Milei fortsätter att överraska
Det som kittlar – eller oroar – mest med Argentinas president är tanken att fattigdom bekämpas bättre med kapitalism än med statlig kontroll.
Efter Javier Mileis sensationella vinst i presidentvalet i Argentina i november 2023 väntade sig många att hans projekt, som en överhettad raket, skulle självdestruera långt innan hans utlovade reformer hunnit kurera ekonomin. Denna ekonomi, i åratal baserad på skyddstullar, inflation och sedeltryckning, skulle endast kunna ryckas upp och locka tillbaka investerare med stort tålamod – en egenskap presidenten inte visat några prov på.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Efter ett och halvt år vid makten måste det sägas att Milei har överraskat, om än inte lyckats ännu. Hittills, i Argentinas moderna historia, har icke-peronister aldrig klarat av att genomföra några marknadsreformer. Innan de ens kommit igång har en formidabel koalition av särintressen gaddat sig samman mot dem: peronistiska fackförbund har strejkat, aktivister och transportarbetare har saboterat folkhushållningen och liberala presidenter, på randen till totalt kaos, har skrinlagt sina reformer.
Men Javier Milei har i alla fall tagit striden. Han började med att lägga ned tretton statsverk och myndigheter, sparka 30 000 statsanställda och skära ner statsbudgeten med 32 procent. Inflationen började sjunka. Detta har givit vardagens människor ett minimum av stabilitet. De behöver inte längre rusa med lönen i handen för att köpa dollar eller ris eller vad som helst som behåller sitt värde över natten.
Äldre svenskar minns valutaregleringen, som avskaffades 1989. Innan dess fick inte kapital och valutor flyttas fritt över gränserna, en enkel utlandsresa krävde bankbesök och ansökan om resechecker och främmande sedlar. Så har argentinare alltid levat, med ett fåtal avbrott. Och långt värre: peronistiska regimer har fastställt växlingskursen, eller -kurserna. Exportörer, importörer, sparare och resenärer har alla hänvisats till olika dollarkurser – med följden att den enda fria dollarmarknaden varit den i gathörnens svarta börs. Att spara i Argentina har varit liktydigt med att ha dollarsedlar i madrassen, långt ifrån bankerna vars tillgångar aldrig gått säkra för glupska populistregimer. Kreditmöjligheterna har varit därefter.
Priserna har visserligen stigit sedan peson släpptes fri i april och argentinarnas köpkraft har drabbats hårt. Men (den enorma) fattigdomen har inte ökat – trots ideliga larmrapporter i pressen. De stora strejker som startats för att få Milei ur balans har misslyckats. Det tidigare maktmonopolet kring ex-presidenten Cristina Kirchner inser nu till sin häpnad att en stor del av väljarna är med på Mileis projekt.
Inte bara allmänheten har visat oväntat tålamod. Också Javier Milei, mannen som gjort vad som fallit honom in och sällan lagt band på några impulser, har visat större uthållighet än väntat. Till skillnad från landets bägge etablerade politiska block, peronisterna och de liberala partiernas allianser, så har Milei knappt något eget stöd i kongressen. För att driva igenom sin vilja har han antingen fått utfärda dekret, en lyx som står argentinska presidenter till buds i vissa lägen, eller kohandla med motståndarna – ett grått slit som rimmar illa med hans explosiva psykologi.
Milei, vars doktrinära libertarianism ibland liknade en religion, har också uppvisat en annan viktig egenskap för politiker: opportunism. Han hyllade tidigt Donald Trump som en halvgud. Redan valnatten 2020 stämde han upp ett ramaskri över det påstådda valfusk som drivit Trump från Vita Huset. Milei var också den ende främmande statschef som bjöds in till Trumps segerfest i Palm Beach i höstas.
Men Milei, som hade för sig att hans relation till Trump var ett ideologiskt brödraskap, har fått nya perspektiv på vännen. Om ”tullar” är Trumps favoritord så är ”tullar” det fulaste ordet i Javier Mileis vokabulär. Tullar skall göra ”America great again” förkunnar Trump. I Mileis ögon är det just missbruket av tullar som blivit Argentinas förbannelse.
Milei hade även hoppats att USA skulle använda sitt inflytande för att ordna ett nödvändigt lån från valutafonden IMF. Detta skedde till slut häromdagen. Men vid det laget hade Milei, som svurit att begränsa Kinas inflytande, redan ätit upp sin hatt och gjort upp med Kina om ett valutautbyte. Det gav Argentina ett andrum på 5 miljarder dollar och avstyrde en betalningskris förra månaden. Kinas investeringar, mest i råvarusektorn, som Milei lovat begränsa, är nu välkomna.
Härom veckan, den 18 maj, fick Mileis program sitt första viktiga betyg av väljarna, då delar av staden Buenos Aires styrande församling valdes om. Mileis rörelse Libertad Avanza vann drygt 30 procent av rösterna, medan peronisterna och deras allierade fick drygt 27 procent. De äldre liberala partierna, med vilka Milei ibland samarbetar, fick 24 procent.
Resultatet tolkas med rätta av Milei-sidan som en seger. Det är inte första gången svångremspolitik vinner brett förtroende i Latinamerika. När detta sker så är det för att väljare övertygats om att smärtsamma reformer är nödvändiga och på lång sikt kommer att gynna dem.
Inte bara ekonomer, utan även mannen på gatan, begrep att den argentinska populistekonomin var ett svart hål som slukade tillgångar, jobb och framtid. År 2001, då Argentinas värsta kris i modern tid bröt ut, hade landet 2,5 miljoner anställda i den offentliga sektorn, 6 miljoner i den legala privatsektorn och 2 miljoner som levde helt eller delvis av socialhjälp. Motsvarande siffror 2023, då Milei valdes, vittnar om en hisnande urartning: 4,5 miljoner stats- och kommunanställda, 5,8 miljoner i den legala privatsektorn och hela 22 miljoner helt eller delvis beroende av understöd. (Exakta siffror för den stora svarta privatsektorn saknas av förklarliga skäl.)
Milei är ett rött skynke för många rättänkande, och prognosen för honom målas ofta i svart i New York Times, The Guardian och al-Jazeera. Han väcker motvilja inte bara genom sin vulgära framtoning och sina överdrifter. Det allra mest oroväckande med honom är nog snarare tanken, och möjligheten, att fattigdom skulle gå att bekämpa bättre med kapitalism än med progressivt utsmyckad statlig kontroll. Att detta ofta lyckas är inte Mileis upptäckt, men få moderna myter är mer ingrodda än den om välstånd som en funktion av välvilja. I ett öppet brev, undertecknat av 108 ekonomer med den franske nationalekonomen Thomas Piketty i spetsen, dagarna före Mileis segerval i november 2023, slog experterna fast att Mileis idéer om laissez-faire och frihandel sedan länge vederlagts, och spådde den djupaste misär om de skulle sättas i verket.
Mycket pekar i rätt riktning för Argentina, börsen rör på sig och statsobligationerna börjar finna en trevande efterfrågan, men det är långt kvar innan Milei kan proklamera seger. Främmande investeringar och kontinuerlig tillväxt ligger i framtidens töcken. Mileis nästa stora utmaning är valen i oktober i år, då nästan halva kongressen väljs om. I dag förfogar Mileis Libertad Avanza över 37 av andra kammarens 257 mandat. För att kunna fortsätta regera och planera i relativt lugn inför presidentvalet 2027 måste han först skaffa sig ett mer solitt ryggstöd i parlamentet.
Han väcker motvilja inte bara genom sin vulgära framtoning och sina överdrifter. Det allra mest oroväckande med honom är nog snarare tanken, och möjligheten, att fattigdom skulle gå att bekämpa bättre med kapitalism än med progressivt utsmyckad statlig kontroll.
Fotnot: Skribenten är Dagens Nyheters medarbetare i Jerusalem. Han har tidigare varit stationerad i Buenos Aires.
***
Läs även: Jag underskattade Milei
Efter Javier Mileis sensationella vinst i presidentvalet i Argentina i november 2023 väntade sig många att hans projekt, som en överhettad raket, skulle självdestruera långt innan hans utlovade reformer hunnit kurera ekonomin. Denna ekonomi, i åratal baserad på skyddstullar, inflation och sedeltryckning, skulle endast kunna ryckas upp och locka tillbaka investerare med stort tålamod – en egenskap presidenten inte visat några prov på.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Efter ett och halvt år vid makten måste det sägas att Milei har överraskat, om än inte lyckats ännu. Hittills, i Argentinas moderna historia, har icke-peronister aldrig klarat av att genomföra några marknadsreformer. Innan de ens kommit igång har en formidabel koalition av särintressen gaddat sig samman mot dem: peronistiska fackförbund har strejkat, aktivister och transportarbetare har saboterat folkhushållningen och liberala presidenter, på randen till totalt kaos, har skrinlagt sina reformer.
Men Javier Milei har i alla fall tagit striden. Han började med att lägga ned tretton statsverk och myndigheter, sparka 30 000 statsanställda och skära ner statsbudgeten med 32 procent. Inflationen började sjunka. Detta har givit vardagens människor ett minimum av stabilitet. De behöver inte längre rusa med lönen i handen för att köpa dollar eller ris eller vad som helst som behåller sitt värde över natten.
Äldre svenskar minns valutaregleringen, som avskaffades 1989. Innan dess fick inte kapital och valutor flyttas fritt över gränserna, en enkel utlandsresa krävde bankbesök och ansökan om resechecker och främmande sedlar. Så har argentinare alltid levat, med ett fåtal avbrott. Och långt värre: peronistiska regimer har fastställt växlingskursen, eller -kurserna. Exportörer, importörer, sparare och resenärer har alla hänvisats till olika dollarkurser – med följden att den enda fria dollarmarknaden varit den i gathörnens svarta börs. Att spara i Argentina har varit liktydigt med att ha dollarsedlar i madrassen, långt ifrån bankerna vars tillgångar aldrig gått säkra för glupska populistregimer. Kreditmöjligheterna har varit därefter.
Priserna har visserligen stigit sedan peson släpptes fri i april och argentinarnas köpkraft har drabbats hårt. Men (den enorma) fattigdomen har inte ökat – trots ideliga larmrapporter i pressen. De stora strejker som startats för att få Milei ur balans har misslyckats. Det tidigare maktmonopolet kring ex-presidenten Cristina Kirchner inser nu till sin häpnad att en stor del av väljarna är med på Mileis projekt.
Inte bara allmänheten har visat oväntat tålamod. Också Javier Milei, mannen som gjort vad som fallit honom in och sällan lagt band på några impulser, har visat större uthållighet än väntat. Till skillnad från landets bägge etablerade politiska block, peronisterna och de liberala partiernas allianser, så har Milei knappt något eget stöd i kongressen. För att driva igenom sin vilja har han antingen fått utfärda dekret, en lyx som står argentinska presidenter till buds i vissa lägen, eller kohandla med motståndarna – ett grått slit som rimmar illa med hans explosiva psykologi.
Milei, vars doktrinära libertarianism ibland liknade en religion, har också uppvisat en annan viktig egenskap för politiker: opportunism. Han hyllade tidigt Donald Trump som en halvgud. Redan valnatten 2020 stämde han upp ett ramaskri över det påstådda valfusk som drivit Trump från Vita Huset. Milei var också den ende främmande statschef som bjöds in till Trumps segerfest i Palm Beach i höstas.
Men Milei, som hade för sig att hans relation till Trump var ett ideologiskt brödraskap, har fått nya perspektiv på vännen. Om ”tullar” är Trumps favoritord så är ”tullar” det fulaste ordet i Javier Mileis vokabulär. Tullar skall göra ”America great again” förkunnar Trump. I Mileis ögon är det just missbruket av tullar som blivit Argentinas förbannelse.
Milei hade även hoppats att USA skulle använda sitt inflytande för att ordna ett nödvändigt lån från valutafonden IMF. Detta skedde till slut häromdagen. Men vid det laget hade Milei, som svurit att begränsa Kinas inflytande, redan ätit upp sin hatt och gjort upp med Kina om ett valutautbyte. Det gav Argentina ett andrum på 5 miljarder dollar och avstyrde en betalningskris förra månaden. Kinas investeringar, mest i råvarusektorn, som Milei lovat begränsa, är nu välkomna.
Härom veckan, den 18 maj, fick Mileis program sitt första viktiga betyg av väljarna, då delar av staden Buenos Aires styrande församling valdes om. Mileis rörelse Libertad Avanza vann drygt 30 procent av rösterna, medan peronisterna och deras allierade fick drygt 27 procent. De äldre liberala partierna, med vilka Milei ibland samarbetar, fick 24 procent.
Resultatet tolkas med rätta av Milei-sidan som en seger. Det är inte första gången svångremspolitik vinner brett förtroende i Latinamerika. När detta sker så är det för att väljare övertygats om att smärtsamma reformer är nödvändiga och på lång sikt kommer att gynna dem.
Inte bara ekonomer, utan även mannen på gatan, begrep att den argentinska populistekonomin var ett svart hål som slukade tillgångar, jobb och framtid. År 2001, då Argentinas värsta kris i modern tid bröt ut, hade landet 2,5 miljoner anställda i den offentliga sektorn, 6 miljoner i den legala privatsektorn och 2 miljoner som levde helt eller delvis av socialhjälp. Motsvarande siffror 2023, då Milei valdes, vittnar om en hisnande urartning: 4,5 miljoner stats- och kommunanställda, 5,8 miljoner i den legala privatsektorn och hela 22 miljoner helt eller delvis beroende av understöd. (Exakta siffror för den stora svarta privatsektorn saknas av förklarliga skäl.)
Milei är ett rött skynke för många rättänkande, och prognosen för honom målas ofta i svart i New York Times, The Guardian och al-Jazeera. Han väcker motvilja inte bara genom sin vulgära framtoning och sina överdrifter. Det allra mest oroväckande med honom är nog snarare tanken, och möjligheten, att fattigdom skulle gå att bekämpa bättre med kapitalism än med progressivt utsmyckad statlig kontroll. Att detta ofta lyckas är inte Mileis upptäckt, men få moderna myter är mer ingrodda än den om välstånd som en funktion av välvilja. I ett öppet brev, undertecknat av 108 ekonomer med den franske nationalekonomen Thomas Piketty i spetsen, dagarna före Mileis segerval i november 2023, slog experterna fast att Mileis idéer om laissez-faire och frihandel sedan länge vederlagts, och spådde den djupaste misär om de skulle sättas i verket.
Mycket pekar i rätt riktning för Argentina, börsen rör på sig och statsobligationerna börjar finna en trevande efterfrågan, men det är långt kvar innan Milei kan proklamera seger. Främmande investeringar och kontinuerlig tillväxt ligger i framtidens töcken. Mileis nästa stora utmaning är valen i oktober i år, då nästan halva kongressen väljs om. I dag förfogar Mileis Libertad Avanza över 37 av andra kammarens 257 mandat. För att kunna fortsätta regera och planera i relativt lugn inför presidentvalet 2027 måste han först skaffa sig ett mer solitt ryggstöd i parlamentet.
Han väcker motvilja inte bara genom sin vulgära framtoning och sina överdrifter. Det allra mest oroväckande med honom är nog snarare tanken, och möjligheten, att fattigdom skulle gå att bekämpa bättre med kapitalism än med progressivt utsmyckad statlig kontroll.
Fotnot: Skribenten är Dagens Nyheters medarbetare i Jerusalem. Han har tidigare varit stationerad i Buenos Aires.
***
Läs även: Jag underskattade Milei
