”Både SVT och FI borde skämmas”

I andra länder än Sverige, åtminstone somliga, har man en rätt sträng syn på det här med faktakoll i medierna och fuskande journalister. Man tar dessa i örat, det blir konsekvenser för alla inblandade och man anstränger sig för att lindra uppkomna förtroendeskador. I vårt land kan däremot en systematiskt manipulerande redaktion bli belönad med prestigefyllda priser av kollegor som inte har minsta aning om själva sakfrågan. När fusket sedan uppdagas, om det nu sker, sopas hela saken under mattan utan att det blir märkbart mycket bråk. Kårandan är lika stark som konsensuskramandet är ängsligt i en trång offentlighet. Vilket i sig är illa nog, kan man tycka. Varje journalistiskt fusk som lämnas utan åtgärd undergräver givetvis tilltron till genuina avslöjanden, vilket i sin tur gör det möjligt för korrupta makthavare och tvivelaktiga figurer i alla möjliga sammanhang att avfärda obekväma uppgifter i medierna som ”fake news”.

Men än värre är kanske trots allt att svenska myndigheter gång på gång låter sig hunsas av dessa mediedrev alldeles oavsett sanningshalten i framförda anklagelser. Risken att bli framställd som passiv och tandlös av journalister skapar en stress som blott alltför ofta resulterar i bristfälliga utredningar och huvudlösa beslut, ingripanden som sedan de fuskande journalisterna tar till intäkt för att de minsann hade rätt hela tiden. Varpå den lydiga myndigheten får de påhittade syndernas förlåtelse för tillfället, alltmedan dysfunktionen eskalerar.

Den 14 april i år sände Sveriges Televisions flaggskepp i den grävande genren, Uppdrag granskning (UG), ett reportage kallat ”Ekobrottslingarnas bank” (finns på SVT Play). Berättelsen bygger vidare på ett tidigare reportage om en av de internationella bedragarligor som lurar främst äldre människor på deras besparingar genom att ringa upp och erbjuda påstått lukrativa investeringar, pengar som i själva verket hamnar i kriminella fickor via penningtvätt. Ett storskaligt bedrägeri, hur som helst, som rör sig över gränser och drabbar folk i många länder.

När detta väl är etablerat i det här nya reportaget, meddelar en reporterröst att denna bedragarliga har tvättat sina pengar genom den bank som det nu handlar om, den som man kallar ”Ekobrottslingarnas bank”, men som egentligen heter Intergiro. Totalt 20 miljoner kronor rör det sig om, berättar speakern. Är detta sant? Tja, på sätt och vis. Men ändå inte. Man kan manipulera ett reportage även genom att undanhålla information, genom att skapa en manipulativ inramning och bortse från den faktiska kontexten. Utan kunskaper om materialet är tv-tittaren utlämnad åt reportrarnas outtalade agenda, vilket rimligen är skälet till att ett vittne under en rättegång måste svära att säga inte bara sanningen, utan hela sanningen och att intet förtiga. SVT:s reportrar är strategiska i sitt förtigande.

Så vad är då hela sanningen om denna penningtvätt? Jo, bedragarna använde sig av en lång rad olika banker för att processa de pengar man lurat till sig. Av den totala summan det här handlar om hanterades 0,8 procent via nätbanken Intergiro, som Uppdrag granskning redan i rubriken utpekar som kriminell. Vad man insinuerar är att Intergiro i maskopi med bedragarna tillhandahöll penningtvätt och berikade sig på den. Men vad UG vet efter en mailväxling med banken – men som undanhålls tittarna – är att Intergiro, i likhet med flera andra banker, också blev bedragna av bedragarna. Att banken alltså i själva verket är att betrakta som ett brottsoffer, samt att Intergiro fullt ut samarbetade med finanspolis och myndigheter i Litauen och därmed bidrog till att ställa åtminstone dessa litauiska bedragare inför rätta. Journalisterna på UG vet vidare att Intergiro givetvis avslutade kundrelationen ifråga så snart fakta var tillgängliga och att detta skedde redan 2022. Bilden av ett pågående bedrägeri, faciliterad av Intergiro, är alltså falsk. Detta är ett journalistiskt fuskverk.

En berättelse om en liten nätbank som samvetsgrant samarbetar med polis och tillsynsmyndigheter, som tar sitt ansvar när det uppdagas att en kund, alla försiktighetsåtgärder till trots, faktiskt är av den ljusskygga sorten, blir ju inte särskilt sexig. En sådan berättelse måste sminkas. Rubriken talar ju om ett tillhåll för kriminella, en bank driven av ekobrottslingar för att främja just ekobrottslighet, vilket tvingar UG att manipulera materialet.

För att etablera en föreställning om en ”Ekobrottslingarnas bank” använder UG ideligen en montagebild med en mindre grupp herrar i vräkiga skinnfåtöljer. Vad man insinuerar är att de inledningsvis ansiktslösa herrarna i fåtöljerna är representativa för ägarkrets och ledning i Intergiro, och att dessa är dömda ekobrottslingar. Det är inte sant. Det är inte sant ens om det lilla fåtal minoritetsägare, utan inflytande i bankens skötsel, som det är fråga om här, eftersom ett antal av dem blev frikända från alla anklagelser. Vilket inte bekymrar UG.

Den andra halvan av reportaget om ekobrottslingarnas bank är surrealistiskt nonsens där först en reporter förslösar sin programbudget – och våra skattepengar – genom att åka omkring på franska Rivieran för att visa hur Plage de Pampelonne utanför Saint Tropez ser ut när ingen är där. Varför? Jo, här festade en gång för 30 år sedan en viss Thomas Jisander, bekant från den då så omtalade Trustoraffären (fälld och friad i olika omgångar). Och vad har det med Intergiro att göra? Ingenting. Tittarna manipuleras igen. Reportaget tjatar om denne Jisander som om man hade lyckats knyta honom till Intergiro, som om blotta tjatet skulle duga som belägg.

Reportern kör sedan in med sin hyrbil i Monaco, ringer upp Jisander, som dels inte befinner sig där (säger han i alla fall), dels kategoriskt förnekar att han har minsta koppling till Intergiro. Vilket SVT, som sagt, aldrig kan leda i bevis. 

Jisander har, såvitt det går att utröna aldrig varit vare sig ägare, kund, anställd eller leverantör med relation till Intergiro. UG låtsas att ett bolag som heter WorldClearing, som man kopplar till Jisander, vid något tillfälle har ”uppgått” i Intergiro. Vad som är sant är att ett helt annat bolag, DigiClearing, som hade levererat tjänster till detta WorldClearing under en period, köptes av Intergiro 2019. Här finns inte ens en spik att koka sin soppa på. Vilket alls inte generar UG:s andra reporter som i en avslutande intervju mycket hårt pressar Finansinspektionens dåvarande generaldirektör Daniel Barr just angående Thomas Jisander. Hur kunde en bank ägd av en brottsling av den kalibern någonsin få tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige? Hur usel är egentligen den tillsyn som inspektionen bedriver?

UG:s metod känns igen från reportagen om Swedbank 2019. Där låtsades en av de reportrar som även gjort programmet om Intergiro att man har lyckats fastslå ett vilseledande av amerikansk myndighet, för att sedan förslösa programbudget och skattepengar genom att resa runt i USA och fråga diverse senatorer och andra om det inte är allvarligt ifall en svensk bank har ljugit. Vilket alltså var ett påhitt. Men de intervjuade amerikanerna gick på bluffen och intygade inför kameran att detta påstådda vilseledande från Swedbanks sida var mycket allvarligt. Men vem var det som vilseledde vem?

Intergiro var kanhända bara ett olycksfall i arbetet? Men så har vi ju ovan nämnda Swedbank-rapportering med rader av manipulationer i inte mindre än fyra reportage, något jag har dokumenterat i boken Anrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben. Samma metod använde UG om telekombolaget Ericsson och påstådda mutor i Mellanöstern, där det påstods att den svenska koncernen hade betalat ut pengar till terrororganisationen IS och därmed alltså varit med om att finansiera de värsta förbrytelser mot mänskligheten som man kan tänka sig. Det fusket kom till allmän kännedom tack vare att en intern visselblåsare skrev en artikel om saken i nättidskriften Kvartal. 

Men problemet är ju dessvärre inte ”bara” fake news. Det hela blir värre i och med att våra myndigheter regelmässigt reagerar med panik så snart de utsätts för medial kritik, oavsett om den är befogad eller inte. Ta Finansinspektionen, som under Swedbankdrevet först försvarade banken för att sedan vända på kappan och utdöma en sanktionsavgift på 4 miljarder kronor efter en lika skonings- som grundlös medielynchning. Och det trots att en svensk myndighet inte kan ha några juridiska synpunkter på den baltiska verksamhet som alltihopa handlade om och som givetvis står under tillsyn av baltiska myndigheter. Därför blev det nödvändigt att hitta på att banken undanhållit information från FI (nu avfärdat i domstol). Även om någon journalist faktiskt läste det cirka 90-sidiga beslutet var det ingen som ställde jobbiga frågor. Dåvarande generaldirektör Erik Thedéen kunde stoltsera i tv med att ha dragit in fyra miljarder till statskassan och befordrades till chef för Riksbanken.

Mönstret går igen i FI:s beslut gällande Intergiro. Först osaklig mediekritik, sedan panikartad krishantering. Generaldirektör Daniel Barr fick alltså i mars i år en uppsträckning av UG:s reporter Joachim Dyfvermark: Hur är det möjligt att ekobrottslingar som Thomas Jisander får driva bank i Sverige? Det ligger ingen urskiljbar sanning i detta, men det vet inte Barr, får vi förmoda, och samtalet blir jobbigt för honom. Det ser illa ut med en bank som ägs och drivs av ökända förbrytare. Här krävs återigen hårdhandskar för att blidka obehagligt medietryck.

Den 18 juni kommer så beslutet från FI, vilket för övrigt är Daniel Barrs sista som generaldirektör. Dagen efter tvingas han avgå eftersom han varit ansvarig för diverse usla investeringsbeslut i sin tidigare roll som generaldirektör på Pensionsmyndigheten. Myndigheten meddelar att Intergiros tillstånd att bedriva verksamhet återkallas med omedelbar verkan. Beslutet hänvisar till en undersökning som påvisar brister i bolagets allmänna riskbedömningar. Man klagar på kundkännedom och på dröjsmål i rapporteringen av misstänkta transaktioner. Det talas inte om någon faktiskt konstaterad penningtvätt, ej heller om någon Thomas Jisander, bara om en risk för att bolaget ska kunna komma att utnyttjas för brottsliga ändamål. Icke desto mindre detta drastiska beslut. Återkallat tillstånd. Konkurs. Kapitalförstörelse. Människor som får sina liv sönderslagna. Vilket är svårt att uppfatta som proportionerligt eller överhuvudtaget försvarligt när man granskar beslutsprocessen närmare.

FI hade kontaktat Intergiro mer än tre år tidigare, i april 2022, som en del av den reguljära tillsynen. Myndigheten begärde in data från det gångna året och efterlyste därefter en förbättring av bolagets processer för att stävja penningtvätt (AML). Inga konstigheter med detta, sådant händer återkommande i bankvärlden. Intergiro anlitade den synnerligen välrenommerade konsultbyrån FCG (numera Advisense) och spenderade flera miljoner euro för att skärpa regelefterlevnaden, en betydande summa för en liten bank som ännu var långt ifrån vinstgivande. Många åtgärder hade, menade banken själv, tydliga drag av överkurs.

Redan några veckor därefter presenterade man sin plan för FI, och kontakten följdes upp genom att FI besökte Intergiros kontor i juni, varpå den efterfrågade dokumentationen sändes över. Man korresponderar vidare i september. Myndigheten uttrycker sedan inget missnöje och Intergiro kan i siffror styrka en påtaglig uppryckning.

Och sen blir det i allt väsentligt tyst. Hela resten av 2022 är det tyst. Hela 2023 i princip tyst. Sporadisk kommunikation, normal tillsyn, småsaker. Lugn och ro råder fram till dess att UG 2025 börjar kritisera Intergiro – och FI. Men så i slutet av första kvartalet 2025 är FI plötsligt på hugget igen. Nu drar man plötsligt tillbaka kritiska delar av sin egen analys från 2022, nu har man plötsligt nya frågor om en ny kund, av en händelse just den litauiska kund som UG just har uppmärksammat i sitt reportage. Och man har nya frågor om ägandet i bolaget i linje med vad UG felaktigt påstår.

Den 18 juni återkallades så tillståndet. Risken för penningtvätt var för stor. Samma risker som påtalades – och åtgärdades till vad som åtminstone föreföll vara belåtenhet – 2023. Under ett och ett halvt år hände alltså ingenting i ärendet. Varför en direkt koppling till ett visst tv-program måste ses som tämligen uppenbar.

För det är ju så praktiskt. En myndighet, livrädd för mediekritik, meriterar sig i den pressande pressens ögon som handlingskraftig och sträng. Samtidigt blir Finansinspektionens beslut ett kvitto på att felaktigheterna i medierapporteringen kanske ändå äger någon sorts högre form av riktighet. UG:s reportrar skriver till mig när jag ber om svar på några korta frågor: ”Finansinspektionens utredning, och beslut att dra in tillståndet, har ju i efterhand visat att det var en korrekt bedömning”. Ja, eller hur!

Redaktionen påstår att man har utfört en kartläggning som ”visade på stora brister i Intergiros AML-arbete…”, et cetera. Men det är inte korrekt. Vad alla granskningar visar är att bedragarna agerade bedrägligt. Vad UG vet, och förtiger, är att Intergiros insats i utredningen var avgörande för att man till slut kunde lagföra de litauiska bedragarna. Om alla banker som någon gång blivit utnyttjade för penningtvätt finge sina tillstånd återkallade, skulle vi inte ha några banker kvar, och hur som helst gör det inte Intergiro till en ”Ekobrottslingarnas bank” utan snarare till ett brottsoffer som bistår polis och myndigheter efter bästa förmåga. Dessutom med framgång.

Vad sedan gäller de envisa men fåfänga försöken att göra Thomas Jisander till delägare och/eller något slags operativ person med inflytande i banken – vilket skulle vara skälet till resan till Rivieran – blir det bara genant. Redaktionens påståenden saknar helt enkelt stöd i materialet. Antingen manipulerar man medvetet, eller så handlar det om svår inkompetens. ”Vi hade goda skäl att tro att Jisander kunde ställa upp på en intervju, vilket motiverade resan till Monaco”, skriver UG:s reportrar och ansvarige utgivare till mig i mail.

Finansinspektionen återkommer prompt med förväntade standardsvar på mina frågor genom pressekreterare Karin Franck. Undersökningen tog flera år att genomföra därför att den rörde komplexa frågor, och myndigheten var så illa tvungen att ta till omedelbart återkallande av tillstånd eftersom bankens regelöverträdelser var så allvarliga. ”FI bedömde att prognosen för att Intergiro ska följa penningtvättsreglerna framöver inte är god.” Problemet är då bara att tillgängliga data hämtade från verkligheten talar ett annat språk och visar att Intergiro i flera avseenden överträffade genomsnittet i EU med bred marginal.

Vidare försäkrar Franck att myndighetens undersökningar utförs helt oberoende av eventuellt larm i media. Men då har vi problemet att ett dokument daterat efter Daniel Barrs avhyvling inför tv-kamerorna kraftigt indikerar att den nya attityden visavi Intergiro är direkt knuten till Uppdrag granskning, eftersom FI för första gången börjar intressera sig för det litauiska bolag som omtalas i tv-reportaget, och att man då plötsligt drar tillbaka vissa formuleringar från en tidigare analys och ersätter dessa med helt nya, utan vare sig diarieförd internkommunikation eller anteckningar i ärendet.

Finansinspektionens agerande är bekymmersamt i flera avseenden. Dels ur ett rättssäkerhets- och integritetsperspektiv, givetvis. Vi kan ju inte ha det så att svenska myndigheter, i synnerhet sådana med extraordinära maktbefogenheter á la FI, låter sig hunsas av agendadrivna journalister. Men dels också ur ett internationellt, politiskt perspektiv.

När jag hör mig för bland bankmänniskor i utlandet, är enigheten påfallande. Motsvarigheter till FI i exempelvis Storbritannien och Tyskland har ett helt annat förhållningssätt till de institut man övervakar; man analyserar problem och föreslår åtgärder i syfte att genom fortlöpande tillsyn åstadkomma tillfredsställande lösningar. Man samarbetar, kort sagt, och utgångspunkten är att övervakare och den övervakade delar samma målbild: att få det rätt. Hårdhandskarna är bara en nödlösning i hopplösa fall. Medan svenska FI slår till skoningslöst och överraskande, för att sedan stoltsera med sina skalper i de medier som nyss hånade myndigheten och kallade den tandlös.

Det är svårt att se att Sverige med en så till den grad nyckfull myndighetsutövning lever upp till politikernas uttalade förhoppningar om att bli ett betydande finanscentrum. Liksom det är svårt att se att vi lever upp till vår självbild som ett anständigt rättssamhälle.

Jan Söderqvist, redaktör på Axess, kritiker och författare, bland annat till boken Anrättad: Swedbank, myndigheterna och mediemobben.

***

Läs även: Menar utredaren allvar?

Läs även: Systemfel i svensk miljöprövning