Det finns ingen anledning att minska statsskulden nu

Finanspolitik kan inte trolla bort effekten av krig och pandemi. Den kan dock göra skillnad – men för det krävs ett helt nytt politiskt ramverk.

”The economy, stupid” var Bill Clintons påminnelse till sig själv inför valdebatterna på 90-talet. Val vinns med plånboksfrågor – jobb, inflation, välstånd. Så har det också ofta varit i Sverige. ”Jobben, jobben, jobben” sa finansminister Andersson när hon presenterade budgeten pandemiåret 2020.

Valåret 2022 har dominerats av andra frågor: kriminalitet, invandring, krig, säkerhetspolitik. Dock bryter sig ekonomin nu in på dagordningen igen, i form av inflation och dyrtid. Det är inte en dag för tidigt. Svensk ekonomi står inför både kortsiktiga och strategiska utmaningar.

I nästan 30 års tid har Sverige levt i en omvärld med globalisering, låg inflation och fallande räntor. Långtidsarbetslösheten har bitit sig fast men i övrigt har de flesta ekonomiska variabler utvecklats positivt. En hel generation har levt utan inflation, med låga räntor samt stigande börs och fastighetspriser.

Nu vänder det. Kombinationen av pandemi, stimulanspaket och krig har medfört snabbt stigande inflation. Därmed tvingas penningpolitiken till ett brutalt lappkast.

Samtidigt skiftar de ekonomiska kontinentalplattorna. Globaliseringen lider bakslag på grund av handelskrig, restriktioner mot investeringar, krig och sanktioner. Företagen kortar sina produktionskedjor och omlokaliserar för att göra dem mindre sårbara. Nettoeffekten är svår att siffersätta, men innebär stigande kostnader och långsammare produktivitetstillväxt. Det vill säga högre långsiktig inflation.

Det får konsekvenser för den ekonomiska politiken. Nu höjs räntorna akut för att knäcka inflationsförväntningarna och stoppa spridningen av prishöjningarna – vilket medför att fastighetsmarknaden viker. Den redan svaga konjunkturen riskerar att övergå i recession.

Trots riskerna har inte Riksbanken något val. Efter många års extrem lågräntepolitik och att därefter ha missat inflationsuppgången har direktionen tappat trovärdighet. Nu tvingas den visa att den menar allvar med att stoppa inflationen. Om vi har tur – och om inte stopp för rysk gas i Europa trycker upp energipriserna ytterligare – kan den antagna räntebanan räcka. Risken är dock påtaglig att mer kommer att krävas.

Det politiska trycket att ”kompensera” folket kommer därmed att öka. Statsfinanserna är starka, och utrymme finns att stödja utsatta grupper. Men det är en felsyn att tro att man kan kompensera ett helt folk för effekterna av krig och pandemi. Finanspolitiken kan mildra värken men inte eliminera den. Och stimulanserna måste sättas in där de gör störst nytta – inte spridas lite hipp som happ utifrån kortsiktiga politiska kalkyler.

Partierna bör därför stå upp för en långsiktig finanspolitik och inte lockas av valfeber – vilket är lättare sagt än gjort. Men uppgiften är faktiskt ännu större än så. De gamla ekonomisk-politiska ramverken har spelat ut sin roll. Det finns ingen anledning för finanspolitiken att sträva efter fallande statsskuld i detta läge. Och illusionen om en oberoende riksbank som sätter sin styrränta enkom utifrån uppgiften att nå ett visst inflationsmål – utan hänsyn till ekonomiska effekter i övrigt – ligger i spillror.

Hela ramen för den ekonomiska politiken bör därför läggas om. Finanspolitiken måste få ett nytt ramverk, anpassat efter dagens utmaningar. Även penningpolitiken behöver nya regler – som inte motverkar finansiell stabilitet. Möjligen bör Riksbank och Finansinspektion slås samman, såsom fallet är i många andra länder. Den tillträdande Riksbankschefen Erik Thedéen bör ges möjligheten att städa ordentligt i strukturerna och rensa bort de institutionella konflikterna.

Detta låter månne som ekonomnördens navelskåderier. Men frågan är av stor praktisk betydelse också för den enskilde medborgaren. Riksbankens fokus på att med extremlåga räntor pressa upp en nationell inflation i global låginflationsnivå, bidrog till att blåsa upp de bostadspriser som nu dyker när penningpolitiken tvingas till lappkast.

Inte nog med det. Sverige ska också göra en omstart efter pandemi och krig i en osäker värld. Det kräver stora insatser för infrastruktur, elektrifiering, energiförsörjning, digitalisering, kompetensutveckling. Och så har vi förstås de gamla surdegarna bostadspolitik och skattereform.

Även detta kräver långsiktighet. Och därmed samarbete mellan flera partier, över både gamla och nya blockgränser.

Se där vad den ekonomiska debatten inför valet egentligen borde handla om.

***

Klas Eklund är senior ekonom vid Mannheimer Swartling. Tidigare bland annat planeringschef i finansdepartementet, rådgivare till Olof Palme, chefekonom i SEB samt författare till Sveriges mest sålda lärobok i ekonomi. Han lämnade partipolitiken för 20 år sedan.

Text:

Toppbild: TT