Arbetarsonen som stakade ut republikanernas högerpopulistiska väg

”Det är klart jag vet att Vorrhis inte är kommunist”, sade Richard Nixon efter att ha vunnit kongressvalet 1947, där han bedrivit en hätsk kampanj mot sin demokratiske motpart och stämplat denne som kommunist. ”Men det spelar ingen roll”, fortsatte Nixon. ”Det viktigaste var att vinna valet.”

Före kandidaturen till kongressen var Nixon en okänd republikanskt sinnad småstadsadvokat i Kalifornien. Sju år senare utnämndes han till vicepresident under Dwight D. Eisenhower. 1969 svors han in som Amerikas 37:e president. Berättelsen om hans väg till presidentposten är som hämtad ur en Balzacroman. Den präglas av strävsamhet och machiavellism och belyser det republikanska partiets efterkrigshistoria. Här handlar det om den första etappen – åren fram till vicepresidentskapet 1952.

På fädernet härstammade Nixon från metodister. Fadern Francis föddes i en småstad i delstaten Ohio 1878 och hans uppväxt präglades av fattigdom. I ungdomen hankade sig Francis fram på ströjobb i mellanvästern tills han slog sig ner i Kalifornien i början av det nya seklet. Nixons mor, Hannah Milhous, härstammade från en kväkarfamilj med tyskt ursprung. Hennes far var en aktad person i småstaden Yorba Linda i Kalifornien. När Francis Nixon uppvaktade Hannah ansåg man att hon borde avvisa honom för att inte gifta sig under sin ställning.

Francis började arbeta för sin svärfar tills han med dennes stöd kunde köpa sig en bit mark. Han byggde egenhändigt sitt hus och slog sig på citronodling. Trots att Kaliforniens jord lämpar sig för denna gröda, misslyckades Francis som bonde. I stället öppnade han en bensinmack med bespisning i utkanten av staden. Genom hårt arbete (familjen tog aldrig semester) lyckades man försörja sig, men tyngdes av ständiga ekonomiska bekymmer.

Den unge Dick föddes 1911 som parets andra barn. Pojken fick tidigt fäste i böckernas värld; han läste alltifrån poesi till politisk historia. Fastän han steg upp tidigt för att hjälpa till vid macken, hörde han till de främsta i sin klass. Han fick erbjudande om att läsa vidare vid Harvard men tackade nej eftersom familjen inte hade råd. I stället började han studera vid det oansenliga Witthier College i det närbelägna Witthier, ett av kväkarnas centrum på västkusten. Genom sin flit erhöll Nixon snart ett stipendium som gav honom möjlighet att läsa juridik på Duke Law School i North Carolina. Han tog chansen, studerade asketiskt och utexaminerades som 24-åring.

När kriget bröt ut begärde han förflyttning till Stilla havet trots att han såsom kväkare hade kunnat undvika tjänstgöring vid fronten. Nixon utnämndes till chef över ett logistiskt kompani och skötte sitt nya uppdrag med bravur. I det militära spelade han även framgångsrikt poker. Vid spelbordet torde han ha lärt sig egenskaper som blev användbara i politiken, såsom att bluffa, att läsa av andra människor och kyla sina nerver.

Det 12:e kongressionella distriktet i Kalifornien, med valkretsen öster om Los Angeles, hade sedan mitten av 30-talet utnämnt demokraten Jerry Vorrhis till sin representant i Washington. Som kongressledamot var Vorrhis en frispråkig New Deal-anhängare som hade stått emot den korrupta oljeindustrin. Han var uttalat anti-kommunist, värnade demokratiska värderingar och arbetarintressen.

Företagsvärlden ville ha bort honom och investerade i den stundande kampanjen. En kommitté bildades i syftet att slå Vorrhis. Det gamla gardet hade inte lyckats få bort honom delvis på grund av intern osämja, och man behövde ett ungt ansikte, en person med nya idéer, som kandidat inför 1947 års kongressval. Gärna en krigsveteran.

En bekant till Nixons far, som ingick i kommittén, nämnde Nixons namn. Vid denna tid var Nixon okänd utanför partipolitiska kretsar. Men det var något visst med honom som fick folk att tro att han hade en chans mot Vorrhis. Han var en välstrukturerad arbetshäst med både handlingskraft och charm. Ett minus var att han var synbart tafatt omkring kvinnor.

Nixon gick in i kampanjen med en hänsynslöshet som de tidigare republikanska kandidaterna saknat. Han använde sig av ”negativt kampanjande”, vilket innebar att smutskasta sin motståndares moraliska karaktär, och tog steget att stämpla Vorrhis som kommunist, trots att han visste att det var lögn.

Omgivningen både förfärades och imponerades över Nixons metoder. Republikanerna kunde glädja sig åt att de till slut hade fått en vinnande kandidat i distriktet. I början av 1947 flyttade den nyblivne kongressledamoten till Washington tillsammans med sin fru och deras nyfödda dotter.

1947 års kongress var den första sedan 1931 då republikanerna haft majoritet i båda husen. Man siktade på att riva upp New Deal-lagstiftningen samt på att besegra den impopuläre Truman under höstens stundande presidentval.

Nixon ingick i arbetsgruppen som utmejslade en ny lag för att ersätta New Deal-lagstiftningen avseende strejkrätt och fackföreningar. Taft-Hartley Act passerade enkelt i båda husen. Men när han försökte få igenom en lag (Mundt-Nixon Bill) som skulle tvinga kommunister att registrera sitt medlemskap, så strandade den i senaten. Under sin tid i kongressen deltog Nixon även i utarbetandet av Marshallplanen. Efter att ha rest omkring i det krigshärjade Europa blev han nämligen övertygad om att kontinenten skulle övergå till kommunismen om inte USA ingrep med ekonomiskt stöd.

När Nixon började umgås med makteliten i Washington blev han ofta påmind – av både republikaner och New Deal-demokrater – om att han inte hade läst på något av östkustens elituniversitet. Man har lyft frågan huruvida Nixons hänsynslöshet bottnade i en revanschlystnad som syftade till att återupprätta den socialt utsatte fadern. Måhända hade det fallit sig mer naturligt för honom att gå åt vänster i ungdomen, om inte hans frireligiösa bakgrund hade blockerat denna väg. Flera forskare har påpekat att Nixons mentalitet pekade framåt mot ett högerpopulistiskt anslag i det republikanska partiet som gör sig gällande i våra dagar.

Den unge J. F. Kennedy hade svurits in i kongressen samtidigt som Nixon. Tretton år senare, då de båda ställdes mot varandra i det beryktade presidentvalet 1960, var det paradoxalt nog en hårt arbetande son av den amerikanska arbetarklassen som företrädde republikanerna medan demokraternas talan fördes av en bortklemad yngling från finansadeln på östkusten. I den första meningen i sin självbiografi betonade Nixon att hans far hade byggt sitt hus med sina egna händer. I efterhand – med tanke på de konflikter som nu skakar det politiska landskapet i USA – kan vi ta fasta på att de båda statsmännen, trots skarpa ideologiska motsättningar, alltid uppträdde respektfullt gentemot varandra.

Hissrättegången var den i särklass viktigaste händelsen under Nixons tid i Kongressen. Därigenom fick han ett nationellt massmedialt genomslag som få andra kongressledamöter kunde drömma om. I våra dagar är episoden något bortglömd, men den var mycket uppmärksammad på sin tid och förblev länge levande i det kollektiva minnet. En trovärdig historiker har, kanske något överdrivet, kallat processen för ”en amerikansk Dreyfusaffär”.

Efter kriget betraktades Sovjet inte längre som allierad utan som antagonisten i en ny världsordning. Vaga rykten florerade om kommunistspioner på höga poster i den federala regeringen. Under våren 1947 lanserade presidenten ”trumandoktrinen” vilken innebar att man skulle ge stöd till länder som hotades att övertas av kommunismen. Trumans interventionism kan sägas ha etablerat grundvalarna för den amerikanska utrikespolitiken fram till de genomgripande förändringar som nu har initierats av Trumpadministrationen.

1948 anklagade tidningsredaktören Whittaker Chambers, som under mellankrigstiden hade ingått i en Sovjetstyrd spionring men omsider vänt sig mot kommunismen, Alger Hiss för att ha varit delaktig i samma nätverk som han själv. Hiss var inte vem som helst. Han hade arbetat med New Deal-frågor under F. D. R. och tjänat som tillförordnad generalsekreterare under San Franciscokonferensen då FN grundades.

Hiss kallades att vittna inför den beryktade kommunistjagande HUAC-kommittén (House Un-American Activities Committee). Nixon hade belönats med en plats i HUAC som tack för den nitiska kampanjen mot Vorrhis och närvarade vid förhöret. Hiss förnekade att han ens hade träffat Chambers och gjorde ett så trovärdigt intryck att man funderade på att lägga ner fallet. Men Nixon kände på sig att Hiss ljög och bestämde sig för att driva fallet vidare. President Truman blandade sig och inskred under en presskonferens till Hiss försvar – men Nixon stod på sig. I den självbiografiska boken Six Crisis skev Nixon senare han att hans egen mor försökte övertala honom att lägga ner Hissfallet, eftersom han hade utmanat de högsta hönsen och det kunde kosta honom hans egen karriär.

Medan rättegången pågick bestämde sig Nixon för att använda det massmediala intresset som riktades mot hans person till att kandidera till senaten inför valet 1950, sedan en vakans hade öppnat sig i hans hemstat. Han var fullt medveten om att utfallet i senatorsvalet var beroende av juryns dom i rättegången.

Det framgick så småningom att Hiss faktiskt hade känt Chambers, trots att hade förnekat detta under ed. Hiss fälldes för mened och fick fem års fängelse. Det viskades om att FBI hade manipulerat bevis för att få en fällande dom, och rättegången blev ett mikrokosmos för de inrikespolitiska viljor som stred om rodret i landet. Vad Hiss själv beträffar förnekade han sin medverkan i spionringen livet ut.

Angående Hissrättegången skrev Nixon senare, att man måste ta risker för att bli en riktig människa. ”Vi frestas alla att stanna vid sidlinjen, att leva som grönsaker”, fastslog han. Först genom att utsätta sig för kriser kan en man uppnå sin högsta potential. Ledaren ”skiljer sig från följaren” genom förmågan att genomgå kriser.

Nixon kandiderade alltså till senaten medan Hissrättegången ännu pågick. Hans motståndare var ännu en New Deal-demokrat, den forna hollywoodaktrisen Helen Gahagan Douglas. Återigen använde sig Nixon av ”negativt kampanjande”. Föga originellt utpekade han henne som kommunist, och gjorde råa anspelningar på hennes kön.

Under den pågående valkampanjen invaderas Korea av Kina som nyligen gått över till kommunismen. Detta gav Nixon ytterligare möjligheter att spela ut det anti-kommunistiska kortet mot Douglas. Till slut vann Nixon med drygt 60% av rösterna och tillträdde som kalifornisk senator 1950. När Eisenhower svors in president två år senare – som den förste republikanen på posten sedan på 20 år – utnämndes Nixon till vicepresident. Mycket kan sägas om Nixons komplexa och intressanta relation till Eisenhower; här finns dock inget utrymme för sådana utvikningar.  

Häxjakten på kommunister förstörde åtskilliga liv men befrämjande även många karriärer – och Nixons var en av dem. Tendensen att ansvarslöst åsidosätta sanningen för att uppnå till politiska mål hör förvisso till politikens väsen, oaktat partipolitisk tillhörighet. Men möjligtvis tog Nixon ett nytt steg på machiavallismens trappa, varmed han förebådade den destruktiva ringaktning gentemot USA:s demokratiska institutioner som karaktäriserar Trumperan. Den hänsynslöshet som möjliggjorde Nixons uppgång som politiker kom långt senare, när han äntligen hade utnämnts till president, att leda hans fall under Watergateskandalen 1972.