor: Stockholm
Familj: Hustru Ann Katrin Pihl Atmer, konstvetare och författare. Tre vuxna barn: Marika Gedin, översättare, Andreas Gedin, författare och konstnär, David Gedin, litteraturforskare.
Läser: Axel Gordh Humlesjö och Lars Berge; Honungsfällan. Historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal.
Gillar: EU.
Ogillar: Den nya nationalisthögern.
***
må
Per I. Gedin, 96, kan se tillbaka på två ytterst framgångsrika karriärer i sitt liv, en som förläggare under mer än fyrtio år och en som författare under snart trettio år.
Så vilken karriär var roligast?
Han ger själv ett svar i sista meningen i sin nya bok, Bäste förläggare! Från en förläggares vardag, som kommer ut inom kort. Att vara författare är ”nästan lika spännande och omväxlande” som att vara förläggare, konstaterar han där.
Nästan lika spännande?
Låt oss återkomma till den spännande författaren Per I. Gedin lite senare och börja med det förläggarliv han skildrade i sin memoarbok med denna titel, Förläggarliv (1999) och nu återvänder till i sin nya bok. Den bygger till stor del på korrespondensen med författare som han såg som ”sina”, välformulerade brev från en tid före epost och internet, brev till och från författare som Per Wästberg, Olof Lagercrantz, Joseph Heller, Amos Oz, Ulf Lundell, Folke Dahlberg, Göran Schildt, Sven Fagerberg.
Per I. Gedin föddes i en judisk familj i Berlin 1928, fem år innan Hitler tog makten i Tyskland. Hans far Georgs efternamn var Israel och hans svenskfödda mor Lena hette Gedin. Familjen kallade sig Israel Gedin men bytte namn till bara Gedin efter flytten till Sverige 1938.
– Men jag behöll Israel som mellannamn, för att aldrig glömma…
Per I. Gedin, alltså.
Han kom tidigt att intressera sig för böcker och litteratur.
– Det var som inpyrt hemma. Pappa var visserligen affärsman – tvungen till det, hans pappa ville inte att han skulle studera – men samtidigt en intellektuell med ett fantastiskt bibliotek – Goethes och Schillers och Lessings samlade verk, och han hade läst dem, de stod därhemma.
Ville inte bli författare
Per I. Gedins son Andreas, konstnär och författare, berättar i sin bok om sin farfar Georg, Lycklig den som kan glömma. Ett liv i 1900-talets Europa (2023) att Lena och Georg före flytten/flykten till Sverige gjorde sig av med en stor del av sitt omfattande bibliotek genom att slänga böcker och tidskrifter som den nazistiska regimen bannlyst i en av Berlins kanaler, Landwehrkanal, av säkerhetsskäl.
Mamma Lena var litterär agent, först under hela 30-talet i Berlin och sedan i Stockholm.
– Förläggare kom på besök hemma på Linnégatan – Calle Björkman från Wahlström & Widstrand, Ragnar Svahnström från Norstedts, Georg Svensson från Bonniers. Och författare – Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Stig Dagerman, Erik Lindegren, Thorsten Jonsson, Karen Blixen, stora delar av familjen Mann.
Så det var kanske inte så konstigt att Per I. Gedin kom att ägna sig åt böcker och litteratur. Författare ville han inte bli, det hade han inte läggning för, ansåg han. Men förläggare, ett yrke som han brukar beskriva som ”en underbar blandning av kultur och kommersialism”.
– Förläggaren är den ende företagare som ibland producerar en vara att medvetet förlora pengar på. Man får inte tappa känslan för litteraturen. Om man bara ger ut böcker som man tror man kan tjäna pengar på blir man en dålig förläggare.
När han blev förläggare och delägare i bokförlaget Wahlström & Widstrand 1961 hade han ”en viss erfarenhet” av bokutgivning, skriver Per I. Gedin blygsamt i förordet till sin bok.
Den var inte så ringa. Han hade varit chef för bokklubben Svalan och han hade tagit initiativet till och blivit chef för Sveriges första pocketförlag, Aldus, men han hade inte haft några mer omfattande författarkontakter eftersom det i båda fallen handlade om sekundärutgivning. Nu handlade det om direkta kontakter med författare.
– Jag förstod nog inte i början vilket stort ansvar man har som förläggare mot människan författaren. Det handlar ju om författarens framtid och levebröd, även om författaren själv förstås bestämmer över sitt liv…
Branschen har förändrats en hel del sedan dess. Tidigare kunde även stora förlag beskrivas med det amerikanska uttrycket ”a cottage industry”, en personligt driven verksamhet, förläggeri som en hemindustri, ett hantverk ”där det personliga mötet mellan bokförläggaren och författaren var en pågående process”, skriver Per I. Gedin.
Han beskriver gärna verksamheten som ”otroligt emotionell”.
– Känslorna, personligheterna. Känslorna finns överallt och är tveklöst viktigare än pengarna. Vi talar ju om ”min” författare, och jag tror inte att författarna misstycker. Det är en sorts äganderätt, men också en inlevelse i författarskapet. Som förläggare är man oerhört känslig för kritik och klagomål från författaren men också för angrepp mot författaren.
Per I. Gedin redogör i sin bok för en hel del kontroverser med författare om förskott, friexemplar, marknadsföring och konflikter med andra förlag, inte minst Bonniers, men också för varm vänskap med många författare och samarbete över förlagsgränserna.
”Jag var onödigt hård”
Han väjer inte för självrannsakan och tycker nu att han i en del fall kanske var onödigt hård i refuseringsbreven, till exempel när han returnerade ett nytt manus av en ung författare som han redan ”med nöje och glädje” hade gett ut en roman av.
– Och så fick jag ett manus som jag tyckte var väldigt dåligt. Jag refuserade det med motiveringen att det verkade vara något som hade legat länge och skräpat i en byrålåda. Han blev väldigt arg och ledsen. Nu, i efterhand, tycker jag att jag var onödigt hård. De författare som jag hade störst förhoppningar på behandlade jag hårdast. Jag borde ha gjort tvärtom.
Men Jörn Donner, som Per I. Gedin lockade över till W & W från Bonniers, tog ett negativt omdöme med en klackspark.
– Ett manus till en roman var som en pigroman, sa jag till honom. Jag ger ändå ut det, eftersom jag lovat det, men det kommer att skada dig. Det ger jag fan i, sa Jörn, och så skrev han ”Detta är en pigroman” i baksidestexten. Och den gick bättre än andra motsvarande böcker…
Per I. Gedin hade som princip att inte föreslå ändringar i sina författares texter, eller skriva om.
– Det vore ju som ett övergrepp, som om en gallerist skulle ta fram en pensel och måla till lite i en målning för att det skulle vara lite mer rött eller så. Jag nöjde mig med att påpeka att det och det avsnittet ska du nog fundera över. Kom igen när du funderat och reviderat.
Så skedde med en av Per I. Gedins mest framgångsrika utgivningar, Ulf Lundells debutroman Jack (1976).
– Jag fick honom att ta bort 200 sidor i mitten och det räddade boken, den var lång nog ändå. Det där avsnittet handlade om att han flyttat ut på landet. Det var helt ointressant, det var inte Ulfs grej.
Lundell följde Per I. Gedins råd under protest och hävdade till Gedins förtrytelse i flera intervjuer att förläggaren hade förstört boken. Men många år senare medgav Lundell att det var rätt att stryka de 200 sidorna.
Tråkmånsen Heidenstam och antisemiten Strindberg
Låt oss återvända till författaren Per I. Gedin.
1998 sålde han sitt eget förlag, Gedins förlag. Han var 70 år gammal. Han skrev en memoarbok, Förläggarliv (1998), fick blodad tand och fortsatte med en biografi om Karl Otto Bonnier, Litteraturen örtagårdsmästare (2003) som nominerades till Augustpriset, det bokbranschens pris som han själv hade tagit initiativet till i slutet av 1980-talet.
– Nej, under förläggaråren längtade jag aldrig efter att skriva själv, men när jag hade tagit fram mina gamla akademiska kunskaper och började skriva om Karl Otto Bonnier tyckte jag att det var underbart roligt, och det kom som en ren överraskning.
Genom Karl Otto Bonnier upptäckte Per I. Gedin Verner von Heidenstam.
– Den tråkmånsen, tänkte jag – men bestämde mig för att ta reda på vem han var. Det blev en bok, den första och enda biografin om Heidenstam, och jag omvärderade honom, väldigt positivt. Det kanske är farligt att bli engagerad i den man skriver om, men jag menar att jag förstod honom. Han var ju egentligen arbetarrörelsens idol, men det var som bortspolat när August Strindberg hade förvandlat sig till en radikal människovän fast han egentligen var superreaktionär, misogyn och antisemit…
Efter Karl Otto Bonnier och Verner von Heidenstam fortsatte Per I. Gedin med flera böcker i den genre som i England betecknas som ”life and letters”, böcker om konstnärerna Carl Larsson och Isaac Grünewald, konsthistorikern Gregor Paulsson och konstkritikern August Brunius.
Och nu?
_ En litteratursociologisk studie om vad folk läste under andra världskriget, alltså inte om vilka böcker som kom ut utan om vilka som verkligen lästes. Jag utgår från en Svenska Dagbladets bästsäljarlista ”Vad Sverige läser”, och jag har upptäckt att jag själv läste mycket av det som Sverige läste…
Han läste Karl Vennberg, Erik Lindegren och Artur Lundqvist – och utrikeskorrespondenter som John Scott och William Shirer.
_ De var hemma hos oss och gjorde stort intryck. Jag ville själv bli utrikeskorrespondent…
Men Per I Gedin blev förläggare och författare, och han har haft ett bra liv, säger han.
Per I Gedin
Ålder: 96 år
Yrke: Förläggare, författare
Aktuell: Med sin bok Bäste förläggare! Från en förläggares vardag.
Bor: Stockholm
Familj: Hustru Ann Katrin Pihl Atmer, konstvetare och författare. Tre vuxna barn: Marika Gedin, översättare, Andreas Gedin, författare och konstnär, David Gedin, litteraturforskare.
Läser: Axel Gordh Humlesjö och Lars Berge; Honungsfällan. Historien om Swedbank, Ryssland och världens största penningtvättskandal.
Gillar: EU.
Ogillar: Den nya nationalisthögern.
***
må
