Att beslagta barn och låtsas att de är ens egna

Jag ber läsaren tillge mig en longör. Ulf Kristerssons och Camilla Waltersson Grönvalls förslag, om att stärka socialtjänstens befogenheter och minska föräldrars möjligheter att hålla samman sina familjer, sker inte i ett vakuum. De sker i ett historiskt sammanhang, där vi borde ha lämnat en socialpolitik som kom att leda till en humanitär katastrof, bakom oss. 

Nydanande idéer växer inte på träd. Så regering försöker med fallfrukt. Det råder ingen brist på världsförbättrare som har föresatt sig att paddla tillbaka uppför tidens ström. Ingen av dem har kommit någonvart med det. Det kommer inte regeringen heller att göra. 

Så, till longören.

Kring sekelskiftet uppstod en rörelse i västvärlden där man började ifrågasätta omhändertaganden av barn och unga. Man tillsatte utredningar och kommissioner och skrev rapporter. Det blev ingen munter läsning.

Slutsatsen var oundviklig: barn och unga som förlorar sina föräldrar blir skyddslösa. Det är en evig erfarenhet: ”But when He calls me, I will be able | To meet my family at God’s table … No more an orphan girl”. 

Med tiden genomfördes en utredning om missförhållanden i samband med omhändertaganden också här i Sverige. En dåtida kollega till min hustru, en historiker med inriktning på muntlig historia, berättade att utredningen hade sökt upp henne. De ville ha hjälp med ”en metod” som kunde göra att de inte mådde så dåligt när de genomförde intervjuer med de drabbade. Det är en vetenskapssyn med choklad på: vetenskap ett sätt att undkomma medmänskliga känslor. Det hade inte varit muntert här heller. 

Granskning i media uteblev. I stället fick vi clickbait: socialsplatter och skildringar av katoliker som kåtare än katter. Media hade vanan inne: kopiera från BBC. Britternas starkaste gren i journalistiken är att – som av en händelse – hitta fel och brister sina i forna kolonier, just där de själva har utövat sanslöst förtryck, som på det katolska Irland. 

I västvärlden var frågan om hur man hade förhållit sig till sina ursprungsbefolkningar central; den skada man hade vållat dem genom omhändertaganden. Under den svenska processen nämndes inte ens de svenska samerna i samband med nomadskolorna.

Kanadas premiärminister, Stephen Harper, bad om ursäkt för de övergrepp man hade begått mot sin ursprungsbefolkning 2008. Samma år riktade Australiens premiärminister, Kevin Rudd, en ursäkt till deras ursprungsbefolkningar för de övergrepp man hade begått där. 

I oktober 2025 reste kulturminister Liljestrand till Karungi (Tornedalen), för att ”erkänna” övergrepp mot tornedalingar, kväner och lantalaiset (Google is your friend). Men en ursäkt blev det inte. Här skyndar vi långsamt; vi förhalar. 

I Sverige har vi gått över många gränser genom omhändertaganden, i förhållandet till etniska minoriteter, som romer, resande och samer. Nu handlar omhändertagandena om invandrade etniciteter. Den trampolin man är ute och ränner på, är därför obehagligt lik den trampolin Maria Lvova-Belova har hoppat från. 

I Sverige kommer den stora majoriteten av omhändertagna från familjer som består av en ensamstående mor. Omhändertaganden är därmed också ett uttryck för en alltigenom föråldrar sexualmoral: en moral som riktar sin avsky mot kvinnors underliv, sexualitet och fruktsamhet. Steriliseringarna och tvångsaborterna gick bort men man fick behålla omhändertagandena som att sätt att straffa kvinnor för deras fruktsamhet. 

Australiens premiärminister, Julia Gillard (ja, hon – hon som läste lusen av Tony Abbott i parlamentet), riktade en ursäkt till australiska kvinnor som hade utsatts för tvångsadoptioner 2013. Gillards ursäkt skulle aldrig ha kunna inträffa i Sverige, eftersom den riktade sig till de kvinnor och familjer som hade drabbats. Här skulle det inte heller kunna inträffa att det utbryter jubel i publiken vid en sådan ursäkt. 

Irlands premiärminister, Enda Kenny, bad kvinnorna från Magdalene laundries om ursäkt samma år. Joni Mitchell sjöng om dem: ”Branded as a Jezebel | I knew I was not bound for Heaven”. Kenny sade i sin flammande ursäkt, att de kvinnorna vittnade om ett Irland som var ”dömande, intolerant, småaktigt och prudentligt”. Här förväntas vi nu utan prut återgå till den normen. 

Året efter, 2014, tillträdde Sveriges första feministiska regering, ledd av Stefan Löfven, vars mor var en av de kvinnor som hade förlorat just den sonen. Nästan åtta år i ledningen av regeringen. Inte ett pip. Det går inte ens att hitta på. 

Det året, när Stefan Löfven tillträdde som statsminister, hittade man 796 döda barn vid Bon Secours Mother and Baby Home i den lilla staden Tuam på Irland. Det var det vanliga. Man nekade, man erkände, man tillsatte utredningar, man förklarade bort, man erkände igen … och gick en Golgatavandring genom en irländsk historia kantad av små, små lik, döda i samband med omhändertaganden. 

Här i Sverige har vi inte haft sådana utredningar, av samma anledning som man inte hade haft dem på Irland. Det är jobbigt att rikta blicken åt det hållet. Om man mot förmodan ändå skulle få för sig att använda ögonen, kan man börja vid massgraven på kyrkogården i Barkåkra vid västra änden av landningsbanan på Ängelholms flygplats. Där ligger 200 namnlösa döda från Kronprinsessan Victorias kustsanatorium för skrofulösa barn.

Camilla Waltersson Grönvalls gråtmilda presentation, där hon begråter ett barn hon har läst om i tidningen, måste ställas mot de dödsfall som inte rör henne i ryggen – dödsfallen under omhändertaganden, dödsfall som hennes politik inte har användning för.

Omhändertaganden ”för barnens skull” är lika otidsenlig som handmjölkning eller att resa med häst och vagn. De hör inte hemma i vår tid. Vi har gjort det misstaget, misslyckats med besked och vi borde ha lärt oss av det. 

Den som har barn och har fått socialtjänst på halsen bör inse situationens allvar och lämna landet vid första bästa tillfälle. Låt någon sälja av, ta förlusten och rädda dina barn. Vi lever i ett land där man kan schabbla bort statsministermord, fantisera ihop domar om massmord och riva ner energiförsörjningen, utan att någon ställs till svar. Läsaren tror väl ändå inte att någon skulle bry sig om en orätt som drabbar honom eller henne. 

Man behöver inse att man står inför en människosyn, som anser att de som protesterar varken förstår sitt eller barnens bästa: som kossor som blir spattiga när man skiljer från kalven, som lugnar sig när de har råmat av sig.

Ulf Kristersson är en förgrundsgestalt i svenska internationella adoptioner, en verksamhet som för varje kapitel vi passerar i den berättelsen framstår som allt skitigare. 

Han har inte egna barn.

Hans ärende i socialpolitiken är ögonskenligen att normalisera det som verkligen inte är normalt; att de som inte har barn själva skall kunna bereda sig tillgång till andras barn; ett samhälle där det har blivit normalt att det mysiga julkortet med familjen pryds av beslagtagna barn. 

Per-Henrik Bartholdsson är pensionerad yrkeslärareoch har följt omhändertaganden.