Juno Blom: ”Vi sviker barn och lämnar dem åt sitt eget öde”

Hon kallar sig en megafon för barns röster, en förlängd arm till en vuxenvärld som alltför ofta vänder bort blicken. Juno Blom, barnombudsman, möter barn som känner sig svikna, som vet att rättigheter finns på pappret men upplever att de inte gäller dem.

I ett Sverige där utsattheten för våld växer, kämpar hon mot det hon kallar ”helvetesgapet” – som för Juno Blom symboliserar avgrunden mellan de barn som har allt och de som lämnas utanför.

I ett funktionellt konferensrum på Barnombudsmannens kontor i Stockholm faller ljuset in från fönstret, men allvaret i ämnet tynger luften. Ändå är det inte uppgivenhet som präglar Juno Blom. Tvärtom. Hennes blick är varm, engagemanget nästan fysiskt påtagligt. Hon utstrålar en energi som bottnar i en djup övertygelse om att hennes ord och arbete spelar roll, att förändring är möjlig.

– Jag är en megafon för barns röster, säger hon direkt, som en programförklaring. En förlängd arm till vuxenvärlden. Det är mitt uppdrag.

Trots de tunga berättelser hon bär på, om barn som far illa, som faller mellan stolarna i systemet, finns en orubblig optimism. Eller kanske är det snarare en stenhård beslutsamhet.

– Jag tror på förändring, säger hon med eftertryck. Och jag tror att vi vuxna har ett enormt ansvar att göra den förändringen möjlig. Jag vägrar att tänka något annat än att vi är kapabla till det.

Juno Blom låter sig inte nedslås. I stället kavlar hon upp ärmarna, både bokstavligt och bildligt. Hon hatar orättvisor och ser det som sin självklara uppgift att reagera och agera. Hennes drivkraft hämtar näring ur en egen uppväxt präglad av trygghet, kärlek och uppmuntran till självständigt tänkande – en tolerant fostran som hon ser som en grundförutsättning för alla barn.

– Kärlek, gemenskap och trygga vuxna är avgörande. Men där familjens resurser eller förmågor inte räcker till för detta, där måste samhället ovillkorligen rycka in och kompensera barnen. Det är ingen välgörenhet, det är en skyldighet.

Juno Blom återkommer ständigt till den smärtsamma diskrepansen mellan ideal och verklighet.

– Ur ett barnrättsperspektiv, globalt sett, har majoriteten av barn i Sverige det väldigt bra. På pappret har vi kommit långt. Många barn omges av det allra viktigaste: föräldrar som ser, bryr sig om och älskar. De har skola, mat, fritid, lek.

Och det är just kontrasten som enligt Juno Blom gör situationen för den andra gruppen så skriande.

För samtidigt finns det alldeles för många barn som har exakt samma universella rättigheter enligt svensk lagstiftning och FNs barnkonvention, men som inte har någon reell möjlighet att åtnjuta dem. De omges inte av vuxna som garanterar deras trygghet och behov. Och det är oerhört svårt för ett barn att själv kräva sina rättigheter. Det måste finnas trygga vuxna som aktivt garanterar dem.

För att illustrera denna klyfta lånar hon en bild från Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter.

– Jag brukar tänka på helvetesgapet. På ena sidan står de barn som rättigheterna är tänkta att omfamna. Visst, alla kan ha dåliga dagar, men i det stora hela omges de av möjligheter och goda förutsättningar. Men sedan står det alldeles för många barn på andra sidan detta helvetesgap, och där misslyckas vi totalt med att fånga upp dem tidigt och säkerställa att de får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Bilden är brutal och talande. Ett samhälle som delats itu. På ena sidan, trygghet och tillit. På den andra, en känsla av övergivenhet, orättvisa och hopplöshet.

– De ser att andra barn har det bra, de vet att rättigheterna finns, men de upplever att de inte gäller dem, säger Juno Blom.

Hon har träffat så många barn som med sorg i rösten säger: “Jag vet att det finns rättigheter, men det är inte mina rättigheter. Det är andra barns rättigheter.” För de har aldrig fått uppleva att rättigheterna faktiskt gäller dem. Och menar att vara så nära någonting som man i sin verklighet upplever sig så långt ifrån skapar en djup känsla av orättvisa.

Denna känsla av att stå utanför, att inte räknas, är kärnan i det svek många barn uttrycker.

– Historiskt har det alltid funnits barn där hemmet förvandlats till en brottsplats, där våld och övergrepp är vardag, säger Juno Blom.

– När ett sådant barn sätter nyckeln i dörren fylls magen av en klump av oro och rädsla. Och det är just dessa barn, de som känner ett enormt svek från vuxenvärlden, som vi ofta misslyckas med att identifiera i tid, fortsätter hon.

Juno Blom berättar om Barnombudsmannens årsrapport Ni måste hinna före som skildrar bristen i samhällets hantering av frihetsberövade barn och unga baserad på en enkät och 88 djupintervjuer med ungdomar, misstänkta eller dömda för allvarliga brott. I vilken det framkommer att barnen vittnar om en omfattande våldsutsatthet under uppväxten utan att samhället vidtagit åtgärder och där barnen under frihetsberövandet inte heller fått det stöd de behöver för att lämna kriminaliteten bakom sig utan i stället vittnar många om att de utsatts för övergrepp, maktmissbruk och bristande rehabilitering.

– Genomgående i dessa samtal var deras starka önskan om att de hade haft en trygg vuxen i sina liv. Någon som hade sett dem på riktigt, som visat ett genuint intresse för vilka de är. Många säger att ingen ser dem, ingen bryr sig. Det är en fruktansvärd känsla för ett barn att bära på.

Det stora sveket, menar Juno Blom, är samhällets oförmåga att bygga den där bron över helvetesgapet.

– Vi sviker barn och lämnar dem åt sitt eget öde. Och det är precis det de själva uttrycker – en djupt rotad känsla av svek från vuxenvärlden.

Hon pekar på en alarmerande tendens: Att vi tenderar att uppmärksamma barn först när de börjar utveckla ett eget destruktivt beteende. Då ser vi beteendet, men har ofta en låg förmåga, och ibland brist på intresse, att verkligen ta reda på vad som döljer sig bakom. Det är i detta tomrum vi ser barn rekryteras in i kriminalitet. Samma gäller de barn som sluter sig. Lever sitt liv hemma via internet, är vilsna och hittar en kontext och sammanhang där man tillhör med risk för destruktiva miljöer utan insyn från vuxenvärlden.

Juno Blom understryker att utsatthet och svek inte är nya fenomen.

– Det har alltid funnits sårbara barn som hamnat på fel sida av helvetesgapet i ett desperat försök att rädda sig själva. Skillnaden i dag är att vi har kriminella gäng som systematiskt identifierar denna sårbarhet och cyniskt fångar in barnen, just där myndigheterna misslyckas med att se och agera i tid. De utnyttjar en sårbarhet som ansvariga vuxna inte lyckas identifiera eller hantera.

Kärnfrågan som ekar genom samtalet är plågsamt enkel och samtidigt oerhört komplex. Den stora plågan är att vi vet så mycket. Vi har lagar för att skydda de mest utsatta barnen. Riskfaktorerna är ofta kända. Vuxna runt barnen – i skolan, föreningslivet, grannskapet – får ofta den där magkänslan eller oron kring ett barn. Så den stora frågan vi måste ställa oss enligt Juno Blom är: Varför gör vi inte det vi vet att vi borde göra? Varför blir lagstiftningen bara ord på ett papper utan konkret effekt i praktiken för de här barnen?

Ett hinder är rädslan hos vuxna. Rädslan för att göra fel, för att lägga sig i, för att förvärra situationen menar hon.

– Många är osäkra på vad de ska göra. Men att inte göra någonting alls är ofta det största felet. Vi måste våga se, våga fråga och våga agera.

Juno Blom drar paralleller till sitt tidigare arbete med hederskontexten och våld i nära relationer.

– Våld är kriminalitet, det är viktigt att komma ihåg. Länge tvekade vi att ta i de svåra frågorna, både inom hederskulturer och när det gäller våld i hemmet generellt. Barn som utsätts för mycket våld beskriver ofta hur de normaliserar det. Det blir en del av vardagen, inte för att de inte lider, men för att ingen runt omkring reagerar och visar att det inte är okej. Det som oroar mig djupt är när även ansvariga myndigheter tycks normalisera våld mot barn och inte agerar med full kraft vid misstankar.

Samhällsförändringen accelererar, inte minst genom digitaliseringen. Vi befinner oss i en ny verklighet, konstaterar Juno Blom. Utsatta barn har alltid funnits, men i dag har nätet tillkommit med ytterligare och komplexa riskfaktorer som kan fånga upp och utnyttja deras sårbarhet. Grooming, nätmobbning, exponering för skadligt innehåll, rekrytering till destruktiva miljöer – listan är lång.

Samtidigt pekar hon på en paradox: Många barn hon samtalat med uttrycker en oro över att berätta för vuxna om vad som händer på nätet. De är livrädda för att mobilen ska tas ifrån dem, att de ska stängas ute. Hon liknar det vid dynamiken i en hederskultur, där barn inte vågar berätta av rädsla för att själva bli straffade.

– Samtidigt uttrycker barn, även yngre, en önskan om att deras föräldrar skulle vara mindre i den digitala världen, mer närvarande i samtalet här och nu. De ser vuxna som sitter avskurna med sina telefoner. Det finns en stark önskan från barn att bli sedda och bekräftade på riktigt.

Detta ställer nya krav på vuxenvärlden.

Juno Blom menar att vuxna har ett ansvar att ta del av barns verklighet, oavsett om vi tycker om den eller förstår den fullt ut. Vi måste ställa nyfikna frågor: ”Berätta, vad spelar du för spel? Vad händer där?” Barnen vet ju väldigt mycket. De efterfrågar en dialog, inte nödvändigtvis förbud, men en närvaro och ett intresse.

Juno Blom reflekterar över den snabba förändringstakten.

– Förändringen mellan min 83-åriga mammas ungdom och min var inte lika stor som den mellan min och mina döttrars uppväxt. Det är helt olika verkligheter. Och jag tror inte vuxenvärlden fullt ut förstår vad det innebär när ett rykte kan spridas till en jättemassa på sekunder via alla plattformar. Klart det påverkar barn enormt.

En röd tråd i Juno Bloms arbete är respekten för barns egen kunskap.

– Barn och unga är experter på sina liv. Om vi vill hjälpa dem måste vi aktivt lyssna på vad de själva har att säga och framför allt ta deras ord på allvar. Att ignorera deras röster skapar en djup misstro.

När Barnombudsmannen genomför samtal, som de med de 88 frihetsberövade barnen, är det barnens perspektiv som styr.

– Vi åker inte ut med färdiga frågor. Vi börjar med vad som är “top of mind” hos dem. Sätter samman referensgrupper som hjälper oss att förstå vad som är kärnfrågorna. Vad ser de fram emot, vad oroar de sig för? När vi pratar om Barnkonventionen frågar vi: “Vad betyder den här artikeln för dig?” För att nå deras verklighet.

Juno Blom beskriver hur fantastiskt det är att lyssna på barn. De är ofta väldigt raka, tydliga, kloka och reflekterande kring sina sammanhang. Hur de lär henne otroligt mycket.

Hon kontrasterar detta mot en tendens hon ser hos vuxna i systemet.

– Barnen vi intervjuat har ofta en enorm insikt i vad som gått fel, var det brustit, och inte minst deras egna tillkortakommanden. Jag möter inte alltid samma insikt hos ansvariga vuxna, myndighetspersoner och beslutsfattare. Det krävs ödmjukhet och prestigelöshet för att kunna erkänna brister. Om man är rädd för att göra fel har man svårt att göra rätt.

Hon menar att systemet i sig måste ses över.

– Om de system vi verkar i inte är anpassade för dagens problem och verklighet för barn, då kan vi inte pressa in nya situationer i gamla mallar. Som en klok speciallärare jag jobbade med sa: “Små barn lär sig tidigt att man inte kan få ner en triangel i en cirkel.” Vi vuxna envisas med att försöka. Vi behöver fundera över vilka delar av systemet som är stabila och bygga nytt utifrån dagens behov, istället för att bara byta några stenar på toppen av en ranglig mur.

Trots allt mörker återvänder Juno Blom till hoppet och ansvaret. Och är noga med att förmedla att barn, oavsett om de är utsatta eller ej, efterfrågar framtidstro hos vuxenvärlden. De vill mötas av höga förväntningar, men också ges rätt förutsättningar för att nå sin potential. De upplever ibland att vuxna har låga förväntningar, och det internaliseras.

Hon ser ett kollektivt ansvar som sträcker sig från den enskilda föräldern till samhället i stort.

– Föräldraansvar är viktigt. Att vara förälder är en skyldighet och ett ansvar, men också en fantastisk möjlighet. Det kräver engagemang, närvaro. En trygg hemmabas är grunden. Men det krävs en hel by för att fostra ett barn. Vi behöver fler vuxna som bryr sig, som sätter gränser med värme, som lär barn att göra rätt. Som några av tanterna i Marielund där jag jobbade, som bakade bullar åt ungarna men också sa ifrån när någon gjorde fel.

Juno Bloms egen starka drivkraft kommer från en blandning av en trygg uppväxt och möten med orättvisor. Hennes mamma fostrade henne till att våga gå sin egen väg, att ifrågasätta, att inte frukta att stå utanför normen.

– Hon sa: “Du ska vara stolt att vissa människor inte väljer dig”. Den frimodigheten, och tryggheten i att mina föräldrar trodde på mig, bär jag med mig. Men jag blev också besviken när jag mötte vuxenvärldens skendemokrati och snäva normer.

Avgörande blev mötet med kvinnor i ett miljonprogramområde på 90-talet, där Juno Blom insåg vidden av hederskultur och de orättvisor hon tidigare, som lärarvikarie, omedvetet bidragit till att upprätthålla genom anpassning då hon sett mellan fingrarna när föräldrar uttryckte önskemål om att deras flickor inte skulle delta i olika aktiviteter.

– Jag insåg att jag varit en av de vuxna som anpassat mig på bekostnad av barns rättigheter. Att möta dessa kvinnor, som kämpat med livet som insats i sina hemländer och inte ens fick tillgång till sina rättigheter här, det var en chock. Det omsattes till en drivkraft. De kvinnorna och barnen bär jag med mig på axeln. När det känns jobbigt att stå upp för det jag tror på, då pickar de mig i örat: “Ska du också fega ur nu?”

Hon är trött på politisk korrekthet som skymmer sikten och hävdar bestämt att vi måste våga se verkligheten som den är, även när den är obekväm.

– Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Vi vuxna är ganska upptagna av oss själva. Vi behöver bli medvetna om att våra val får konsekvenser för barnen.

Vad behövs då göras? Juno Blom är tydlig: Vi behöver sätta en vision tio år framåt. Vilket samhälle vill vi ha för barn? Sedan göra en ärlig nulägesanalys. Erkänna att vi kanske kört bussen lite fel. Och sedan gemensamt bestämma hur vi tar oss dit vi vill.

– Det handlar inte om att peka finger, utan om att inse att vi inte har tid eller råd att inte hjälpas åt. Kampen står på ett annat plan nu.

Hon bär med sig två saker för att orka. Dels ett samtal med kvinnor som arbetade med yazidiska flickor i flyktingläger efter IS framfart, vars glöd och kampvilja kontrasterade mot svensk uppgivenhet. Dels en dikt om värdet i att se en slocknad blick tändas igen.

– För varje barn vi lyckas få över på rätt sida om helvetegapet bygger vi ett bättre samhälle. När det känns oöverkomligt tänker jag på det. Vi har inga andra val än att kavla upp ärmarna och köra. Det kommer att ta lång tid, men det vi investerar i barn idag avgör vår framtid. Och det handlar inte bara om pengar, utan om tid, närvaro, och ett genuint lyssnande.

Juno Blom lutar sig tillbaka. Energin finns kvar, men också tyngden av ansvaret. Megafonen är påslagen. Frågan är om vuxenvärlden är redo att lyssna den här gången.

***

Läs även: Thomas Allgén: ”Jag skulle gärna träffa min dotter”

Läs även: Patrik Oksanen: ”Det som står på spel är fred och frihet i Östersjöregionen”