Sara Kristoffersson: ”Det fascinerar mig hur Konsum kunde tyna bort”

– Därnere satt jag någonstans, säger Sara Kristoffersson och pekar ut genom fönstret.  

Bredvid det stora busstorget, där blåbussarna på väg från Nacka och Saltsjöbaden svänger in, hade Kooperativa förbundet sitt arkiv. Ett rörigt, stökigt litet kyffe.  

– Det var den sista resten av alltsammans, säger hon. 

Det är inte lätt att föreställa sig, där vi sitter omgivna av affärslunchande sällskap på restaurang Gondolen högst upp på Katarinahissen vid Slussen. Den var med sin eleganta profil och vidunderliga utsikt en gång centrum för den präktigt funktionella verksamhet som Sara Kristofferssons studerat i arkiven.  

De höga husfasaderna som radar upp sig utanför panoramafönstren byggdes en gång av KF, Kooperativa Förbundet, som en storslagen manifestation av rörelsens roll i det expanderande svenska folkhemmet. Här, på dess egen restaurang, planerade KF-direktör Albin Johansson på 1930-talet kommande erövringar för sitt kooperativa imperium.  

En dag som denna, när det faller snöblandat regn över planken och groparna i den enorma byggarbetsplats som numera är Slussen, är det särskilt svårt att tänka sig att allt detta en gång representerade triumferande modernitet.  

– Man får försöka föreställa sig hur det såg ut då, säger Sara Kristoffersson och gestikulerar ut mot KF-husets typiska funkisarkitektur med avskalad fasad, fönstrens horisontella band.  

En radikal kontrast mot allt annat vi ser därute: Gamla stan och sjuttonhundratalshusen på Mariaberget, där Sara Kristoffersson själv bor. Numera tillhör KF:s storhetstid det förflutna. 

– Det fascinerar mig att något så stort och betydelsefullt bara kan tyna bort och tystna, säger hon. 

Intresset för Stockholms arkitektur faller sig naturligt för Sara Kristoffersson. Hon kallar sig “urstockholmare”: uppvuxen i Vasastan på den tiden stadsdelen inte var koloniserad av influencers. Klasskamraters föräldrar var skrothandlare, mattanter, städare, om de bodde på femte våningen kunde man få ta med sig ett vedträ upp eftersom centralvärme saknades.  

År 1979, när Kooperationens varuhus Konsum lanserade sina klassiska blåvita varor (tandkrämen “Tandkräm”, chokladdrycken “Chokladdryck”) var hon sju år gammal. Hennes föräldrar var av ideologiska skäl entusiastiska till konceptet. 

Kanske var det alltså logiskt att hon skulle ta sig an detta KF till slut. Kristoffersson är professor i designhistoria på Konstfack och hade precis avslutat ett forskningsprojekt om ett annat företag som ansågs förkroppsliga Sverige, nämligen IKEA. Men till skillnad från den småländska möbeljätten som med stor kommersiell framgång använt sig av Sveriges image som en jämlikhetens hemvist på jorden, hade Kooperativa Förbundet en konkret förankring i dessa politiska ideal.  

I sin bok skildrar Sara Kristoffersson det paradoxala i den belägenheten: organisationen fick sina framgångar genom att vara en central del av det projekt som byggde Slussen och Gondolen, ett som ville vara allmännyttigt och konsumentvänligt. Samtidigt ville man hävda sig framgångsrikt i den praktiska verkligheten. Det innebar, när tiden led, att man inte bara måste konkurrera med krämarna i det privata näringslivet, utan även tillfredsställa medlemmarna som ansåg att “Direktörskonsum” svikit de antikapitalistiska idealen.  

När de blåvita varorna lanseras är det kulmen på ett decennium av kritik mot reklam och kommersialism. Samtidigt, påpekar Kristoffersson, är de ironiskt nog ett lyckat varumärke, som lanseras med en genomtänkt och påkostad kampanj som framhäver satsningens allmännyttiga aspekter.  

Intressant nog kan just 1979 i efterhand ses som året när samhällsutvecklingen vände. Pastellfärger och konsumtionsglädje ersatte de blåvita idealen. Sara Kristoffersson minns själv hur pinsamt det snart blev att inte ha O’boy hemma att bjuda kompisarna på. Chokladdrycken Chokladdryck hade kommit att representera tristess och torftighet. En lång nedgång hade inletts: KF-rörelsen skulle gradvis kollapsa av inre motsättningar.  

En vändpunkt kom även för Sara Kristoffersson när hon hade tillbringat fem år i det där stökiga, röriga KF-arkivet. År 2021 blev hon huvudperson i en ytterst uppmärksammad offentlig strid om samlingssalen Vita havet på Konstfack. Kristoffersson tog strid mot idén att namnet i sig skulle vara rasistiskt och blev bland mycket annat föremål för organiserade namninsamlingar bland kollegor: ett litet helvete som hon efteråt skildrat i bokform.  

Tre år senare döljer hon inte att historien har lämnat spår och talar öppenhjärtigt om konsekvenserna av att befinna sig mitt i stormens öga: insomningstabletterna, “buggarna” i huvudet som ändå håller en vaken på nätterna om de dyker upp vid fel klockslag på kvällen. 

– Vet man att man har rätt är det lättare, säger hon och tar fram sin nikotinspray ur handväskan för tredje gången under lunchen – hon försöker sluta med snus och cigaretter. Så tillägger hon: 

– Jag hade inte velat vara utan den erfarenheten. 

Och ändå. När det var dags att återuppta arbetet med KF-boken var det inte bara tanken på att släpa fram lådorna ur garderoben igen som vållade ett visst motstånd (“som att återvända till en oavslutad C-uppsats”). Bidragande var också de ärr som vållats av en rabiat debatt. 

– Det går liksom inte att låta bli att tänka: det finns folk därute som vill mig illa. Samtidigt hoppas jag att det ska bli knas i huvudet på dem när de ser att jag tar mig an ett ämne som är förknippat med vänstern och arbetarrörelsen. Det sårade mig när jag blev symbol för något slags höger i Vita havet-debatten. Jag såg det inte som en politisk fråga utan som en sakfråga. 

Man kan se paralleller till Vita havet-striden i historien om KF: ett “klädseminarium” på Konstfack hösten 1968 där man i hätsk stämning angriper modet, exempelvis. Sara Kristoffersson skriver också om den “smakfostran” av konsumenten som också är en del av Kooperationens arv: ”Tonen är inte sällan föraktfull och nedlåtande med inslag av avståndstagande från gemene mans ‘okultiverade’ smak.”  

Här kan man som läsare möjligen ana Kristofferssons vrede mot en alltför ideologisk och aktivistisk kultursyn. Men hon förnekar att tonen skulle vara färgad av hennes erfarenheter på Konstfack. 

– Jag hade de åsikterna innan också, men visst, jag har blivit väldigt vaken på de stämningarna. Och den identitetspolitiska nya vänstern, den står jag bara inte ut med. Men om det sticker fram något sådant i boken är det omedvetet: det har varit viktigt för mig att vara saklig. Och de där uppfostrartendenserna, nu när jag själv är förälder kan jag tycka att de är rätt bra ändå. I stället för den där Tik-Tok-vidrigheten. 

Men så är det ju: kooperationen har varit ett starkt laddat ämne. Det fanns folk som vägrade handla på Konsum, det fanns folk som vägrade handla någon annanstans. En vän ryste, berättar Kristoffersson, när hon berättade för honom om sitt ämne. Sosseland! En del av det där folkhemmet som högern bara vill glömma. 

– Och även min plastpappa som var supervänster avskydde sossarna. Konsum var förkastlig sjuttiotalsprogg och proggen föraktades av både punkare och moderater. 

Kanske är det därför det inte har skrivits någon bok som Sara Kristofferssons tidigare: ämnet har legat för nära i tiden. I dag kanske det kooperativa projektet går att betrakta med viss distans. Vi tar hissen från Gondolen ner till markplan, passerar namnskyltarna på företagen som är inhysta i vad som en gång var Kooperationens stolta byggnad – webbdesigners, markeringstrateger, en “E-commerce agency”.  

I den lilla Coopbutiken på Järntorget en kort promenad bort försöker en expedit manövrera en lastpall med läsk genom de trånga gångarna. Jag frågar Sara Kristoffersson vad KF:s direktör Albin Johansson skulle ha tyckt om denna sista rest av sitt arv. 

– Han skulle ha tyckt att det såg ut som vilken butik som helst. Och det var just det han inte ville. 

***

Läs även: Professorn som hamnade i kylan på Konstfack

Läs även: Striden på Konstfack – ett år senare