”Allt blir bra om Israel låter sig utplånas”

I dessa tider, när diskussionen om Mellanöstern har reducerats till det som händer på en fyra mil lång remsa utmed Medelhavet, kan det vara värt att lyfta blicken och inta ett helikopterperspektiv. Levanten är större än Gaza.

I oktober 1923 upplöstes det osmanska riket, efter att i 600 år ha dominerat en stor del av världen. Det var ett resultat av första världskriget och segrarmakterna fick i uppdrag av Nationernas Förbund att administrera det kollapsade imperiet. Planeringen hade inletts redan innan kriget tog slut. Den brittiske underrättelseofficeraren Mark Sykes och den franske diplomaten François Georges-Picot hade enats om att stycka Mellanöstern. Området delades in i franska och brittiska intressesfärer. Där fanns inga självständiga nationalstater men avsikten var att skapa sådana. De tidigare osmanska provinserna Libanon och Syrien skulle få var sitt styre. Där bodde såväl kristna som muslimer och druser. I Libanon gjordes en maktdelning mellan religionerna som senare skulle visa sig utgöra grunden till långvariga konflikter.

År 1945 erhöll Libanon självständighet och de franska trupperna lämnade landet. Syrien blev självständigt året efter. Politiken där kom, precis som i Libanon, att präglas av stora oroligheter.

De osmanska provinser som tillsammans kallades Irak erövrades av britterna under första världskriget. En emir hämtad från Saudiarabien installerades som kung under namnet Faisal I och därefter följde flera år av politisk turbulens. År 1932 blev Irak självständigt från britterna men oroligheterna fortsatte och kulminerade under Saddam Husseins maktinnehav vilket inleddes 1979. I Jordanien installerade britterna också en kung från Saudiarabien. Han fick namnet Abdullah I. Landet är fortfarande en monarki med ett parlament som i praktiken bara har till uppgift att formellt godkänna kungens beslut.

Egypten frigjorde sig från det osmanska styret redan på 1800-talet men britterna bevakade envist sina intressen där, främst i form av Suezkanalen. Landet blev republik 1953 och några år senare svors Jamal Abdel Nasser presidenteden.

Britterna styrde provinsen Palestina efter det första världskriget, men landet delades i en judisk och en arabisk del genom ett FN-beslut i november 1947. Detta efter flera års hårda förhandlingar där hela arabvärlden motsatte sig bildandet av en judisk stat i Levanten. Inga judar på vår mark, löd parollen.  

Upprättandet av despotiska styrelseskick i de övriga delarna av det forna osmanska riket i Mellanöstern mötte få invändningar. I Libanon grälade muslimer, kristna och druser om makten men var ändå inställda på samexistens.

I Jordanien rådde länge en skör borgfred mellan de palestinska araberna och beduinerna, ända tills Yassir Arafat och hans terrororganisation PLO etablerade sig där, vilket ledde till det krig 1971 som kom att kallas Svarta september. Då drev landets kungatrogna och av beduiner dominerade armé bort PLO som tog sin tillflykt till Libanon där de skapade politiskt kaos och medverkade till de inbördeskrig som har plågat landet sedan dess. Omkring 150 000 människor har dödats i dessa krig. I Syrien attackerade presidenten Hafez Assad 1982 det muslimska brödraskapet som hade ett starkt fäste i staden Hama, med ungefär 20 000 dödsoffer som följd. Han etablerade ett terrorstyre som sedan gick i arv till sonen Bashar. I Irak startade Saddam Hussein krig mot Iran och försökte även utplåna kurderna med hjälp av giftgas. Han invaderade även grannlandet Kuwait i augusti 1990. Enligt Human Rights Watch blev han skyldig till omkring 250 000 människors död. 

Den judiska staten Israel som alltså skapades av FN och utropades 1948 förblev det stora hatobjektet i Mellanöstern. Libaneserna hatade visserligen varandra men mest av allt hatade de Israel. I Syrien hatade de flesta president Assad, och han hatade det muslimska brödraskapet. Men mest av allt hatade han Israel. Saddam Hussein hatade kurderna och Iran, men mest av allt Israel. I Jordanien hatade kungen Yassir Arafat men inte så mycket som han hatade Israel. Och i Egypten hatade president Nasser engelsmännen men mest av allt Israel. Hatet mot Israel var så starkt att araberna inte ens kunde förmå sig att uttala namnet på landet. Det kallades i stället The Zionist Entity, Den sionistiska enheten, och existerade inte på deras kartor. 

Allt detta hat ledde till flera krig mot Israel från 1948 och framåt. Därefter följde palestinska uppror under benämningen intifada ett respektive två. Efter 2005 blev Hamas en ny fiende som hatade Israel och besköt landet med raketer från Gaza. Israelerna gjorde vad de kunde för att försvara sig. Under historiens gång, från 1948, har Israel gjort flera försök att utplåna sina fiender. Ansatser gjordes att krossa PLO bland annat genom invasionen av Libanon 1982. Och den nu pågående invasionen av Gaza syftar till att tillintetgöra Hamas.

Vad handlar då det monumentala hatet mot Israel om? Libanon hade ingen anledning att delta i attacken mot Israel 1948 men gjorde det ändå. Samma sak med Syrien som angrep Israel tillsammans med Irak, Egypten och Jordanien. De fick stöd av hela Arabförbundet. Israel hade inget otalt med något av dessa länder. Men alla muslimer förväntas hata judar. Ty det står i Koranen att judar är ”söner till grisar och apor”.  

När Israel 2005 frivilligt och utan motprestation lämnade det ockuperade Gaza till dem som bodde där, skänkte de i praktiken området till Hamas som genast tog över styret. Vad hade Hamas för obearbetad konflikt med Israel? Jo, samma som Libanon, Egypten, Syrien, Irak och Jordanien. De ville inte ha judar på det som de betraktade som sin mark.

Hamas hatar judar. Det gör även de styrande fortfarande i Libanon, Syrien, Irak, Jordanien och Egypten. I rättvisans namn ska sägas att Jordanien och Egypten har mildrat sin officiella judehatande retorik något under årens lopp, men endast av pragmatiska skäl. För att få tillgång till avsaltat havsvatten och för att återfå områden som förlorats i krig. Någon genuin omvärdering av judar är det knappast fråga om. Dessutom har vi, lite längre bort, även Iran och Turkiet. Deras konflikt med Israel är helt och hållet hemmagjord. Samma sak med huthirebellerna i Jemen som också hatar judar, på grund av sin muslimska övertygelse.  

Vad skiljer då Israel från sina hatfyllda grannar? Till skillnad från dem är Israel en parlamentarisk demokrati, med alla de institutioner som krävs för att ett land ska kunna kallas en rättsstat. Där finns väletablerade fackföreningar och yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, demonstrationsfrihet samt mötesfrihet. Jämställdhet mellan könen råder. Sexuella preferenser accepteras utan prut. Ingen spärras in på grund av sina politiska åsikter. Landet ligger mycket långt fram inom avancerad forskning, bland annat elektronik och medicin. Ekonomin är stark.

Det finns egentligen bara ett problem, och det är att alla Israels grannar hatar landet eftersom befolkningen består av judar. Dock inte enbart. Omkring 20 procent av medborgarna är araber. Många av dessa tjänstgör i den israeliska armén. En av de högsta militära befälhavarna i Gaza, exempelvis, var till nyligen en arab. Det finns framstående arabiska politiker i landet och ett arabiskt parti är representerat i Knesset, parlamentet.  

På många arbetsplatser och i vilken restaurang eller på vilken kaffeservering som helst i hela landet ser man judar och araber som umgås fredligt. Motsvarigheter till detta i arabländerna är helt otänkbart. Där finns mycket få judar, de är sedan länge fördrivna. Ändå är det Israel som anklagas för att vara en apartheidstat. Efter sitt grundande 1948 har Israel fört en oavlåtlig kamp för sin överlevnad, inträngt bland länder som har judehat som livsluft. Det är detta som omvärlden nu har att förhålla sig till. När Hamas attackerade Israel den sjunde oktober 2023 och mördade och kidnappade så många de kunde, blinkade ett ljus av sympati för Israel fram ett kort ögonblick. Men det slocknade snabbt.  

Nu diskuterar omvärlden hur Israel ska kunna isoleras, bestraffas och fördömas. Samtliga arabländer i Mellanöstern plus terrorgrupper som Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah utgör avskräckande exempel på tyranni och folkförakt. Ändå är det Israel, den enda demokratin, den enda rättsstaten i regionen, som slår vakt om individens grundläggande friheter som kritiseras, bespottas och hudflängs.

Allt sedan Förintelsen under andra världskriget har det varit tabu i Europa att uttrycka hat mot judar. Efter den sjunde oktober 2023 har detta förändrats. Nu är det fritt fram att hata judar här, precis som i arabvärlden. Europas gator fylls återkommande av skränande skaror som skanderar sitt judehat. Judarna förtjänar ju att bli hatade på grund av sin envisa vilja att försvara sig mot hatarna.

Enligt en allmän uppfattning som visar sig i praktisk handling i form av anklagelser om folkmord och krav på eftergifter, ska allt bli bra i Mellanöstern om bara Israel ändrar sin politik. Inga krav ställs på Hamas, Hizbollah, Iran, huthirebellerna eller arabländerna i regionen. Om bara Israel rättar sig efter sina grannars önskemål och låter sig utplånas så kommer allt bli bra.

Fotnot: Bengt G Nilsson är journalist och författare, bland annat till boken Israel och hennes fiender.

***

Läs även: Hunger, svält, sjukdom eller propaganda

Läs även: 500 ”journalister” i propagandaploj