Robin Olovsson: ”Det finns något vilda västern över Norrland”

Det löper en femhundra år lång röd tråd genom Norrlands historia, konstaterar Robin Olovsson. Han är halva duon bakom den folkkära Historiepodden och hans debutbok publicerades i höstas: Historien om Norrland – Dimmans land.

Det började med att påvens utsände Olaus Magnus reste till Norrland i början av 1500-talet och återvände med visioner om ett ”arktiskt Eden”. Århundradet därpå exploderade intresset för den nordliga landsänden, landskapsregementen upprättades och stadsrättigheter delades ut åt höger och vänster.

Och så upptäcktes silverfyndigheter i Nasafjäll väster om Arjeplog 1634. Musik i Axel Oxenstiernas öron, vars krigskassa sinade. ”Man hoppas här, näst Guds hjälp, så skall det bliva de svenskas Västindien”, skrev riksrådet Carl Bonde till rikskanslern med ena ögat på hur andra stormakter koloniserade Karibien.

– Själva Västerbottens län grundades ju för att få till en exploateringsekonomi. Sen visade sig det där silververket vara rena drömmar, säger Robin Olovsson.

Statsmakten saknade både teknologin för att bryta silvret och logistiken för att frakta det. Det var först på 1860-talet som teknik, logistik och marknad sammanföll i en och samma norrländsk industri: skogen, med älvar att transportera timret på, ångsågar ute vid transporthamnarna, och Storbritannien som behövde en ny timmerleverantör när inbördeskriget rasade i USA.

– Men även under 1700-talet hade man plöjt ner en massa pengar, statliga och privata, i olika projekt. Idén att ”i Norrland har vi ett Västindien” levde kvar. Det som skedde där på 1860-talet var att en trehundra år gammal förhoppning infriades.

Robin Olovssons intresse för Norrland är i någon mån medfött. Han kommer från Arvidsjaur i södra Norrbottens inland, 4 500 invånare i invid ett gammalt stickspår till inlandsbanan.

– Det är liksom en perfekt cirkel med tio mil skog i alla riktningar. Där finns en orimligt bra gymnasieskola för en så liten ort, men det kändes hela tiden som att livet pågick någon annanstans. Ganska tidigt i tonåren kom jag underfund med att jag måste därifrån, att det inte fanns någon framtid där för mig, berättar Olovsson.

Det är en rätt typisk uppväxt på landsbygden han beskriver. Det som får många att lämna hembygden är inga glittrande karriärambitioner, utan den enkla insikten att man ju behöver försörja sig.

– Jag såg helt enkelt inte hur det skulle gå till i Arvidsjaur. Men så började jag också bli intresserad av musik och kultur och böcker, och då var Umeå den självklara medelpunkten. Jag drogs mot Ume som en nattfjäril mot en lampa.

Så Robin Olovsson flyttade dit och läste lärarlinjen. Helst hade han velat stanna i Umeå, men det var i Gävle han hittade jobb. Där träffade han Daniel Hermansson och startade Historiepodden, i dag den största podden i sin genre – och ett av lyssnarnas favoritämnen är just Norrland.

I dag bor Robin Olovsson i Gröndal, en pittoresk före detta arbetarförort till Stockholm. Många andra invandrare från landsbygd till huvudstad utvecklar en kraftig lokalpatriotism, endera gentemot hembygden eller den aktuella Stockholmsstadsdelen. I jämförelse håller sig Robin Olovsson exemplariskt balanserad.

– Jag känner mig väldigt kluven inför Arvidsjaur. Jag har otroligt mycket kärlek till orten, men min värld blev också mycket större som en följd av att jag inte blev kvar där. Men efterhand som jag blev mer intresserad av historia började jag också lägga ett historiskt raster på det och försökte förstå en uppväxt på nittiotalet i Norrlands inland i något slags historisk kontext, säger han och skrattar till åt sitt eget akademiska språkbruk.

Uppväxten i Norrbotten är inte det enda skälet till Robin Olovssons Norrlandsintresse. Dels är områdets historia mindre utforskat än resten av Sverige – dels är det helt enkelt lite mer spännande.

– Det finns något vilda västern över Norrland. En periferi i relation till centralmakten, ett land som har en urbefolkning och som koloniseras…

Lokalpatrioter över hela landet skulle nog hävda att just deras hembygd är särskilt förfördelad av centralmakten i Stockholm.

– Absolut, och det finns likheter mellan Norrland och till exempel Värmland eller innersta Småland. Men Norrland är så stort och har extra långt till centralmakten. Och så sitter det på alla de här naturresurserna. Några av våra fattigaste kommuner levererar enorma mängder vattenkraft eller malm. Jag skulle säga att den där centrum-periferi-dynamiken är som allra mest renodlad i Norrland.

Områdets geografi spelar inte bara roll i termer av avstånd till huvudstaden.

– Nästan hela Norrland har hela tiden legat ovan vatten, så det finns ingen havsbotten. Man har alltså mindre bördig mark, kortare odlingssäsonger, och därigenom nästan inget åkerjordbruk. Och det betyder att det inte utvecklas någon adel, för adeln behöver bofast åkerjordbruk. I stället präglades Norrland av egalitära strukturer fram till industrialismen, då ett stenhårt klassamhälle plötsligt växte fram på ett halvsekel. Det är ganska unikt.

I Historiepodden har han en fäbless för strukturella förklaringsmodeller, i kontrast till Daniel Hermanssons intresse för inflytelserika individer och avgörande slag. Det lyser igenom i Historien om Norrland. Historien om hur Vildhussen med katastrofala resultat försökte tämja Indalsälven 1793 brukar till exempel framställas som en tragisk hjälteberättelse. Enligt Olovsson är det fel; de verkliga huvudrollsinnehavarna är Ragundabönderna och deras drömmar om timmerflottning och laxfiske.

Är du historiematerialist?

– Haha, nej, jag är inte doktrinärt någonting. Men jag har en ju fallenhet för att tänka att strukturerna är viktigare än individerna. Ta skogsindustrin och träpatronerna. Ingången är ju familjen Dickson, hur de förvärvar skog och köper sågverk. Men sen tar man ett steg bakåt och frågar sig vad som gjort det möjligt: ekonomisk liberalisering och teknikutveckling.

Vilket för tankarna till den pågående så kallade gröna industriboomen i Norrland, som entusiastiska makthavare – ofta i Stockholm – har utsett till motor i den gröna omställningen. Nordligaste Sverige ska lösa landets, kontinentens och eventuellt på sikt hela världens utsläppsproblem genom att producera grönt stål och (åtminstone fram till Northvolts konkursansökan) elbilbatterier.

– Alla tider har ju sina problem, men det är förbluffande ofta man tänker att svaret finns någonstans där uppe: skogen, malmen, vattenkraften och så vidare. Det ekar genom historien, säger Robin Olovsson.

Det innebär inte att historien nödvändigtvis upprepar sig, förtydligar han. Att det inte blev något stålverk i Luleå innebär inte att den gröna industrin är dödsdömd.

– Men man kan alltid lära sig av historien. Det är en av de viktigaste saker vi har den till. Det vore dumt att påbörja det här framtidslandet 2.0 med uppfattningen att det är första gången vi gör hela den här grejen.

Läs även: Henrik Meinander: ”Helsingfors är de ofullbordade katastrofernas stad”

Läs även: Clas Svahn: ”För mig räcker det inte med att tro, jag vill veta!”