Valet som förändrade allt

Klockan klämtade i Chicago.  

“Första kamerateamet här, tack!”, ropade en tvålfager herre. Hans slips hängde löst och ledigt, den vita skjortan uppknäppt i halsen.  

På en stege stod en kille och putsade den grå fondväggen med långsamma rörelser. På huk, i kortärmad skjorta, borstade en man med intensiva rörelser bort damm från en stol. En tredje drog en dammsugare fram och tillbaka över golvet när Richard Nixon, utan eskort, lommade in i studion. Hela förmiddagen hade han kampanjat, endast unnat sig en kort eftermiddagspaus, ensam på ett hotellrum, utan vare sig sin familj, kampanjarbetare eller rådgivare. Producenten Don Hewitt gav vicepresidenten instruktioner. De handlade om hur Nixon skulle förflytta sig från bordet han satt vid när Kennedy talade och hur han skulle lämna podiet när han själv hade talat. 

– Du vill nog inte komma direkt efter Kennedy.  

– Hur lång tid har jag på mig, fem sekunder? 

– Det kommer att lysa när han har 30 sekunder kvar, planera det då.  

Nixon undrade hur fort han skulle gå.  

– Inte fort. Värdigt, sa producenten. 

Nixon, i grå kostym, la sin hand på Hewitts arm. Oroa er inte för mig, signalerade gesten. Han tittade åt andra hållet och log förstulet, en min som var svår att tolka på annat sätt än att han tyckte att tv-teamet knappast behövde oroa sig över hans förmåga att föra sig i tv. Om de inte kände till hans oförglömliga tv-tal om sin hund Checkers åtta år tidigare var det mest deras problem. Nixons oförställda leende var omöjligt att misstolka. Han hade inget att frukta. Den senaste opinionsmätningen gav honom ett försprång med 6 procentenheter gentemot sin unge och oerfarne motståndare. Ike Eisenhower, den osedvanligt populäre presidenten, stöttade honom också. Tecknen var tydliga. Presidentvalet om några veckor skulle bli en formalitet.  

Så dyker John F Kennedy upp. Han hade träffat producenten dagen innan. Fått veta hur kamerorna skulle stå. Hur scenen skulle riggas. Nu står han där i ljusblå kostym och ljusblå skjorta. Ögonblicket finns sparat på Youtube: Han får syn på sin motståndare och räcker fram högerhanden. Bägge ler när deras nävar sammanfogade gungar upp och ner och Nixon säger:  

– Du hade en stor publik i Cleveland, såg jag. 

Kennedy nickar. Han påminner i det läget om en ung skolpojke med sin försynta charm, och självklara karisma, han behöver inte småprata. Nixon börjar prata om vinden som blåser i Cleveland. Han gestikulerar, viftar med händerna för att visa hur mycket det brukar blåsa där. Kennedy ler förundrat åt Nixons yvighet.  

De skakar hand igen.  

– Åker du härifrån ikväll, frågar Kennedy. 

Nixon studsar till och svarar lite tvekande: 

– Nej, jag tar… faktiskt det första planet i morgon bitti. 

En stund senare var de igång. Debatterade i en timme.  

Kennedys vicepresidentkandidat Lyndon B Johnson följde drabbningen i bilradion, och var övertygad om att hans parhäst hade förlorat. Men 70 miljoner amerikaner hade sett sammandrabbningen på tv. En av dem var Nixons vicepresidentkandidat, senatorn från Massachusetts och FN-ambassadören, Henry Cabot Lodge. I samma ögonblick som debatten var slut utbrast han: ”Den där jäveln förlorade just valet åt oss.” 

Mängder av böcker har skrivits om presidentvalet i USA 1960, men det är The Making of the President 1960 av Theodore White, skriven och utgiven 1961, som brukar lyftas fram som standardverket. Som ett av de första exemplen på modern politisk journalistik och som ett mästarprov. Det är noggrannheten som har gjort att Whites bok fortfarande är den självklara referenspunkten för den som i text vill gå tillbaka och få sig en bild av en av de mest mytomspunna presidentvalskampanjerna i amerikansk historia. Ett fåtal anmälare har påpekat att White inte kommer med några stora avslöjanden, men det är detaljerna som gör berättelsen, och den som läser boken i dag slås av hur likt mycket sig är. Men också alldeles olikt. White både förebådade en ny tid, en ny sorts presidentvalskampanjer, och skildrade en kampanj som på många sätt förde tankarna till hur valrörelser kunde gå till långt tillbaka i tiden. Såväl till Lincolns 1860-tal, som till Franklin D Roosevelt och 1930-talets kampanjer.   

Det nya 1960 var förstås televisionen. Fyra miljoner amerikanska hem hade haft tv 1950, nu var det tio gånger så många. Politiker hade det senaste året allt oftare fångats av tv-team för att svara på frågor. De började vänja sig. Hösten 1959 stod vicepresident Richard M Nixon framför en tv-kamera och såg hur avspänd ut som helst. Road till och med. Han presenterades som en som hade förverkligat den amerikanska drömmen. Hans mamma var metodist, han pappa kväkare och sonens uppväxt kännetecknades av att familjen hade det mycket knapert. Nu, endast 47 år gammal, fick han frågan om han skulle kandidera som republikansk presidentkandidat i valet hösten därpå.  

– Det är för tidigt att fatta beslut angående 1960, sa Nixon.  

De förmodade demokratiska kandidaterna sa samma sak: 

– Jag har inte gjort några tillkännagivanden, sa den folklige Minnesotasenatorn Hubert Humphrey. 

Lyndon B Johnson, bördig i Texas och majoritetsledare i senaten sa: 

– Jag är ingen kandidat. 

Experterna menade att Johnson ändå var chanslös, att han saknade dragningskraft i storstäderna.  

Inte heller president Eisenhowers karismatiske rådgivare, den liberalt sinnade republikanen Nelson Rockefeller – från den berömda oljefamiljen – bedömdes ha någon chans. För rik. Det var egentligen John F Kennedy också. I alla fall hans pappa. Men Bostonsenatorn var trots att han bara var 42 år, redan känd. Genombrott hade han fått på demokratiska partiets konvent 1956, då han snudd på hade blivit nominerad som partiets vicepresidentkandidat och hållit ett tal som få hade glömt, briljant i retorik, framtoning och innehåll. Alla visste att Kennedy kunde gå hur långt som helst, men när han hösten 1959 i tv fick frågan om det kommande valet sa han att det bara var folk i det politiska livet som brydde sig om presidentvalet nu, ett år före, och att inte det fanns något allmänt intresse över huvud taget av att diskutera sådant innan primärvalssäsongen drog igång.  

Den kom med vintern. Kennedy och Humphrey kunde inte längre dölja sina avsikter. Bägge insåg att de måste samla stöd. På det beprövade sättet. Genom att åka ut och träffa folk. Väcka deras intresse. Få dem att rösta. I The Making of a president följer läsaren Kennedy i bil ut till den kalla präriestatens Wisconsins många småsamhällen. I stilig svart vinterrock står presidentkandidaten tappert utanför fabriksgrindar och väntar på arbetare på väg hem från jobbet att skaka hand med. Lätt är det inte. Mer än korta handslag blir det sällan. Kennedy framstår som en främmande fågel här, men han ligger i. Humphrey har det lättare, utstrålar värme och godmodighet och – är den allmänna uppfattningen – förväntas vinna primärvalet i Wisconsin, särskilt med tanke på att delstaten gränsar till hans hemstat Minnesota. Om någon i detta skede är favorittippad att bli demokraternas presidentkandidat i valet 1960 så är det Hubert Humphrey. Men såväl han som Kennedy är oroliga för att de mäktiga partibossarna ska ta över på konventet nästa sommar, och knuffa undan dem, de två populära politikerna. Kennedy för att han är katolik. Humphrey för att han ses som för liberal.  

Humphrey reste med en kampanjbuss. Överallt uppmanade han dem han mötte att inte rösta på den elegante senatorn från kusten. Humphrey knackade på och klev in i små butiker, log sitt blyga, försynta charmerande leende, delade ut stencilerade recept på sin hustru Muriels svartbönssoppa, och installerade ett kampanjnäste i ett litet rum som han bara möblerade med ett enkelt skrivbord, en stol, en skrivmaskin, telefon och ett värmeelement. Han rekryterade volontärer från delstatsgränsen mot Minnesota. Och blev varse att Kennedy var en svår motståndare.  

– Jag känner mig som en ensam handelsresande som försöker överleva mot en snabbköpskedja när jag är här och kämpar mot Kennedys, sa Humphrey.  

Hans motståndare hyrde ett gigantisk kontor i Milwaukee. Kennedys stora stab, under ledning av lillebror Bobby, ringade systematisk in delstaten i områden och gick metodiskt tillväga. Planen var att vinna på knockout, eliminera Humphrey för gott.  

Så blev det inte. Men Kennedy vann. Av de tio distrikten i Wisconsin segrade den karismatiske unge vältalaren i sex. Humphrey i fyra. För Kennedy var det likväl en ”seger utan glädje”. Humphreys resultat var bättre än Kennedystaben hade förväntat sig. Protestanter och lantbrukare röstade på honom. En religiös aspekt i röstbeteendet utkristalliserade sig redan och den var illavarslande för Kennedy eftersom det förebådade en religiös kamp. Det tycktes vara ett reellt problem att vara katolik. Kennedy insåg att alla skulle se resultatet som en spegling av religiösa överväganden, och väcka tvivel inför den katolske kandidaten. För Hubert Humphrey betraktades Wisconsinförlusten därför som en seger.  

Nästa stopp var West Virginia, den fattiga gruvarbetarstaten där 95 procent av invånarna var proteststanter. Kennedys stab var tidigt på plats. I den ingick bland andra Bobby Kennedy och opinionsmätaren Lou Harris. Humphrey hade problem. Hans kampanj drogs med skulder. Saknade pengar att köpa tv-tid, och hade inte ens råd att tillverka kampanjknappar med Humphreys namn och nuna. Minnesotakandidaten tog tv till hjälp för att meddela att han skulle pausa flera kampanjdagar och istället sätta sig vid telefonen och ringa in pengar från donatorer.  West Virginia var ett nedslag i ett gammalt Amerika, där de fattigas kandidat Humphrey hade svårt att hitta tillräckligt många väljare. Ihärdigt hängde hans supportrar i med sina kanpanjsånger, i folklig Woody Guthrie-stil: 

Humphrey is a senator 

a neighbur and a friend 

he used to come over  

just to help us out 

it´s our turn to help him  

without any doubt,  

so vote for Hubeeeert 

Hubeeeeert…Hubert Humphrey, the president of USA 

Kennedy insåg att han måste konfrontera väljarnas misstänksamhet mot hans katolska tro och höll ett tal till protestanterna i West Virginia där han påminde om att den som förväntas tjäna sitt land i krig aldrig frågas ut om sin religiösa tillhörighet, ”varför ska då detta bli en fråga för den som vill tjäna sitt land i fred.”  

Det verkade gå hem. Den 10 maj röstade West Virginia. Kennedy vann med 60-40. Av de tolv primärval som det demokratiska partiet genomförde under vintern och våren vann Kennedy tio, som gav honom delegater som nästan, men inte riktigt, säkrade hans nominering på partikonventet i juli. Så han reste till stora delstater i norr, för att försäkra sig om stöd hos tunga namn. Men starkt stöd bland partibossarna hade också Texassenatorn Lyndon B Johnson, och även om Kennedy sannolikt hade matematiken på sin sida fanns ovissheten där.  

När en amerikanskt U2-plan sköts ner över ryskt territorium, och piloten togs till fånga och den ryske ledaren Nikita Chrusjtjov kastade in världen i en kalla-krigsskräck med impulsiva tirader förändrades spelplanen. President Eisenhower ställde in ett planerat toppmöte med kommunistledaren. På Kuba knöt Fidel Castro täta band med Sovjetunionen. Oron över att kommunismen skulle få fäste på det västra halvklotet spred sig. Varannan amerikan, visade en opinionsmätning, var övertygad om att ett krig med Sovjet nu var oundvikligt. Demokraterna måste ta sig en ny funderare. Var den unge Kennedy verkligen rätt person i det nya farliga läget?  

Den förre presidenten Harry Truman ledde attacken mot senatorn från Massachusetts: ”Är du verkligen säker på att du har vad som krävs?” Partiet sökte erfarenhet. För många framstod i det nya läget kandidater som Missourisenatorn Stuart Symington, Adlai Stevenson – guvernör i Illinois och demokraternas kandidat i valen 1952 och 1956 – samt Lyndon B Johnson som bättre lämpade. Febern steg och dramatiken tätnade men när delstaterna på konventet i mitten av juli meddelade hur de hade röstat blev Kennedy ändå partiets presidentkandidat. Hans tacktal ansågs briljant: 

– Jag kan berätta för er att den nya frontlinjen är här, oavsett om vi letar efter den eller inte. Bortom den finns outforskade områden med vetenskap och rymd, olösta problem och frågor om fred och krig, erövrade fickor av likgiltighet och fördomar, obesvarade frågor om fattigdom och överflöd.  

– Det vore lättare att sitta still och undvika den frontlinjen. Att blicka mot det förflutnas trygga medelmåttighet, att lullas av goda föresatser och hög retorik, och de som vill ha det ska inte rösta på mig, oavsett parti.  

Richard Nixon hade gjort rent hus under primärvalssäsongen och var ohotad som presidentkandidat när han kom till republikanernas konvent två veckor senare. Likväl ställdes han inför en uppslitande partistrid. Den gällde hur partiets valplattform skulle formuleras och beskrevs som en ”revolt”. Nixon var upprörd, och fullkomligt lysande, när han på ett möte läxade upp sitt parti, som nu var hans: 

– Vad är en valplattform för ett parti? Ja, det är nånting som när man bygger den inte får bli så smal så att bara ett fåtal kan hoppa på den. För då kommer vi inte ha ett tvåpartisystem i det här landet.  

– Man kommer att ha fragmentiserade partier med väldigt få människor, där alla har sin egen lilla plattform, och kan vara överens om allting.  

I sitt tal på konventet pratade Nixon om freden och välståndet under Eisenhoweråren, och att han skulle garantera att USA bibehöll sin prestige, sitt ledarskap och sin militära styrka. När opinionsmätningar visade att han ledde över Kennedy uppgav många väljare att det var just Nixons erfarenhet och mognad som gjorde honom till favorit inför upploppet.  

När valrörelsen drog igång på riktigt under sensommaren var den annorlunda än någon tidigare valrörelse också på ett annat sätt än televisionen. Man kampanjade i huvudsak och för första gången inte särskilt mycket inne i städerna, eller på landsbygden. Utan i de nya förstäderna – the surburbs.  

Klockan närmade sig halv nio. Don Hewitt hade instruerat kandidaterna. Han frågade om de ville ha lite smink. Bägge sa nej. Smink var omanligt. Men Kennedy ändrade sig efter en kort betänketid. Nixon stod fast vid sitt beslut.  

Under hela debatten såg tv-publiken hur Nixon svettades. Dessutom hade han just varit sjuk i två omgångar, skadat sitt knä under en resa, legat på sjukhus, kommit på benen igen men var trött och blek när han kom till Chicago. Och han råkade slå upp knäskadan på väg till debatten. Han hade även glömt att raka sig. 75 miljoner amerikaner kunde inte undvika att notera kontrasten mellan den solbrände Kennedy, lugn och filmstjärnesnygg, i sin blå kostym som bröt av perfekt mot den grå fonden och avspänt tittade in i kameran, och den närmast spöklikt ovårdade gestalten i gråa kläder som, framstod det, mest stod och skällde som en hemlös hund på sin motståndare. Redan i den första opinionsmätningen efter debatten var Kennedy ifatt och förbi.  

Det amerikanska presidentvalet 1960 fångade i högre utsträckning än någonsin tidigare också allmänhetens intresse i Sverige. Under slutspurten skrev tidningarna nästan dagligen. En stor USA-karta med delstaterna utritade och deras elektorsstyrka och aktuella partipolitiska lutning prydde förstasidan i Dagens Nyheter några dagar före presidentvalet.  

Signaturen Jolo, Jan Olov Olsson, tidningens mest framstående och berömde journalist, skrev under rubriken ”Kennedys religion 'het potatis'" om protestanterna och valet, om angrepp som kunde leda till bakslag, om antikatolska stämningar i svenskbygderna. ”Det som förbryllar en resande utlänning i USA är det i förhållande till Europa omvända förhållandet att när han färdas söderut kommer han allt längre och djupare ner i protestantismens domäner. Och när han färdas upp mot kylan kommer han till de katolska områdena.”  

Jolo skrev att det obestridligt var så att inkomstnivå och bildning spelade en roll i folks kyrkliga tillhörighet i USA, ”också om man ogärna medger det. Större protestantiska inkomsttagare både i sydstaterna och på andra håll är oftare episkopaler eller presbyterianer, det vill säga högkyrkliga, respektive kalvinister.”  

Jolo hänvisade till en gallupundersökning där 1954 där 47 procent hade svarat ja på frågan om de varit i kyrkan den senaste söndagen. Strax efteråt uppmanades efter samma urvalsmetoder de tillfrågade att ange namnet på någon av evangelisterna i Nya testamentet. 55 procent kunde inte namnet på någon av Matteus, Markus, Lukas eller Johannes. ”Inte ens möjligheten att alla sitter och sussar i kyrkan kan förklara detta mysterium.” 

De förbryllande siffrorna om hög kyrksamhet och okunnighet om bibeln illustrerade osäkerheten som präglade frågan om vilken roll religionen skulle spela i valet. ”Frågan kommer att förbli olöst också efter valet. Ty ingen kan bestämt säga om Kennedy förlorar, att det berott på att han var katolik, heller inte, om Nixon segrar, att det var de trägna läsarna av Matteus, Markus, Lukas och Johannes som placerade honom i Vita huset.” 

Valnatten blev den mest spännande och ovissa i mannaminne. Först dagen efter erkände sig Nixon besegrad, sedan Illinois hamnat i den demokratiske kandidatens kolumn med en marginal som var den knappaste dittills i ett amerikanskt presidentval.  

I boken ”Campaign of the Century – Kennedy, Nixon, and the Election of 1960” av Irwin F. Gellman, som kom 2023, skildras en kväll där Kennedy under jul- och nyårsledigheten i sitt hem i Palm Beach får besök av secret service som informerar honom om säkerhetsrutiner inför tillträdet en månad senare. Samtidigt ordnar Nixon en dyster mottagning hemma i Washington. ”Vi vann”, säger den besegrade republikanen till sina gäster, ”men de stal det från oss.” 

Valet 1960 var ovanligt också därför att valresultat ifrågasattes. Flera utredningar gav senare stöd för att Nixons röster i Illinois var fler än vad som officiellt rapporterades, men det omräknade resultatet skulle enligt vad man i dag vet inte ha räckt för att klättra förbi Kennedy och erövra delstatens elektorsröster.  Konspirationen har emellertid fortsatt att frodas; presidentvalet 1960 blev början på något nytt i politiken, på flera sätt.  

***

Läs även: Därför tar juridiken över amerikansk politik

Läs även: Vem blir Trumps bästis efter domen?