Antagligen inte så vacker – Kleopatra som nymfoman och feministisk ikon

När man gör en ny film om henne är några saker givna: en gigantisk budget, världens mest kända aktris i sagolika kostymer och – succén. Det handlar om Kleopatra förstås.

Vi har alla en bild av henne, mer eller mindre tydlig. Beroende på var och när vi är födda skiljer den sig åt, men ingen kommer undan. Alltsedan masskulturen uppstod finns hon där, i centrum eller periferin. Hon har burits fram i film, reklam och dataspel. Men också i modet, konsten och historiskt sett i litteraturen och dramat.

Och på något sätt är det rimligt – Kleopatra har ingen like. Hon är avslutningen på en tre tusen år lång civilisation och högkultur: Egypten. Och hon är, då hon under exceptionella omständigheter tar sitt liv år 31 f Kr, en politiker som regerat i nitton år på den tidens världsscen. Något mer osannolikt är svårt att föreställa sig.

Så man kan enkelt konstatera att det fortsatta intresset för henne är helt naturligt, och vad som dessutom är glädjande är att forskningen kring henne och hennes epok fortsätter att få fram fynd. Dessutom tillhör Kleopatra den kategori gestalter som ofta förminskats och förvanskats genom historien av den enkla anledningen att hon var kvinna. I hennes fall var det dessutom segraren (i form av romerska historiker) som skrev eftermälet, vilket bidragit till förnekandet av hennes politiska ambitioner och förmåga. Idag försöker man ju skrapa fram något som kommer närmare sanningen, att rehabilitera kvinnliga historiska gestalter.

Och med den självklara bakgrunden pågår nu en liten, mycket sevärd utställning om henne på Institut du monde Arabe i Paris (sista dag 11 januari 2026), där vi får se fynd från hennes regeringstid men också från den dynasti hon tillhörde, Ptolemaierna. Dessa var alltså var de sista som styrde Egypten och som grundades av Alexander den stores general Ptolemaios. Han fick hand om det östra Medelhavsområdet.

Ptolemaierna var greker och sin grekiska identitet behöll de även som farao, men de kompletterade den med den klassiska egyptiska religionen och formspråket (de integrerades). De gjorde sig till farao-gud, de hade en man och en kvinna på tronen, men de tillbad samtidigt det grekiska panteon som kopplades ihop med motsvarande egyptiska gudomligheter. Så visas till exempel två små statyetter av Cesarion, Kleopatras och Julius Cesars gemensamma son, en i form av en knubbig liten hellenskt pojke, och en monolitisk stående egyptisk.

Och så håller det på. Bilden av en blandkultur framträder. Här finns den fina bysten föreställande just Cesar som man fiskade upp ur Rhone för en tid sedan och här finns en typisk egyptisk mask av en en annan, men dock drottning, lik Kleopatra. Presentationen av den mångkulturella och stormrika huvudstaden Alexandria sker i form av en videoanimation där palatsen, biblioteket, Alexanders mausoleum och så vidare besöks dels tillsammans med en flicka som går genom gator och rum, där guldet och dimensionerna gör att man känner sig liten, dels med en örn hon sänder upp som flyger över de öar staden vilar på mellan havet och sjöar och träsk i Nildeltat, fulla med papyrus och krokodiler. Det var här Kleopatra växte upp och utbildades.

Sjöfarten var grunden till stadens rikedom, här beskattades alla de varor som lastades om och skeppades vidare, framför allt till Rom som i sin tur var helt beroende Egyptens spannmål. Det var härifrån säden till det bröd kom som delades ut gratis i Rom.

Kleopatras vilja att behålla ett självständigt och expanderande Egypten, i allians med den uppkommande och snart dominerande romerska makten, tog sig uttryck bland annat i relationer med romerska härskare. Efter mordet på Cesar satsade hon på Markus Antonius med vilken hon fick ytterligare tre barn. Men hon fick också tillbaka landområden som ingått tidigare i riket.

Vi får också se mynt hon lät prägla där hon avbildas, smycken och sminkföremål förstås. Samma sak gäller de skriftliga artefakterna, här finns de klassiska hieroglyferna framför allt i det som har med kulten att göra, medan grekiskan tar över i delar av byråkratin.

Det är en fantastisk utställning om en fantastisk tid som öppnar sig ytterligare om man dessutom gör sig besväret att läsa den rikt illustrerade katalogen.

Utställningen har dessutom en lika stor andra del som behandlar det som väl är oundvikligt vad gäller just Kleopatra, hennes plats i kulturen, där hon dyker upp igen under renässansen i form av stabbiga tanter avbildade i tryck. Och sen fortsätter det i barocken med bilder av en extatisk kvinna med tillbakakastat huvud som tar sitt liv med hjälp av en orm. Projektionsytan Kleopatra blir en nymfoman, en grym varelse, som likt en siren lurar hyggliga romare i fördärvet. Ett intressant undantag är den arabiska medeltida litteraturen där Kleopatra framställs som en vettig härskare. I övrigt är det frosseri, tunna slöjor och fördärv för hela slanten.

Därefter visas populärkulturens alla tolkningar med filmklipp och reklam, och i slutet finns en liten installation av samtida kvinnliga konstnärer som frammanar en feministisk ikon och förebild – vilket förstås låter sig göras.
Det handlar ju om Kleopatra, världens mest berömda kvinna, men som då man gått igenom detta material, visade sig vara lika mycket regent/farao som just kvinna.

I katalogen förs med utgångspunkt i de få bilder som finns av henne dessutom ett resonemang om huruvida hon var särskilt vacker. Antagligen inte, kommer man fram till.

Hon hade helt enkelt andra – och fenomenala – kvaliteter.

***

Läs även: Franska kvinnor är förbannade – och nu går de till attack

Läs även: Stockholmsoperans storasyster påminner om fredens Europa