”Lärdomarna av halshuggningen är oroväckande”
Sex år efter lärarmordet fortsätter allt som förut. Var är det öppna samhällets försvarare när islamisterna brer ut sig?
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hösten 2020 halshöggs den franske läraren Samuel Paty i närheten av den skola i Paris ytterområden där han arbetade. Upprinnelsen var att Paty gett en lektion om yttrandefrihet inom en kurs i samhällskunskap och därvid visat en karikatyr av profeten Muhammed. En ung flicka – som hade skolkat under den aktuella lektionen – påstod inför sin far att läraren skulle ha visat fientlighet mot muslimska elever, varpå pappan startade ett upprop på internet tillsammans med en islamistpredikant där Paty pekades ut som islamofob.
Några ungdomar hjälpte sedan en tjetjensk asylsökande att skaffa ett vapen, och ett par elever på skolan pekade ut Samuel Paty för tjetjenen. Den 18-årige gärningsmannen var utvisad men hade trots det inte lämnat Frankrike. Han sköts ihjäl av polis i samband med mordet. Samuel Paty begravdes under stora hedersbetygelser från franska staten – men vad hände sedan?
Det finns dels ett rättsligt efterspel och dels ett politiskt. Vid den första rättegången 2024 fick alla åtalade långa straff. Domen överklagades, och nu har hovrättens dom avkunnats och där sänktes straffen för alla utom islamistpredikanten. Den förklaring som gavs var att man i lägre instans dömt efter Frankrikes terroristlagstiftning, medan hovrätten menade att alla de inblandade inte kunde anses ha haft uppsåtet att begå en terroristhandling utan bara en ”vanlig” kriminell handling.
Hovrättens dom uppfattades av Samuel Patys anhöriga och kolleger som en örfil. Av alla egendomliga detaljer kring rättegången är den mest diskuterade att den nye försvarsadvokat som islamistpredikanten hade valt – en fransman – talade direkt till pressen utanför domstolen iklädd advokatdräkt. Han påstod där att Paty skulle ha diskriminerat muslimska elever, vilket är ett obevisat påstående som alltså framfördes utanför rättssalen.
Advokaten försökte framställa den halshuggne som den skyldige, ett exempel på den taktik islamister i dag ofta använder, nämligen att vända på vem som är offer och vem som är förövare. Advokaten jämförde sig själv med en berömd fransk motståndsman från andra världskriget, som om Frankrike vore Nazityskland och predikanten vore förföljd av staten. Han jämförde också sin klient med Nelson Mandela, alltså någon som kämpade mot diskriminering. Efter att hovrättsdomen avkunnats hävdade advokaten inför pressen att det inte var hans klient som dömts ensam, utan Frankrikes muslimer som alla misstänktes vara terrorister. Advokaten skapade på det sättet ett alternativt ”narrativ” där hans klient framstod som en martyr, något som verkar ha varit dennes verkliga avsikt med överklagandet.
Domen och omständigheterna kring rättegången har väckt upprördhet i det franska samhället. En vanlig kommentar är att Samuel Paty mördades en andra gång genom att han framställts som skyldig till sin egen död. Dessutom påpekas att den demokratiska staten med sin rättsstat och sin yttrande- och pressfrihet har använts som plattform för angrepp på just den demokratiska staten. Predikantens verkliga målgrupp verkar ha varit inte domstolen utan hans anhängare på sociala medier.
Politiskt finns flera observationer. Franska lärare påpekar att landet håller på att införa sharialagar i skolorna utan att något formellt beslut om den saken har fattats. Halshuggningen av Samuel Paty gör att få lärare vågar kritisera islam i undervisningen, vilket i praktiken är som om Frankrike har infört en lag mot hädelse. En lärare säger att i hans skola sitter pojkar och flickor åtskilda i klassrummet, fast ingen sådan bestämmelse finns. Begreppet taqiyya innebär att en muslim har rätt att ljuga för icke-muslimer om detta gynnar islam, och elever kan bli av med lärare som de inte gillar genom att påstå att lärarna i fråga är rasistiska.
I sådana fall flyttar skolan inte sällan på de anklagade lärarna för att skolan inte ska få dåligt rykte. Om manövern lyckas är en vanlig kommentar från eleverna: Ils l’ont bien cherché, det är deras eget fel. Metoderna för att skrämma lärare har nu gått så långt att det finns lärarkollektiv i Frankrike som kräver en total nystart av skolan för att rädda samhället från islamistisk påverkan.
Andra kommentatorer pekar på att Frankrike har varit stolt över sina institutioner och förlitat sig på dem, men att fallet Samuel Paty har visat att de i själva verket är svaga. Trots det oerhörda i halshuggningen har egentligen ingen åtgärd vidtagits för att förhindra att något liknande upprepas. I skolan, rättsväsendet, pressen och politiken fortsätter allt som förut. Trots de stora gatudemonstrationerna i samband med attentaten mot tidningen Charlie Hebdo, nattklubben Bataclan och senast halshuggningen av Samuel Paty, fortsätter allt som tidigare.
En av de advokater som företrätt Samuel Patys familj, Thibault de Montbrial, understryker att Frankrike nu står inför beslut som avgör det öppna samhällets överlevnad. Européer borde allvarligt tänka över det jubel de såg på sina gator efter Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023, menar han. Islamisternas glädjerus kan förklaras av att attacken uppfattades som ett tecken på att också länder i väst kan besegras. I väst finns också grupper som försvarar rättigheterna hos dem som angriper väst, snarare än försvarar sina samhällen och deras existensberättigande. I det här fallet borde man diskutera ansvaret hos de grupper som förhindrade utvisningen Samuel Patys mördare. Det borde också debatteras hur medierna ska hantera fall som detta. När predikantens och hans advokats ord återges så ”vinner” ju den åtalade, eftersom hans mål verkar ha varit just att få ut sitt budskap.
Denna vår har det funnit en hel del att tänka på för dem som vill försvara de öppna och demokratiska samhällena i väst. Londons borgmästare Sadiq Khan förklarade vid avslutningen av ramadan att London nu är västvärldens största muslimska stad. I Frankrikes kommunalval fick partiet LFI, La France insoumise, borgmästarposten i Saint-Denis i norra Paris. Partiets väljare består främst av personer med nordafrikanskt påbrå och radikala studenter. Saint-Denis brukar kallas Frankrikes vagga därför att en rad av landets medeltida kungar ligger begravda där, men under valvakan i kommunalvalet skanderade partisympatisörerna: ”Vi är alla barn från Gaza”. Dessutom valde som bekant New York i vintras en muslimsk borgmästare bara 25 år efter den största muslimska terrorattacken någonsin.
Filosofen Marcel Gauchet har skrivit en bok vars titel citeras flitigt dessa dagar: Demokratin mot sig själv. Slutsatsen är att om vi lägger ner mer möda på att försvara de mänskliga rättigheterna hos personer som angriper oss, än på att försvara oss själva och vårt samhälle, är det snart slut med demokratin och de mänskliga rättigheterna.
Inger Enkvist är professor emerita i spanska och fri skribent.
***
