Röran i USA är fullt begriplig
Donald Trumps till synes lynniga politik går bara att förstå om man är medveten om den ständiga maktkamp som pågår i det amerikanska samhället.
Vad pågår i USA, egentligen? Det korta svaret är att president Trump befinner sig i krig med den permanenta amerikanska staten, alltså den politiska, byråkratiska, finansiella, mediala och akademiska maktapparat som endast litet påverkas av val. Han har dock inte på allvar ifrågasatt den del av denna stat som är USA:s djupt förankrade utrikespolitiska etablissemang, den del som vill ha en offensiv utrikespolitik och ett fortsatt nära samarbete med USA:s gamla allierade Israel.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Även ett mer utförligt svar på den inledande frågan måste av utrymmesskäl bli förenklat. Syftet här är att nödtorftigt förklara vad som för många svenskar kan te sig som en enda röra. Det som händer hänger i själva verket väl ihop –dock med det nämnda viktiga undantaget.
Enligt den amerikanska konstitutionens maktfördelningsprinciper skulle kongressen (den lagstiftande makten), presidenten (den exekutiva makten) och högsta domstolen (den dömande makten) dela på den centrala, såkallade ”federala” makten. De skulle vakta och lägga band på varandra genom att värna om sin egen auktoritet. Maktfördelningen var avsedd att skapa ”bromsar och motvikter” (”checks and balances”) och förhindra maktmissbruk. Fastän centralmaktens tre grenar hade specificerade befogenheter i konstitutionen, var det bara att vänta att det i många frågor skulle uppstå tvister om vem som skulle bestämma. Med maktfördelningen följde definitionsmässigt gråzoner.
Trumpadministrationen menar att Demokraterna och Republikanerna i kongressen, i samarbete med presidenterna, i decennier har drivit en helt oansvarig ekonomisk politik, som bland annat skapat en ofantlig och ohållbar statsskuld och som har avindustrialiserat USA. Drastiska nödåtgärder, inklusive tullar, måste till för att bryta denna trend, lyder resonemanget. Samma republikratiska etablissemang har skapat ett stort nätverk av närmast självständiga myndigheter, som progressiva krafter solidariserar sig med och vill utvidga. Trumps jurister anser emellertid att denna maktstruktur till stor del strider mot konstitutionen. Kongressen må ha inrättat och beviljat medel för den, men den tillhör likafullt den exekutiva makten. Som president har Trump alltså inom vissa gränser rätt att beskära eller omorganisera den. Progressiva presidenter har tidigare gjort liknande ingripanden för att genomdriva sin politik.
Dessa myndigheter, som har mycket vidsträckta och nationella ansvarsområden, kallas i ett viktigt avseende "the administrative state". Här ingår inte minst en sorts domstolar som enligt utvecklad praxis ganska självständigt dömer om huruvida medborgarna efterlever rådande bestämmelser. Många på den konservativa sidan hävdar att denna makt- och regleringsapparat inte bara fått abnorma proportioner utan representerarar en konstitutionsvidrig delegering av makt som egentligen tillhör kongressen, presidenten eller de federala domstolarna.
Kamp mellan den federala statsmaktens tre grenar pågår i viss mån alltid och gör att helt skarpa, enhetliga och permanenta gränsdragningar sällan uppnås. Just nu intensifieras spänningarna eftersom Trump är mycket kritisk mot vissa myndigheter som lyder under presidentens exekutiva makt. Han vill beskära, avskaffa eller omorganisera dem och återupprätta balansen mellan centralmaktens tre delar. Detta motarbetas hårt av byråkratin och dess försvarare i kongressen och i media. De som gör motstånd har en progressiv agenda och är politiskt besläktade med den del av den federala domarkåren som utnämnts av progressiva presidenter. Ett resultat är att ett stort antal stämningar mot presidenten har inlämnats i förmodat mottagliga domstolar för att stoppa Trumps åtgärder. Presidenten anser dem vara politiskt höggradigt partiska och han hoppas att kongressen snart skall inskränka de lägre federala domstolarnas auktoritet till de specifika, begränsade tvister i vilka de dömer och till de juridiska distrikt där de presiderar.
Oavsett om de menar det eller hycklar anser de flesta amerikaner att USA:s högsta domstol har sista ordet beträffande vad konstitutionen bjuder och förbjuder. Denna domstol kommer under kommande månader och år att tvingas ta ställning till huruvida presidenten har de befogenheter som Trump anser sig ha och huruvida kongressen och den administrativa staten tillskansat sig befogenheter som den egentligen inte har. Har kongressen i skapandet av den administrativa staten på ett konstitutionsvidrigt sätt delegerat befogenheter som tillhör den dömande makten, presidenten eller kongressen själv? Inkräktar just nu de lägre federala domstolarna på presidentens i konstitutionen klart angivna ansvarsområde?
Motsägelsefull som vanligt
Uppmärksamma dock: Enligt konstitutionen har den federala staten tre likvärdiga grenar. Högsta domstolen har inte monopol på att uttyda konstitutionen och har ingen egen makt att genomdriva sina domslut. Den måste förlita sig på traditionell laglydighet och stöd från de andra grenarna av den federala makten. Här ligger en av de nämnda gråzonerna. Presidenten kan i teorin vägra att lyda Högsta domstolen. Det skedde senast när Joe Biden var president och ännu tänkte ställa upp till omval. Han hade utan kongressens medverkan bestämt att delar av vissa federalt finansierade studielån inte längre skulle behöva betalas tillbaka. Kritiker menade att han här lade ut pengar som bara kongressen kunde anslå och att han därigenom försökte köpa ungdomsröster i presidentvalet. Ett entydigt domslut från Högsta domstolen förbjöd honom att framhärda i sin politik, men han helt enkelt ignorerade domslutet.
Det hör till saken att synen på konstitutionen har förvandlats i den amerikanska juridiska utbildningen och i domstolarna. En gång i tiden ansågs att domare måste tolka konstitutionen i enlighet med grundlagsfädernas intentioner och lagens bokstav. Ett nytt, numera dominerande progressivt tänkande, anser det acceptabelt att i konstitutionen läsa in betydelser som underlättar genomförandet av förment önskvärda progressiva politiska åtgärder. De ledande amerikanska juridiska fakulteterna genomsyras av en kulturradikal anda. I takt med att det gamla begreppet om laglydighet fått retirera har oberäknelighet och politisk aktivism blivit allt vanligare inom domstolarna.
Donald Trump hoppas dock att Högsta domstolen, som just nu har en något mera traditionell profil, skall bestyrka hans tolkning av presidentmaktens befogenheter. Hans juridiska rådgivare anser att han, i stor sett, ensam råder över den exekutiva maktens utseende och agerande. Han hävdar till exempel att en president kan vägra att spendera pengar som kongressen eller den administrativa staten har anslagit. Trump menar att lägre federala domstolar ofta inkräktat på hans ansvarsområde, mest uppenbart i utrikespolitiken, där presidentmakten har en av sina huvudfunktioner.
Presidenten vill snabbast möjligt vidta de åtgärder som han vet orsakar allmänheten och hans motståndare smärta. Kongressval väntar redan nästa år. Han vill montera ner eller organisera om stora delar av byråkratin. Han hoppas att kongressen, där hans parti har en bara knapp majoritet i både senaten och representanthuset, skall bistå honom genom lagstiftning och drastiska nedskärningar av budgeten. Att han skulle möta bittert motstånd inte bara bland politiker och tjänstemän utan också i de traditionella medierna, var helt förutsägbart. Hans fiender bygger vidare på anklagelser som riktades mot honom när han var president första gången. Han anklagas för maktmissbruk, vårdslöshet och tölpighet– en syn som gammelmedia delar och som sprids över världen.
Trump är dock som vanligt motsägelsefull. Detta gäller inte minst inom utrikespolitiken. Under sin första presidentperiod hävdade han ”Amerika först” men arbetade exempelvis för att stärka Ukraina militärt och för att sluta landet närmare till Nato. Nu hävdar han att väst provocerade fram Rysslands invasion och talar om ”Bidens krig”. Om han själv varit president hade det, menar han, aldrig blivit krig. Han säger sig nu vara en fredspresident som vill ha fred i Ukraina. Detta har upprört USA:s utrikespolitiska etablissemang, som velat fortsätta kriget för att driva ut ryssarna ur Ukraina. Många militära experter anser dock att detta sedan länge är ett helt orealistiskt mål. Trumps ansträngningar att få till stånd fred kan alltså ses som ett försök att göra dygd av nödvändigheten. Putin misstror dessutom USA:s goda vilja. Trumpadministrationen fortsätter att sända vapen till Zelensky. Ukraina håller på att bli Donald Trumps krig.
Samtidigt fortsätter han att vara allmänt konfrontativ snarare än diplomatisk i sitt sätt att hantera utrikespolitiska konkurrenter eller motståndare. Det kan tyckas förvånande att han i försöken att stävja den permanenta staten och sätta USA först gör ett iögonenfallande undantag. USA:s utrikespolitik förblir interventionistisk och påverkas sedan länge starkt, särskilt i den mån den vetter åt Mellanöstern, av USA:s nära samarbete med Israel. Viljan att militärt och ekonomiskt stödja Israel har i många årtionden varit närmast förbehållslös. Ett fast förankrat nätverk inom militären, underrättelsetjänsterna, presidentmakten, kongressen och media vidmakthåller alliansen. Det säger en del om bredden och djupet i samarbetet att den amerikanska allmänheten är i stort sett okunnig om anledningarna till de internationella fördömandena av Benjamin Netanyahu och det israelisk-amerikanska kriget i Gaza.
Vad som händer i Mellanöstern har som bekant utlöst stora och ihållande protester vid ledande amerikanska universitet, med studenter på Columbia i spetsen. Trumpadministrationens sätt att hantera dessa demonstrationer har gett belägg för administrationens starka band till Israel. Det har förekommit våld och hot mot judiska studenter, som Trump-administrationen fördömt, men den har också skapat intrycket att det är oacceptabelt att kritisera Israel. Administrationen, och särskilt Fox News i media, sätter lättvindigt likhetstecken mellan att kritisera Israel och demonstrera för palestinierna å den ena sidan och att vara antisemit och stödjare av det terroristförklarade Hamas å den andra. Ledande universitet som administrationen anser tolererar antisemitism har förlorat eller riskerarar att förlora jättelika federala forskningsbidrag, i Harvards fall 2.5 miljarder dollar.
Att fördöma och förbjuda fredliga demonstrationer mot det amerikansk-israeliska kriget och mot behandlingen av palestinierna strider tydligt mot traditionell amerikansk yttrandefrihet, men vittnar desto tydligare om Trumpadministrationens lojalitet med Neytanyahus regering. Det är ännu oklart huruvida de utländska studenter som administrationen vill skall lämna landet är Hamas-aktivister och därför utvisningsbara.
Det kunde synas plausibelt att Trump i sin kamp mot den permanenta staten skulle vilja beskära även dess amerikansk-israeliska gren. Det är inte bara vänsterfolk utan ett växande antal traditionellt konservativa och republikaner som menar att USA måste begränsa denna samverkan, kräva fredsförhandlingar i kriget med palestinierna och avvisa Netanyahus kampanj för ett amerikanskt-israeliskt krig mot Iran. De som mest pålitligt förordar samarbete med Israel är de så kallade neokonservativa, som anser att USA i enlighet med förment universella principer bör intervenera i världen, främst i Mellanöstern. När Trump först träffade Robert F. Kennedy Jr., som nu ingår i administrationen, betonade Trump till Kennedys glädje att han lärt sig att hjärtligt avsky de neokonservativa. De hade spelat en viktig roll i hans första administration. Även om man antar att denna avsky är ett faktum och att Trump är benägen att även i Mellanöstern hävda ”America First” och kräva fred, kan man inte utgå från att han också kommer att föra en sådan politik. Han skulle genom en kursändring där riskera att dra på sig en farlig och kanske oövervinnerlig fiende.
Det är i detta sammanhang talande att han även den här gången genast utnämnde neokonservativa till tunga utrikespolitiska nyckelposter; främst Marco Rubio till utrikesminister och Michael Waltz till nationell säkerhetsrådgivare. Att den senare efter bara ett par månader blev sparkad och nominerad till USA:s FN-ambassadör tyder dock på tvehågsenhet. Det icke publicerade, men i Washington Post rapporterade, skälet var att Waltz bakom ryggen på Trump hade samarbetat med Netanyahu för att få till stånd krig mot Iran. Trumps besök nyligen i flera muslimska länder i Mellanöstern men inte i Israel, hans uttalanden under resan och hans villighert att ignorera Israeliska önskemål tyder på att han rentav är i färd med att ompröva USA:s förhållande till Israel och de amerikanks-israeliska militära interventionerna i den delen av världen. Skulle så verkligen vara fallet skulle det få omvälvande konsekvenser för USA:s utrikes- och inrikespoltitik. Det skulle skapa ytterligare, intensiva spänningar inom den amerikanska maktstrukturen.
Det som nu händer i USA är inte tillnärmelsevis lika virrigt som det kan verka, men eftersom Trump är inblandad är ett inslag av självmotsägelse tydligen ofrånkomligt.
Fotnot: Skribenten är professor emeritus i statskunskap vid The Catholic University of America i Washington, D.C.. Hans senaste bok är "The failure of American conservatism and the road not taken".
***
Läs även: För tidigt att ropa hej i handelskriget
Läs även: Natos nya dilemma
Vad pågår i USA, egentligen? Det korta svaret är att president Trump befinner sig i krig med den permanenta amerikanska staten, alltså den politiska, byråkratiska, finansiella, mediala och akademiska maktapparat som endast litet påverkas av val. Han har dock inte på allvar ifrågasatt den del av denna stat som är USA:s djupt förankrade utrikespolitiska etablissemang, den del som vill ha en offensiv utrikespolitik och ett fortsatt nära samarbete med USA:s gamla allierade Israel.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Även ett mer utförligt svar på den inledande frågan måste av utrymmesskäl bli förenklat. Syftet här är att nödtorftigt förklara vad som för många svenskar kan te sig som en enda röra. Det som händer hänger i själva verket väl ihop –dock med det nämnda viktiga undantaget.
Enligt den amerikanska konstitutionens maktfördelningsprinciper skulle kongressen (den lagstiftande makten), presidenten (den exekutiva makten) och högsta domstolen (den dömande makten) dela på den centrala, såkallade ”federala” makten. De skulle vakta och lägga band på varandra genom att värna om sin egen auktoritet. Maktfördelningen var avsedd att skapa ”bromsar och motvikter” (”checks and balances”) och förhindra maktmissbruk. Fastän centralmaktens tre grenar hade specificerade befogenheter i konstitutionen, var det bara att vänta att det i många frågor skulle uppstå tvister om vem som skulle bestämma. Med maktfördelningen följde definitionsmässigt gråzoner.
Trumpadministrationen menar att Demokraterna och Republikanerna i kongressen, i samarbete med presidenterna, i decennier har drivit en helt oansvarig ekonomisk politik, som bland annat skapat en ofantlig och ohållbar statsskuld och som har avindustrialiserat USA. Drastiska nödåtgärder, inklusive tullar, måste till för att bryta denna trend, lyder resonemanget. Samma republikratiska etablissemang har skapat ett stort nätverk av närmast självständiga myndigheter, som progressiva krafter solidariserar sig med och vill utvidga. Trumps jurister anser emellertid att denna maktstruktur till stor del strider mot konstitutionen. Kongressen må ha inrättat och beviljat medel för den, men den tillhör likafullt den exekutiva makten. Som president har Trump alltså inom vissa gränser rätt att beskära eller omorganisera den. Progressiva presidenter har tidigare gjort liknande ingripanden för att genomdriva sin politik.
Dessa myndigheter, som har mycket vidsträckta och nationella ansvarsområden, kallas i ett viktigt avseende ”the administrative state”. Här ingår inte minst en sorts domstolar som enligt utvecklad praxis ganska självständigt dömer om huruvida medborgarna efterlever rådande bestämmelser. Många på den konservativa sidan hävdar att denna makt- och regleringsapparat inte bara fått abnorma proportioner utan representerarar en konstitutionsvidrig delegering av makt som egentligen tillhör kongressen, presidenten eller de federala domstolarna.
Kamp mellan den federala statsmaktens tre grenar pågår i viss mån alltid och gör att helt skarpa, enhetliga och permanenta gränsdragningar sällan uppnås. Just nu intensifieras spänningarna eftersom Trump är mycket kritisk mot vissa myndigheter som lyder under presidentens exekutiva makt. Han vill beskära, avskaffa eller omorganisera dem och återupprätta balansen mellan centralmaktens tre delar. Detta motarbetas hårt av byråkratin och dess försvarare i kongressen och i media. De som gör motstånd har en progressiv agenda och är politiskt besläktade med den del av den federala domarkåren som utnämnts av progressiva presidenter. Ett resultat är att ett stort antal stämningar mot presidenten har inlämnats i förmodat mottagliga domstolar för att stoppa Trumps åtgärder. Presidenten anser dem vara politiskt höggradigt partiska och han hoppas att kongressen snart skall inskränka de lägre federala domstolarnas auktoritet till de specifika, begränsade tvister i vilka de dömer och till de juridiska distrikt där de presiderar.
Oavsett om de menar det eller hycklar anser de flesta amerikaner att USA:s högsta domstol har sista ordet beträffande vad konstitutionen bjuder och förbjuder. Denna domstol kommer under kommande månader och år att tvingas ta ställning till huruvida presidenten har de befogenheter som Trump anser sig ha och huruvida kongressen och den administrativa staten tillskansat sig befogenheter som den egentligen inte har. Har kongressen i skapandet av den administrativa staten på ett konstitutionsvidrigt sätt delegerat befogenheter som tillhör den dömande makten, presidenten eller kongressen själv? Inkräktar just nu de lägre federala domstolarna på presidentens i konstitutionen klart angivna ansvarsområde?
Motsägelsefull som vanligt
Uppmärksamma dock: Enligt konstitutionen har den federala staten tre likvärdiga grenar. Högsta domstolen har inte monopol på att uttyda konstitutionen och har ingen egen makt att genomdriva sina domslut. Den måste förlita sig på traditionell laglydighet och stöd från de andra grenarna av den federala makten. Här ligger en av de nämnda gråzonerna. Presidenten kan i teorin vägra att lyda Högsta domstolen. Det skedde senast när Joe Biden var president och ännu tänkte ställa upp till omval. Han hade utan kongressens medverkan bestämt att delar av vissa federalt finansierade studielån inte längre skulle behöva betalas tillbaka. Kritiker menade att han här lade ut pengar som bara kongressen kunde anslå och att han därigenom försökte köpa ungdomsröster i presidentvalet. Ett entydigt domslut från Högsta domstolen förbjöd honom att framhärda i sin politik, men han helt enkelt ignorerade domslutet.
Det hör till saken att synen på konstitutionen har förvandlats i den amerikanska juridiska utbildningen och i domstolarna. En gång i tiden ansågs att domare måste tolka konstitutionen i enlighet med grundlagsfädernas intentioner och lagens bokstav. Ett nytt, numera dominerande progressivt tänkande, anser det acceptabelt att i konstitutionen läsa in betydelser som underlättar genomförandet av förment önskvärda progressiva politiska åtgärder. De ledande amerikanska juridiska fakulteterna genomsyras av en kulturradikal anda. I takt med att det gamla begreppet om laglydighet fått retirera har oberäknelighet och politisk aktivism blivit allt vanligare inom domstolarna.
Donald Trump hoppas dock att Högsta domstolen, som just nu har en något mera traditionell profil, skall bestyrka hans tolkning av presidentmaktens befogenheter. Hans juridiska rådgivare anser att han, i stor sett, ensam råder över den exekutiva maktens utseende och agerande. Han hävdar till exempel att en president kan vägra att spendera pengar som kongressen eller den administrativa staten har anslagit. Trump menar att lägre federala domstolar ofta inkräktat på hans ansvarsområde, mest uppenbart i utrikespolitiken, där presidentmakten har en av sina huvudfunktioner.
Presidenten vill snabbast möjligt vidta de åtgärder som han vet orsakar allmänheten och hans motståndare smärta. Kongressval väntar redan nästa år. Han vill montera ner eller organisera om stora delar av byråkratin. Han hoppas att kongressen, där hans parti har en bara knapp majoritet i både senaten och representanthuset, skall bistå honom genom lagstiftning och drastiska nedskärningar av budgeten. Att han skulle möta bittert motstånd inte bara bland politiker och tjänstemän utan också i de traditionella medierna, var helt förutsägbart. Hans fiender bygger vidare på anklagelser som riktades mot honom när han var president första gången. Han anklagas för maktmissbruk, vårdslöshet och tölpighet– en syn som gammelmedia delar och som sprids över världen.
Trump är dock som vanligt motsägelsefull. Detta gäller inte minst inom utrikespolitiken. Under sin första presidentperiod hävdade han ”Amerika först” men arbetade exempelvis för att stärka Ukraina militärt och för att sluta landet närmare till Nato. Nu hävdar han att väst provocerade fram Rysslands invasion och talar om ”Bidens krig”. Om han själv varit president hade det, menar han, aldrig blivit krig. Han säger sig nu vara en fredspresident som vill ha fred i Ukraina. Detta har upprört USA:s utrikespolitiska etablissemang, som velat fortsätta kriget för att driva ut ryssarna ur Ukraina. Många militära experter anser dock att detta sedan länge är ett helt orealistiskt mål. Trumps ansträngningar att få till stånd fred kan alltså ses som ett försök att göra dygd av nödvändigheten. Putin misstror dessutom USA:s goda vilja. Trumpadministrationen fortsätter att sända vapen till Zelensky. Ukraina håller på att bli Donald Trumps krig.
Samtidigt fortsätter han att vara allmänt konfrontativ snarare än diplomatisk i sitt sätt att hantera utrikespolitiska konkurrenter eller motståndare. Det kan tyckas förvånande att han i försöken att stävja den permanenta staten och sätta USA först gör ett iögonenfallande undantag. USA:s utrikespolitik förblir interventionistisk och påverkas sedan länge starkt, särskilt i den mån den vetter åt Mellanöstern, av USA:s nära samarbete med Israel. Viljan att militärt och ekonomiskt stödja Israel har i många årtionden varit närmast förbehållslös. Ett fast förankrat nätverk inom militären, underrättelsetjänsterna, presidentmakten, kongressen och media vidmakthåller alliansen. Det säger en del om bredden och djupet i samarbetet att den amerikanska allmänheten är i stort sett okunnig om anledningarna till de internationella fördömandena av Benjamin Netanyahu och det israelisk-amerikanska kriget i Gaza.
Vad som händer i Mellanöstern har som bekant utlöst stora och ihållande protester vid ledande amerikanska universitet, med studenter på Columbia i spetsen. Trumpadministrationens sätt att hantera dessa demonstrationer har gett belägg för administrationens starka band till Israel. Det har förekommit våld och hot mot judiska studenter, som Trump-administrationen fördömt, men den har också skapat intrycket att det är oacceptabelt att kritisera Israel. Administrationen, och särskilt Fox News i media, sätter lättvindigt likhetstecken mellan att kritisera Israel och demonstrera för palestinierna å den ena sidan och att vara antisemit och stödjare av det terroristförklarade Hamas å den andra. Ledande universitet som administrationen anser tolererar antisemitism har förlorat eller riskerarar att förlora jättelika federala forskningsbidrag, i Harvards fall 2.5 miljarder dollar.
Att fördöma och förbjuda fredliga demonstrationer mot det amerikansk-israeliska kriget och mot behandlingen av palestinierna strider tydligt mot traditionell amerikansk yttrandefrihet, men vittnar desto tydligare om Trumpadministrationens lojalitet med Neytanyahus regering. Det är ännu oklart huruvida de utländska studenter som administrationen vill skall lämna landet är Hamas-aktivister och därför utvisningsbara.
Det kunde synas plausibelt att Trump i sin kamp mot den permanenta staten skulle vilja beskära även dess amerikansk-israeliska gren. Det är inte bara vänsterfolk utan ett växande antal traditionellt konservativa och republikaner som menar att USA måste begränsa denna samverkan, kräva fredsförhandlingar i kriget med palestinierna och avvisa Netanyahus kampanj för ett amerikanskt-israeliskt krig mot Iran. De som mest pålitligt förordar samarbete med Israel är de så kallade neokonservativa, som anser att USA i enlighet med förment universella principer bör intervenera i världen, främst i Mellanöstern. När Trump först träffade Robert F. Kennedy Jr., som nu ingår i administrationen, betonade Trump till Kennedys glädje att han lärt sig att hjärtligt avsky de neokonservativa. De hade spelat en viktig roll i hans första administration. Även om man antar att denna avsky är ett faktum och att Trump är benägen att även i Mellanöstern hävda ”America First” och kräva fred, kan man inte utgå från att han också kommer att föra en sådan politik. Han skulle genom en kursändring där riskera att dra på sig en farlig och kanske oövervinnerlig fiende.
Det är i detta sammanhang talande att han även den här gången genast utnämnde neokonservativa till tunga utrikespolitiska nyckelposter; främst Marco Rubio till utrikesminister och Michael Waltz till nationell säkerhetsrådgivare. Att den senare efter bara ett par månader blev sparkad och nominerad till USA:s FN-ambassadör tyder dock på tvehågsenhet. Det icke publicerade, men i Washington Post rapporterade, skälet var att Waltz bakom ryggen på Trump hade samarbetat med Netanyahu för att få till stånd krig mot Iran. Trumps besök nyligen i flera muslimska länder i Mellanöstern men inte i Israel, hans uttalanden under resan och hans villighert att ignorera Israeliska önskemål tyder på att han rentav är i färd med att ompröva USA:s förhållande till Israel och de amerikanks-israeliska militära interventionerna i den delen av världen. Skulle så verkligen vara fallet skulle det få omvälvande konsekvenser för USA:s utrikes- och inrikespoltitik. Det skulle skapa ytterligare, intensiva spänningar inom den amerikanska maktstrukturen.
Det som nu händer i USA är inte tillnärmelsevis lika virrigt som det kan verka, men eftersom Trump är inblandad är ett inslag av självmotsägelse tydligen ofrånkomligt.
Fotnot: Skribenten är professor emeritus i statskunskap vid The Catholic University of America i Washington, D.C.. Hans senaste bok är ”The failure of American conservatism and the road not taken”.
***
Läs även: För tidigt att ropa hej i handelskriget
Läs även: Natos nya dilemma
