Ursinne och självförakt – britterna enas mot Johnson

Britterna är egentligen rasande på sig själva, för att ha gått med på att bete sig som idioter.

Om Boris Johnson rider ut den här stormen är han den mest seglivade ledaren sedan Jesus. I Storbritannien blandas nu ursinnet med den alldeles särskilda eufori som rejäl blodvittring ger upphov till. Inte många försvarar premiärministern. ”Boris återförenar Storbritannien”, skrev den i grunden konservativa nättidskriften Reaction i går, men fortsatte: ”Tråkigt nog för Boris Johnson, återförenas Storbritannien mot Boris Johnson”.

I underhuset citerade torypatriarken David Davis den historiska uppmaningen, först från Oliver Cromwell till parlamentet, sedan till av Leo Avery till Neville Chamberlain: ”I Guds namn, avgå”.

Och allt detta, på det stora hela, för att det druckits ett par glas vin i trädgården på 10 Downing Street.

Det är en lätt sak att förstå, på sätt och vis: Boris Johnson leder en regering som, åtminstone efter att han själv hade drabbats av Covid, i praktiken införde undantagstillstånd i Storbritannien. I vissa avseenden mer än så. Under världskrigen var inte britter förbjudna att träffa varandra, eller sitta på en parkbänk. Varken teatrar eller pubar stängdes. Begravningar fick hållas. Sjuka människor kunde få besök av sina nära och kära.

Boris Johnsons regering satte stopp för allt sådant. En totalitär förtryckarregim hade inte haft särskilt mycket att tillägga, när Johnson lät de mest alarmistiska smittskyddsexperterna diktera strategin.

Och samtidigt, alltså, hölls det en mysig liten drink i trädgården på 10 Downing Street. När drottningen fick sitta ensam i St Georges Chapel i Windsor under begravningen av Prince Philip.

Lätt att förstå, alltså. Dubbelmoral och maktarrogans.

Å andra sidan är det förstås fullständigt vansinne. Och det är till stor del det som förklarar den enorma ilskan.

Det Boris Johnson och hans medarbetare gjorde när de bestämde sig för att ha en liten trädgårdsdrink, var att använda sitt omdöme. De bedömde risken för smitta, satte den i något slags proportion till ett normalt liv och fattade ett fullständigt rimligt beslut. Den som påstår att några glas vin i en trädgård innebär akut livsfara och ansvarslöshet är hysteriker.

Inget kan göra oss argare än känslan av att vi betett oss som idioter. Att vi manipulerats till att göra oss av med vårt omdöme och gått med på saker och ting som faktiskt är helt orimliga. När en brittisk kvinna intervjuas i radion och vräker ur sig sin vrede över att hon tvingades ta farväl av sin döende far iklädd något slags rymddräkt, samtidigt som premiärministern höll cocktailparty, är det lätt att sympatisera. Det är också lätt att höra den ilska som kommer ur självförakt. Det var fullständigt orimligt att tvinga folk till den typen av förnedrande extremer. Men i Storbritannien var inte bara lagarna, utan även grupptrycket så starkt att nästan inga hade styrkan att protestera. Nästan alla lydde snällt, oavsett hur fullständigt oproportionerliga inskränkningarna i vardagen var. Nu känner de sig som idioter och fega ynkryggar. Det kan göra vem som helst förbannad.

Dubbelmoral och maktarrogans, javisst. Men också en uppvisning i hur det orimliga med politiska medel kan fås att framstå som rimligt. Och hur förnedrande det är att när man inser att man gått med på att inte använda sitt sunda förnuft och att låtsas som att det oproportionerliga är väl avvägt.

Britterna är ursinniga på Boris Johnson. Och på sig själva. Det är lätt att förstå båda delarna.

***

Teckna din prenumeration på Fokus här.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT