Nyktert M söker sin väg

Text:

Bild: TT

Uppropet publicerades en söndag, med ett par veckor kvar till midsommar. Det hade över 70 undertecknare. I toppen den dåvarande förbundsordföranden i SSU, Niklas Nordström, därunder ett ymnighetshorn av kulturprofiler:

Paolo Roberto och Camilla Henemark, Henning Mankell och Robyn, Per T Ohlsson och Tom Hjelte, Tilde Björfors och Petra Nielsen, Bengt Ohlsson och Olle Ljungström.

En del av undertecknarna visade sig senare ha lite dimmiga begrepp om vad de skrivit under, men det bet ändå. Midsommaren 1997 blev inget vidare, men sommaren blev het. Särskilt för moderater.

Land för hoppfulla, den moderata idéskrift som piskade samman undertecknarna, hade punktmarkerats av SSU ända sedan våren. Som partipolitiskt slagträ var texten tacksam. Det fanns ett stycke, skrivet av bokförläggaren Helena Rivière, då ej aktiv i partiet, som uppriktigt försökte ta sig an skälen till den växande folkliga kritiken mot invandring. Rivière tog fasta på hur alienation och förnekelsen av ekonomiska och sociala spänningar, skapar en begriplig ilska. Nu är de flesta ense om att det var precis så Sverigedemokraterna kom att växa. Men inte då. Vi måste tala om de här problemen, utan att stämpla folk som rasister, var budskapet.

Resultatet blev att Moderaterna anklagades för att jämna marken för nazism. »Vi vill med den här artikeln starta ett upprop för att krossa rasismen. Ett upprop för ett mångkulturellt Sverige«, skrev Niklas Nordström, krävde att Moderaterna »backade från sitt snedtramp« och fick alltså 70 kändisar med sig.

Och backning inleddes. Formuleringar ströks. Carl Bildt, som länge hade agerat partiledare på distans från Jugoslavien, vände sig åt ett annat håll tills det blåst över.

Ulf Kristersson, som varit huvudsekreterare, och än mer Per Unckel, som lett programgruppen, tog illa vid sig. Titeln, Land för hoppfulla, var inte vald på måfå. Hela ansatsen var framstegsvänlig, optimistisk och öppen. Och så blev de skyllda för rasism  …

Kvar blev två berättelser. Å ena sidan den internt moderata om Per Unckels partipolitiska magnum opus, som väl förtjänade ett annat mästerverk, Botticellis Venus födelse, på omslaget. Å andra sidan den socialdemokratiska och vänsterkulturella, om hur Moderaterna hade »fiskat i grumliga vatten«.

De finns där fortfarande, 23 år senare.

[caption id="attachment_648169" align="alignnone" width="991"] Uppdrag utfört. Det var i april 2019 som direktiven för det nya idéprogrammet, som Christofer Fjellner och Alice Teodorescu Måwe skulle jobba med, presenterades av moderatledaren Ulf Kristersson. [/caption]

Christofer Fjellner, partistyrelseledamot och nyss avgången EU-parlamentariker, kommer inte att skrämma fram 72 arga undertecknare mot det idéprogram som han presenterade på en idékonferens lördagen den 7 november. Titeln doftar old school, inte provokativa associationslekar: Frihet och ansvar. Det finns rader som kan reta, till exempel den om att »integration inte är en dubbelriktad process«:

»Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle.«

Det låter som en röst för assimilation, ett begrepp bara Sverigedemokraterna gillar, men den »idéskrift« som presenterades samtidigt med idéprogrammet och ska fördjupa det, tar avstånd från just det begreppet. Assimilation antyder likriktning av medborgarna. Det Moderaterna ska förespråka är »funktionell anpassning«. Det betyder på ett ungefär att man kan behålla kulturella egenheter, så länge man gör det inom ramen för majoritetskulturens krav.

Det finns flera begrepp av samma slag i texten: »realistisk optimism«, till exempel, eller »det hållbara löftet«. Det är något aristoteliskt över själva tonen: en gyllene medelväg. Det är definitivt något annat än Land för hoppfulla.

En slump? Nej.

När Christofer Fjellner tillfrågades om han ville ta sig an att utarbeta ett nytt moderat idéprogram fanns »Manifest för hoppfulla« i Ulf Kristerssons tankar. I talet på Moderaternas idékonferens nu den 7 november refererade Kristersson uttryckligen till det. Det har han gjort sedan han tillträdde som partiledare, hösten 2017. I bakhuvudet fanns också ett tidigare programförslag från början av 1990-talet, som i huvudsak byggde på sociologen Hans L Zetterbergs tankar om samhällets sex sfärer, alla med sitt eget existensberättigande. Allsidighetens samhälle hette det, och byggde i sin tur på en liten programskrift från 1990, Idéer för vår framtid.

Det var kanske den skriften som gav Moderaterna ett verkligt anspråk på idépolitik. När Ingegerd Troedsson skulle leda programskrivandet under 80-talets första år slutade det i en majoritetsreservation och i att partitänkaren Olof Ehrenkrona fick offra en sommar på att sätta samman ett ekonomiskt-politiskt program att ersätta det tänkta handlingsprogrammet med. Staffan Burenstam-Linder vässade idéerna några år senare. Men med Idéer för vår framtid togs ytterligare ett steg. Skriften väckte visserligen inte bara debatt om idéer. Den interna debatten handlade till stor del om omslaget, som föreställde en sjöman, något som av vissa ansågs opassande. Men skriften lanserade begreppsparet den stora och den lilla världen. Det satte ett bestående märke i den svenska offentligheten, där tal om civilsamhälle, eller åtskillnaden mellan samhälle och stat, ännu kunde uppfattas som suspekt och förvirrande.

Det var detta Fjellner skulle leva upp till. Han insåg snart att det var omöjligt.

Ett skäl var att Land för hoppfulla och Allsidighetens samhälle var helt olika typer av texter. Den första var en rätt tjock lunta, där utomstående bjöds in för att tänka högt. Den senare var visserligen ett programförslag, men i grund och botten en populär sammanfattning av vad en sociolog med världsrykte, Hans L Zetterberg, kommit fram till efter år av forskning.

Fjellner hade lite drygt ett år på sig, om man undantar de kommande månader då programmet ska cirkulera på remiss i partiorganisationen. Genom att ta in Alice Teodorescu Måwe, då politisk redaktör på Göteborgs-Posten, som huvudsekreterare, gjordes ändå ett slags nickning till Land för hoppfullas bruk av utomstående. Men Teodorescu blev snart gravid och även om allt till slut gick bra – en dotter föddes i slutet av september i år – var graviditeten besvärlig. I praktiken sydde den moderate trotjänaren Fredrik Johansson ihop både idéprogrammet och den fördjupande idéskriften.

Dessutom var både behovet och tiden en annan den här gången.

– Det finns två viktiga skäl till det här programmet, säger en person i den moderata sfären som varit med om flera programarbeten:

– Det första är att man måste stadfästa att invandring och kampen mot brottslighet är viktiga frågor för Moderaterna. Det andra är att det program som togs 2011, Ansvar för hela Sverige, bokstavligen är skräp. Det finns inte ett honnörsord som saknas i den smörjan. Jag har för mig att PJ Anders Linder sammanfattade det bra.

Artikeln den dåvarande politiske chefredaktören PJ Anders Linder skrev i Svenska Dagbladet publicerades i september 2011 under rubriken »Moderaternas sista idéprogram?«. Den innehåller den minnesvärda meningen: »Ansvar för hela Sverige känns som ett idéprogram för ett parti som helst inte vill ha något program.« Efter åtta år med Fredrik Reinfeldt som partiledare, sex år som Nya Moderaterna och fem år som regeringsparti, var det här ett program som räknade baklänges, enligt Linder. Det började i Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs praktiska politik och härledde sedan sin idégrund ur den.

Så Christofer Fjellner och hans grupp — bland de övriga medlemmarna återfinns bland andra den förre chefredaktören för Svenska Dagbladet och förre vd:n för Sveriges Radio Mats Svegfors och förra vd:n för Stockholms Handelskammare och för Timbro, Maria Rankka — kunde inte sätta i gång med att bygga torn och tinnar mot en vacker himmel. De behövde stärka grunden. Dränera.

Tidigare programkommittéer har oftast haft en tydlig motståndare: Socialdemokraterna. Den här kommittén har en mer komplicerad fiendebild. Stefan Löfven. Annie Lööf. Jimmie Åkesson. Och, alltså, även det egna partiets mest framgångsrike partiledare, Fredrik Reinfeldt.

Vänner och fiender, tidigare och möjliga framtida allierade flyter in i varandra. Världen är mindre skarp i konturerna än 1997 eller 1990, för att inte tala om 1981. Åren i regeringsställning lämnade Moderaterna i ett nytt, disigt landskap, utan kartor. Idéprogrammet behövs för att visa både internt och externt att Moderaterna trots allt inte har förlorat lokalsinnet. Eller åtminstone att man fått tillbaka det.

Det gäller grundläggande saker:

– Varje aktiv generation vill samla tankarna och visa att politiken hänger ihop, säger en moderat med lång erfarenhet av partiets inre arbete.

– Det handlar främst om Moderaternas trovärdighet, säger en något yngre moderat och nämner det som många moderater helst vill glömma:

– Det är decemberöverenskommelsen som spökar.

– Folk vet egentligen vad Moderaterna står för och att vi har nyktrat till, säger en person nära programarbetet:

– Vårt problem är att folk undrar om vi kommer att förbli nyktra.

Så Frihet och ansvar ser ut som det gör av tydliga skäl.

Sverigedemokraterna behöver idéarbete för att förvandla sig till konservativa. Centerpartiet för att flytta från landet till Stureplan. Reinfeldts nya moderater behövde det för att omvandlas till ett allmängodsparti. Men det här idéprogrammet handlar inte om att bli något annat, utan att om bli sig själv.

Det verkar inte som om moderater i någon större utsträckning suktar efter nya idéer.

– Hur mycket nytt behövs det egentligen? Life, Liberty and the Pursuit of Happiness räcker. De moderata grundidéerna har testats och var de än har testats har de funkat, säger en mångårig moderat.

– Idéprogram tappar lätt relationen till verkligheten. Det här programmet har drag av handlingsprogram. Det är i grunden hälsosamt, säger en annan luttrad programmakare.

– Det finns inget omodernt i det traditionellt moderata anslaget, säger en person med insyn i programarbetet:

– Men något händer när välkända moderata ståndpunkter möter en ny verklighet. Jag tycker till exempel att programkommittén har hittat något intressant i begreppet »mellanförskap« – att vara här, utan att släppas in – eller i »medskapande« som beskriver hur även det offentliga är beroende av initiativrika individer.

Flera återkommer till att det intressanta i relationen till Sverigedemokraterna inte är det moderata löftet att »kraftigt minska invandringen« – som Ulf Kristersson sa i sitt tal på idékonferensen – eller att den ska vara »ansvarsfull« och »reglerad«, som det lite mer utsökt står i själva programmet. Det intressanta är den moderata framstegstron. Det är där den viktiga skiljelinjen går mellan sverigedemokrater och moderater.

Sverigedemokraterna är pessimister, Moderaterna är optimister.

Eller realistiska optimister, då.

– Jag tycker inte att rättsstaten är hotad, men den är skadad, exemplifierar en moderat.

Samhällspessimism blir självuppfyllande, är tanken. Det är bland annat därför den här skiljelinjen är viktig. Man ska inte tända vårdkasar för att berätta att det brinner, men man ska inte heller titta åt ett annat håll och hoppas att det slocknar av sig självt.

Medelvägen, igen. Den optimistiska medelvägen.

Nu ska programmet ut på remiss. Partiorganisationen ska säga sitt. Det går redan att ana vad som kan dyka upp.

Någon menar att en del är för otydligt. Alla begriper att talet om att flickor ska få klä sig som de vill handlar om slöja. Varför inte säga det, då?

Talet om nationalstaten kanske behövs, för att markera den konservativa ådran, men vad hände med de vidare vyerna? Med Norden, Europa, världen, eller för den delen regionerna, som ofta har andra intressen än centralmakten?

Hur ser Moderaterna på konflikten mellan somewheres och anywheres, det som en del vill kalla kulturkriget? Hur hanterar Moderaterna konflikten mellan stad och land, säger någon som läst Svend Dahl, chefredaktör för den borgerliga nättidskriften Smedjan, som nyligen argumenterade för att Moderaterna är på väg att förvandlas till ett småstads- och landsbygdsparti.

Moderaterna har långt kvar till att åter få grepp om det »politiska gummiband« som Gösta Bohman hade, säger någon. Det band som gör att resten av politiken följer med, när man drar i det. Nu håller Åkesson i det.

Det kan bli en intressant remissrunda. Förutsatt, förstås, att alla inte är upptagna med pandemier och gängvåld. För kanske är en alltför föränderlig värld ett idéprograms värsta fiende. När framtiden känns osäker, är det skönt att förlora sig i det akuta.