Det har varit mörkt förr

Är det bara svartsyn som säljer eller kunde optimism och framtidstro vara ett alternativ? Är väljarna verkligen mest attraherade av dem som målar upp alla problem som vårt land brottas med, eller kan det möjligen finnas de som också vill höra att det kan bli bättre i morgon än i dag? Finns det i så fall något parti för dem? Jag vill gärna tro det, men tvivlet har mig i sitt grepp.

Det fanns en tid då vi trodde att det mesta gick åt rätt håll. Och det har funnits tider då det mesta sett mörkt ut. Den går i cykler, tidsandan. Ömsom präglas den mest av optimism, ömsom dess motsats. Nu är det mycket svart och grått i tidsandan och politikerna som söker vårt förtroende tävlar i konsten att hålla oss på dåligt humör. Det är inte svårt. Så mycket framkallar pessimismen: klimathotet, dödsskjutningar, Putin, inflationen. I valrörelsen vältrar man sig i eländesbeskrivningar. Jag vill inte tro av vällust. Men kan man få önska sig lite framtidstro?

Det har varit mörkt förr, vill jag erinra om. Jag föddes på våren 1939. Ett halvår senare bröt andra världskriget ut. Våra grannländer förlorade sin frihet. Det syntes bara vara en tidsfråga innan också vårt land skulle hamna under Hitlers stövel. Mina föräldrar måste med oro ha frågat sig vilken värld de satt barn till. De fick vänta i flera år innan en bättre morgondag var möjlig att tro på.

Det har varit mörkt förr. Men så tog sig demokratierna samman.

Under mina mannaår rådde det kalla kriget. Järnridån genom vår världsdel separerade grannar från varandra.  Folk och länder i östra Europa hölls fångna i kommunismens tyranni. Att tro på deras befrielse syntes vara en dröm utan realism.

Det har varit mörkt förr. Men så föll Berlinmuren och ljuset bröt in.

Vid tiden för min pensionering kraschade världsekonomin. Det räckte med att en bank gick överstyr för att banksystemet i sin helhet skulle skaka i sina grundvalar. Företag gick i konkurs, arbetslösheten steg, välfärden krackelerade. 

Det har varit mörkt förr. Men kloka och beslutsamma människor bröt mörkrets makt.

Nu är jag en gammal man. Mina sista år ser ut att präglas av hot om klimatkollaps, krig i Europa, tilltagande främlingsfientlighet och växande ekonomiska klyftor. Det ser mörkt ut igen. Det måste jag hålla med om. Men så … 

Ja, vad händer?

Är det någon bland ledande politiker som törs stiga fram och säga att det kan bli bättre imorgon, att klimathotet kan bemästras, att fred kan upprättas, att solidariteten lever? Och få oss att tro att det är möjligt.

En sak vet jag. En ensam röst vänder inte utvecklingen. Det är när många vill samma sak och vill samverka som vinden kan vända. Men någon/några måste ta ett steg fram och visa vägen.

Att tidigare mörka perioder vänts mot ljusare tider var är inte slumpens skörd. Det skedde tack vare ett ledarskap som byggde på kompetens och framtidstro. Det var ingen tillfällighet att Hitler besegrades. Det kunde ske därför att ledare i den demokratiska världen förmådde miljontals människors att offra sig för frihetens idé.

Det var ingen tillfällighet att Berlinmuren rämnade. Det skedde efter årtionden av signaler över järnridån om att ett annat liv än kommunismens förtryck var möjligt för alla.

Det är ingen tillfällighet att länder och staters ekonomi kommit igen efter depressioner och krascher. Det har berott på ledares och enskilda människors initiativ och beslutskraft. Det kan ske igen och igen om människors skaparkraft och idérikedom tas tillvara.

Det finns, som jag uppfattar det, bland vårt lands politiska ledare en insikt om att de stora globala hoten kräver samverkan med andra nationer, även med dem vars politiska system vi ogillar. Agerandet i FN, EU och Nato ger belägg för det. Det är klokt och inger förtroende. Men på hemmaplan är det annorlunda. I den inhemska debatten underhålls marginella meningsskillnader med vilseledande retorik. Men samverkan behövs också här för att nå resultat. Det kommer att behöva ske för att få runt ”alla de stenar som ska vändas på”. Några stenar är så stora att många måste hjälpa till. Det gäller bland annat för att få till ett rättvist skattesystem och stabila pensioner och för att knäcka gängkriminaliteten, organisera om sjukvården och trygga tillgången till elenergi, för att nämna några inhemska problem som pockar på fördomsfri politisk beslutskraft. För det krävs att partierna både till höger och vänster inser att ”de vuxna i rummet” som behöver hjälpa till inte bara finns i den egna politiska familjen.

När slutspurten i valrörelsen snart drar igång vore det välkommet om någon tongivande politisk ledare ville stiga fram och markera sådan vilja. Det skulle inge oss lite framtidstro. Vi är många som vill tro att det också på dagens problem och kriser finns en lösning. Vi är många som vill tro på framtiden.

Vi behöver bara lite hjälp.

***

Ingemar Eliasson var vice ordförande i Folkpartiet, arbetsmarknadsminister (1980–1982) och energiminister (1981–1982).

Läs även: Det extrema Landet Lagom

Läs även: Väljarna har tappat respekten för politiken