Moralpanik styr sexköpsdebatten
Nu vill S skärpa sexköpslagen. Men Dermot Clemengers gatlopp i pressen pekar mot att det är fel väg att gå, anser socialantropologen Petra Östergren.
Bild: TT
Det var under uppseendeväckande former som Expressen lyckades leta upp dansaren och tv-profilen Dermot Clemenger i London i mars. Clemenger, som erkänt flera fall av sexköpsbrott, har inte kunnat åtalas eftersom han hållit sig undan delgivning. Han har därför häktats i sin utevaro och efterlysts internationellt, utan resultat. Men vad svensk och brittisk polis gått bet på lyckades alltså Expressen med. I ett filmat klipp från en hotellobby syns hur tidningens reporter konfronterar Clemenger som omedelbart vänder på klacken. ”Polisen letar efter dig”, ropar reportern medan Clemenger springer nedför gatan och teamet fortsätter filma. ”Varför håller du dig undan Dermot? Dermot!”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I inslaget ges inget svar men vi anar en förklaring när Clemenger i en chatt berättar att han inte har lust att bli den svenska statens ”poster boy”. Sverige, som lobbar för att sexköpsförbudet ska införas i hela EU försöker vinna poäng med hjälp av honom. Han tänker därför hålla sig undan till dess brotten är preskriberade. Själv ska han fortsätta dricka GT och leva livet.
Clemengers gatlopp är inte enbart en man som försöker få sina sexköpsbrott preskriberade. Det, och reaktionerna Expressens jakt väcker, illustrerar också något väsentligt om moralpolitik – och vad jag menar vi ska förstå som samtidens sedlighetsbrott.
Allt sedan 1998, strax innan sexköpslagen antogs, har den intresserat mig. Först eftersom politisk debatt var så motsägelsefull och förarbetena fyllda av fördomar. Kvinnor som sålde sex utmålades som svaga offer och politiker sa att lagen var till för att skydda dem – medan sexarbetares egna krav att anti-prostitutionslagar skulle ersättas med rättighetslagstiftning inte fann gehör. Och konfronterade med den ökade utsatthet som förbudet förde med sig - utan att sexhandelns omfattning minskade - menade politiker att symbolvärdet trumfade konkreta resultat.
I boken Porr, horor och feminister från 2006 visade jag hur svensk porr- och prostitutionsdebatt präglas av traditionella tankemönster om kön och sexualitet, reproducerat under radikalfeministisk flagg. Liksom hur sexköpsförbudet används som redskap för att stärka den nationella identiteten som varande moraliskt högtstående. Jag höll också med antropologen Don Kulick som menar att sexköparen har ersatt sodomiten som kulturell figur. Det är i kontrast mot en manlig perverterad sexualitet som den goda sexualiteten kan framträda. När jag tog mig an straffbudet i min doktorsavhandling, skiftade jag perspektiv. Bland annat eftersom det inte går att förbise parallellerna mellan svensk prostitutions- och narkotikapolitik. För, förutom liknande stigmatisering av ”bögen”, ”torsken” och ”pundaren”, finns andra gemensamma drag.
Både drog- och sexhandelsfrågan präglas av svart-vita, polariserade och känslomässigt laddade debatter, liksom en formidabel faktaresistens. Ingen evidens verkar bita på den repressiva policyn. Ställningstagandena är inte heller ideologiskt förutsägbara. Både högern och vänstern, liksom hälsoorganisationer och religiösa grupperingar ställer sig bakom förbudspolitiken. Och trots att frågorna rör vad samtyckande, myndiga medborgare gör med sin kropp inom sin privatsfär utmålas de som fenomen som hotar hela det civiliserade samhället.
Andra länders liberaliseringspolitik väcker samma respons. Stater som avkriminaliserar drogbruk och sexhandel har dukat under för brottssyndikatens påtryckningar, blott Sverige förmår stå starkt. Och individer som utmanar rådande repressiva politik – eller ertappas med att själva bruka olagliga rusmedel eller ägna sig åt sexkommers – blir likt Clemenger socialt uthängda och utstötta, kanske tvingas lämna arbete såväl som familj.
Moralpolitik
Så vad är det med sexhandel, rusmedel och homosexualitet som sätter i gång dessa krafter? Hur ska vi förstå en politik som är lika ologisk som exkluderande? I min avhandling Sweden's ban on sex-purchase. Morality politics and the governance of prostitution föreslår jag att förklaringen ligger i att det handlar om moralpolitik; den politiska kategori dit även frågor som abort, spel och dobbel samt dödshjälp hör.
Sakfrågorna särställning utmärks inte enbart av dragen jag nyss nämnt, utan även dess rötter i religiösa föreställningar om synd och äldre tiders sedlighetsbrott – vilket förklarar frågornas starka laddning och impulsen att hänga ut, jaga och straffa människor som faktiskt inte begått ett personbrott i gängse, rättsstatlig mening. Straffbud som sexköpsbrottet är ju baserat på att den andre parten har samtyckt. Och förbudets juridiska syfte är inte att skydda säljaren, utan ”allmän ordning”, här utläst samhällsmoral. Precis som tidigare förbud mot utomäktenskapliga eller samkönade förbindelser.
Men inneboende i varje moralpolitisk förbudslag finns också ett motståndets frö, vilket fallet Clemenger illustrerar. Folk blir helt enkelt förbannade när statsmakten bestämmer vad de får göra med sin kropp och lust. Clemenger själv skriver i chatten att den svenska staten och dess system är orättvist. Att hålla sig undan är hans revansch. På Flashback, där meningarna går isär som alltid, samlar team # Run Dermot run flest anhängare. Utan att ta ställning i sexköpsfrågan tycker man att Expressen gått för långt. Ska svensk media verkligen jaga folk i ett land där det inte ens är brottsligt att betala för sex?
Alternativa sätt att hantera moralpolitikens problematiska dimensioner finns också. I stället för att försöka utrota prostitutionen genom kriminalisering, går det, som i Nya Zeeland eller Belgien, att integrera sexhandeln och dess parter i befintligt handels- och socialrättsligt ramverk. Där skyddas också sexarbetare genom sektorsspecifika verktyg. Till exempel har de rätt att stoppa en transaktion när som helst och utan motivering. Straffet för den kund eller bordellägare som inte respekterar sexarbetarens nej är i paritet med grov våldtäkt. Sexarbetare som vill upphöra med sin verksamhet har också omedelbart tillgång till ekonomisk stöd i form av a-kassa eller socialbidrag. Någon karenstid finns alltså inte.
Jag tror de morapolitiska sedlighetsjakterna förblir regelbundna inslag i demokratiska stater – om än i nya tappningar. För medan homosexuella än så länge är fortsatt fredade, verkar transpersoner stå på tur. Aborträtten är redan i svaj i USA, och i Sverige föreslås förbud mot kusinäktenskap och kriminalisering av tiggeri utreds. Men jakten på Clemenger uppmuntrar till reflektion över straffrättens funktion. Ska en liberal rättsstat kriminalisera sexköp, drogbruk och andra former av samtyckesbrott, eller ska lagen användas för att ge sårbara grupper tillgång till det skydd övriga medborgare har? Ytterst handlar det om föreställningar om det goda, ”civiliserade” samhället och vilka avvikare som rättsstaten önskar inkludera eller exkludera i sin gemenskap.
Fotnot: Skribenten är författare och socialantropolog. I vintras försvarade hon avhandlingen ”Sweden's ban on sex-purchase. Morality politics and the governance of prostitution” vid Lunds universitet.
***
Det var under uppseendeväckande former som Expressen lyckades leta upp dansaren och tv-profilen Dermot Clemenger i London i mars. Clemenger, som erkänt flera fall av sexköpsbrott, har inte kunnat åtalas eftersom han hållit sig undan delgivning. Han har därför häktats i sin utevaro och efterlysts internationellt, utan resultat. Men vad svensk och brittisk polis gått bet på lyckades alltså Expressen med. I ett filmat klipp från en hotellobby syns hur tidningens reporter konfronterar Clemenger som omedelbart vänder på klacken. ”Polisen letar efter dig”, ropar reportern medan Clemenger springer nedför gatan och teamet fortsätter filma. ”Varför håller du dig undan Dermot? Dermot!”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I inslaget ges inget svar men vi anar en förklaring när Clemenger i en chatt berättar att han inte har lust att bli den svenska statens ”poster boy”. Sverige, som lobbar för att sexköpsförbudet ska införas i hela EU försöker vinna poäng med hjälp av honom. Han tänker därför hålla sig undan till dess brotten är preskriberade. Själv ska han fortsätta dricka GT och leva livet.
Clemengers gatlopp är inte enbart en man som försöker få sina sexköpsbrott preskriberade. Det, och reaktionerna Expressens jakt väcker, illustrerar också något väsentligt om moralpolitik – och vad jag menar vi ska förstå som samtidens sedlighetsbrott.
Allt sedan 1998, strax innan sexköpslagen antogs, har den intresserat mig. Först eftersom politisk debatt var så motsägelsefull och förarbetena fyllda av fördomar. Kvinnor som sålde sex utmålades som svaga offer och politiker sa att lagen var till för att skydda dem – medan sexarbetares egna krav att anti-prostitutionslagar skulle ersättas med rättighetslagstiftning inte fann gehör. Och konfronterade med den ökade utsatthet som förbudet förde med sig – utan att sexhandelns omfattning minskade – menade politiker att symbolvärdet trumfade konkreta resultat.
I boken Porr, horor och feminister från 2006 visade jag hur svensk porr- och prostitutionsdebatt präglas av traditionella tankemönster om kön och sexualitet, reproducerat under radikalfeministisk flagg. Liksom hur sexköpsförbudet används som redskap för att stärka den nationella identiteten som varande moraliskt högtstående. Jag höll också med antropologen Don Kulick som menar att sexköparen har ersatt sodomiten som kulturell figur. Det är i kontrast mot en manlig perverterad sexualitet som den goda sexualiteten kan framträda. När jag tog mig an straffbudet i min doktorsavhandling, skiftade jag perspektiv. Bland annat eftersom det inte går att förbise parallellerna mellan svensk prostitutions- och narkotikapolitik. För, förutom liknande stigmatisering av ”bögen”, ”torsken” och ”pundaren”, finns andra gemensamma drag.
Både drog- och sexhandelsfrågan präglas av svart-vita, polariserade och känslomässigt laddade debatter, liksom en formidabel faktaresistens. Ingen evidens verkar bita på den repressiva policyn. Ställningstagandena är inte heller ideologiskt förutsägbara. Både högern och vänstern, liksom hälsoorganisationer och religiösa grupperingar ställer sig bakom förbudspolitiken. Och trots att frågorna rör vad samtyckande, myndiga medborgare gör med sin kropp inom sin privatsfär utmålas de som fenomen som hotar hela det civiliserade samhället.
Andra länders liberaliseringspolitik väcker samma respons. Stater som avkriminaliserar drogbruk och sexhandel har dukat under för brottssyndikatens påtryckningar, blott Sverige förmår stå starkt. Och individer som utmanar rådande repressiva politik – eller ertappas med att själva bruka olagliga rusmedel eller ägna sig åt sexkommers – blir likt Clemenger socialt uthängda och utstötta, kanske tvingas lämna arbete såväl som familj.
Moralpolitik
Så vad är det med sexhandel, rusmedel och homosexualitet som sätter i gång dessa krafter? Hur ska vi förstå en politik som är lika ologisk som exkluderande? I min avhandling Sweden’s ban on sex-purchase. Morality politics and the governance of prostitution föreslår jag att förklaringen ligger i att det handlar om moralpolitik; den politiska kategori dit även frågor som abort, spel och dobbel samt dödshjälp hör.
Sakfrågorna särställning utmärks inte enbart av dragen jag nyss nämnt, utan även dess rötter i religiösa föreställningar om synd och äldre tiders sedlighetsbrott – vilket förklarar frågornas starka laddning och impulsen att hänga ut, jaga och straffa människor som faktiskt inte begått ett personbrott i gängse, rättsstatlig mening. Straffbud som sexköpsbrottet är ju baserat på att den andre parten har samtyckt. Och förbudets juridiska syfte är inte att skydda säljaren, utan ”allmän ordning”, här utläst samhällsmoral. Precis som tidigare förbud mot utomäktenskapliga eller samkönade förbindelser.
Men inneboende i varje moralpolitisk förbudslag finns också ett motståndets frö, vilket fallet Clemenger illustrerar. Folk blir helt enkelt förbannade när statsmakten bestämmer vad de får göra med sin kropp och lust. Clemenger själv skriver i chatten att den svenska staten och dess system är orättvist. Att hålla sig undan är hans revansch. På Flashback, där meningarna går isär som alltid, samlar team # Run Dermot run flest anhängare. Utan att ta ställning i sexköpsfrågan tycker man att Expressen gått för långt. Ska svensk media verkligen jaga folk i ett land där det inte ens är brottsligt att betala för sex?
Alternativa sätt att hantera moralpolitikens problematiska dimensioner finns också. I stället för att försöka utrota prostitutionen genom kriminalisering, går det, som i Nya Zeeland eller Belgien, att integrera sexhandeln och dess parter i befintligt handels- och socialrättsligt ramverk. Där skyddas också sexarbetare genom sektorsspecifika verktyg. Till exempel har de rätt att stoppa en transaktion när som helst och utan motivering. Straffet för den kund eller bordellägare som inte respekterar sexarbetarens nej är i paritet med grov våldtäkt. Sexarbetare som vill upphöra med sin verksamhet har också omedelbart tillgång till ekonomisk stöd i form av a-kassa eller socialbidrag. Någon karenstid finns alltså inte.
Jag tror de morapolitiska sedlighetsjakterna förblir regelbundna inslag i demokratiska stater – om än i nya tappningar. För medan homosexuella än så länge är fortsatt fredade, verkar transpersoner stå på tur. Aborträtten är redan i svaj i USA, och i Sverige föreslås förbud mot kusinäktenskap och kriminalisering av tiggeri utreds. Men jakten på Clemenger uppmuntrar till reflektion över straffrättens funktion. Ska en liberal rättsstat kriminalisera sexköp, drogbruk och andra former av samtyckesbrott, eller ska lagen användas för att ge sårbara grupper tillgång till det skydd övriga medborgare har? Ytterst handlar det om föreställningar om det goda, ”civiliserade” samhället och vilka avvikare som rättsstaten önskar inkludera eller exkludera i sin gemenskap.
Fotnot: Skribenten är författare och socialantropolog. I vintras försvarade hon avhandlingen ”Sweden’s ban on sex-purchase. Morality politics and the governance of prostitution” vid Lunds universitet.
***
