Riksrevisionen dömer ut Polisens reform
Polisens anslag har nästan fördubblats och personalstyrkan vuxit men brottsuppklarning och kostnadseffektivitet är lägre än före reformen.
Som nybliven rikspolischef begav sig Dan Eliasson 2015 ut på turné för att marknadsföra den nyligen sjösatta omorganisationen av Polismyndigheten, och även sig själv. På sin resa kom han till Dalarna. Vid frågestunden som följde ställde en ärrad polis av den äldre stammen inte en fråga utan fällde en kommentar, ”Dan du kan prata du. Skulle kunna sälja fågelfrö till gökur”.
Nu har det gått tio år sedan ”den stora reformen”. I dagarna har Riksrevisionen kommit med en summerande rapport om hur reformen artade sig. Deras dom är hård: brottsuppklarning och kostnadseffektivitet är på en lägre nivå nu än före reformen 2015.
2014 publicerade jag en bok om den kommande reformen. Jag varnade för vad som skulle hända om man byggde reformen på sådan lös managementsand som planerna bestod av. Till en början skapade jag väl bara dålig stämning men i dag tror jag att alla är överens om att omorganisationen var ett stort och mycket dyrt misstag.
Vad var då felet? Syftet var aldrig att göra svensk polis bättre. Utredaren Nils Öberg upprepade gång på gång att han inte kunde lova att svensk polis skulle bli bättre men reformen skulle ”skapa förutsättningarna för det”.
Det man gjorde var att dela upp verksamheten i två delar, en stödverksamhet och en kärnverksamhet. Den förra skulle ge ”förutsättningarna” för den senare att fungera bättre. Sedan dess har ”servicedelen” vuxit allt mer, som Riksrevisionen beskriver, på bekostnad av kärnverksamheten som inte fungerar bättre, utan sämre.
Polisreformen började med att man slog sönder den gamla organisationen. Allt skulle byggas upp på nytt. Många saker glömdes bort när det nya sjösattes. Exempelvis betydelsen av den strategiska nivån inom Polisen. För oavsett om vi får ut allt fler poliser i olika områden är det ingen lösning i sig om det inte finns en tanke och en helhetssyn med det man gör. I dag är det ett skriande behov av polischefer som inte bara kan sälja fågelfrö till gökur utan ge de taktiska och operativa delarna av Polisen en riktning och ledning.
Bo Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet.
