Politiskt våld är sällsynt och verkar inte öka

Under hösten har en debatt om politiskt hat, hot och våld blossat upp i spåren av Anna-Karin Hatts avgång som centerledare, trakasserierna av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin utanför riksdagen och, inte minst, mordet på den konservative influencern Charlie Kirk i USA. I förlängningen finns förstås den större diskussionen huruvida hela demokratin är hotad. Men även om det som händer är oroväckande finns anledning att nyansera hotbilden.

Det som händer i dag är inte unikt undantag när det gäller våld med politiska förtecken. Den amerikanska historien är fylld av sådant, mycket mer än Sveriges. Stora delar av 1900-talet präglades av konflikter och extremism: medborgarrättsrörelsen, Svarta Pantrarna, Ku Klux Klan och våldsamma stadsgerillor som Weather Underground och Symbiotiska befrielsearmén. För senare generationer framstår sextiotalet ofta som frihetens och kärlekens decennium, präglat av anti-krigsaktivism, Woodstock och Summer of Love. Men bakom idealen och drömmarna dolde sig ett av de mest våldsamma och mörka årtiondena i modern tid.  

President John F. Kennedy mördades 1963 och fem år senare, 1968, sköts hans bror Robert till döds när han kandiderade till presidentposten. Samma år mördades även medborgarrättsledaren Martin Luther King. Han sköts av James Earl Ray, en rasistisk rymling och tidigare dömd brottsling. Och Ronald Reagan utsattes för ett mordförsök 1981 som var nära att kosta honom livet. Även delar av Europa har haft utbrett politiskt våld. Förutom vålsamma nationalistiska rörelser i Nordirland och Baskien har bland annat Italien och Tyskland plågats av stadsgerillor som Röda brigaderna och RAF, Röda Armé-fraktionen som mördade 34 personer, varav 2 i Sverige. Det politiska våld vi ser i USA och Europa i dag är alltså inget nytt fenomen, utan har formats under årtionden av sociala, politiska och ideologiska konflikter. 

Enligt den amerikanske opinionsbildaren Alex Nowrasteh dödades totalt 3 597 personer i politiskt motiverade terrorattacker i USA mellan 1975 och 2025. Mord som begåtts i samband med terrorattacker utgör cirka 0,35 procent av alla mord sedan 1975 och endast 79 av dem har inträffat efter 2020, vilket motsvarar 0,07 procent, ungefär 7 av 10 000. Av alla offer för politiskt våld i USA under de 50 åren dödades 83 procent vid attackerna den 11 september 2001. Bombdådet mot en federal byggnad i Oklahoma City 1995 står för ytterligare cirka 5 procent. Sammantaget har 87 procent av de politiska morden i USA sedan 1975 utförts av islamister och 11 procent (391 stycken) av högerextremister. Vänsterextrema terrorister har dödat 65 personer, cirka 2 procent av totalen. Det finns ingen tydlig ökning av politiskt motiverad terrorism om man bortser från den extrema dödligheten den 11 september 2001. De andra topparna i statistiken från 1995 och 2016 beror på bombningen i Oklahoma City respektive masskjutningen på gayklubben Pulse i Florida där 49 personer dödades. Under 2025 har hittills 23 personer mördats, inklusive Charlie Kirk. Nowrasteh analys räknar inte in skadade eller materiella förluster. Detta påverkar helhetsbilden eftersom vissa politiskt motiverade attacker riktar sig enbart mot egendom, andra orsakar inga personskador, och vissa leder inte till någon konkret skada alls. 

Ett problem är också att det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är politiskt våld och vad som inte är det. Journalisten Katherine Dee skriver om framväxten av det hon kallar slop violence, slaskvåld – en typ av våld som begås av radikaliserade ensamma galningar. De lämnar efter sig politiska symboler, men motivet är ofta tvetydigt och präglas mer av frustration och nihilism än av bekännelse till någon ideologi. Våldet riktar sig snarare mot livet självt, som Dee beskriver det, och det är ofokuserat, kaotiskt och osammanhängande. Gärningsmännen är radikaliserade, men våldet har ingen särskild riktning. Thomas Crooks som tog sitt eget liv i juli 2024 efter det misslyckade mordförsöket på Donald Trump, hör sannolikt hemma i denna kategori. 

Och samtidigt som datan alltså inte pekar mot ökande politiskt våld verkar amerikanerna själva övertygade om motsatsen, enligt en färsk undersökning från Pew Research. 85 procent anser att politiskt motiverat våld ökar, och nästan lika många republikaner som demokrater tycker så. Bland republikanerna anser 77 procent att vänsterextremism är ett stort problem i landet, medan 27 procent ser högerextremism som ett lika stort problem. Demokraterna tänker i princip tvärtom: 76 procent ser högerextremism som ett stort problem, medan 32 procent anser att även vänsterextremism är det. 

Samtidigt tar amerikanerna överväldigande avstånd från politiskt våld. Enligt Sean Westwood vid Polarization Research Lab på Dartmouth College anser färre än 2 procent av amerikanerna att politiska mord är acceptabla. Enligt Westwood finns inget som indikerar en stark ökning av politiskt motiverat våld. Andra undersökningar tyder också på att mindre än en tiondel stödjer det, och det tunna stödet är ungefär lika stort på vänster- och högersidan. En annan sak är hur partimedlemmar uppfattar vad motståndarsidan tycker. Både demokrater och republikaner har en överdriven tro på hur mycket motståndarna tolererar våld vilket påminner om att även perceptioner och uppfattningar spelar roll, inte bara rena fakta. 

Tittar man på Sverige finns inte heller skäl till överdriven oro. Den viktigaste källan för att mäta politiskt våld i Sverige är Politikernas trygghetsundersökningar som genomförs av Brottsförebyggande rådet. Sammantaget uppgav 29,5 procent av de förtroendevalda att de blev utsatta för någon form av hot och trakasserier, eller våld, skadegörelse och stöld under 2022. Utsattheten valåret 2022 var mindre än föregående valår 2018, men på ungefär samma nivå som valåret 2014.

Våld ska givetvis aldrig tolereras i en demokrati, men det är också viktigt att vi inser hur ovanlig politiskt motiverad terror faktiskt är. Staten måste lagföra dem som använder våld för att få igenom sin politiska agenda, vare sig det handlar om hot, vandalism, misshandel eller mord. Men det kan och bör ske utan politiska häxjakter eller att radikalt utöka statens maktbefogenheter. Och utan att demonisera vad som upplevs vara motståndarsidan.

Även media har ett ansvar. Mord, inklusive politiskt motiverade sådana, står för färre än 1 procent av alla dödsfall i USA, men för mer än hälften av alla nyhetsartiklar om död i USA, enligt en kartläggning. Under de senaste åren har två hyllade storfilmer skildrat hypotetiska inbördeskrig och våld i USA, fjolårets Civil War och årets Oscarstippade One Battle After Another. Det hela riskerar att bli en självuppfyllande profetia. 

Extremerna gynnas också av att relativisera vad som räknas som politiskt våld och genom att framställa motståndarsidans politik som existentiellt hotfull. På vänstersidan handlar det ofta om att tolka marknadslösningar, exempelvis nedskärningar i offentlig finansiering, som en form av våld mot utsatta grupper. På högersidan framställs däremot ofta ökningar av olika typer av våldsbrott som kopplas till invandring, som en medveten strategi från vänsterns sida. Båda perspektiven är naturligtvis lika skadliga för det öppna samhället och för demokratins princip om ett permanent moratorium mot våld.

Sammantaget är politiska våldet oroande, men inte existentiellt hotande, och det framstår framför allt som överdrivet. Historien och statistiken visar att västvärldens demokratier har uthärdat betydligt större utmaningar utan att kollapsa. Att överdriva hotbilden riskerar inte bara att snedvrida vår perception, utan också att urholka de rättigheter som utgör demokratins grundvalar. På sikt kan en våldsspiral skapa splittring i samhället. Det verkliga testet är därför inte bara hur mycket vi fruktar våld, utan hur vi hanterar det utan att ge upp våra principer.

Andreas Birro är fri skribent och opinionsbildare. 

***

Läs även: Det finns mycket vi kan göra för att stötta globaliseringens förlorare

Läs även: Charlie Kirk – mer gråsosse än extremhöger