»Än är Polen ej förlorat«

Text:

Kvällen den 26 juni 1974: Spelarna i de polska och svenska landslagen står uppställda på planen på Neckarstadion i Stuttgart för att lyssna på ländernas nationalsånger. »Du gamla du fria« och så Polens nationalsång som inleds med den defensiva, nästan ursäktande raden »Än är Polen ej förlorat«.

Ingen tänkte nog på det då, men samma nationalsång innehåller faktiskt en rad om att kämpa mot de svenska ockupanterna.

Hur det gick minns de flesta: Grzegorz Lato tog emot ett inlägg från Andrzej Szarmach som han lätt placerade förbi Ronnie Hellström i mål i första halvleken. Och i andra halvlek, efter 65 spelade minuter, stegar Staffan Tapper fram för att ta en straff som räddas av den polske målvakten.

– Tomaszewski gick för tidigt, hette det i snacket efteråt.

Svenskarna ville skylla på Tomaszewski eller Lato, men mest av allt var Polen fotbolls-VM:s verkliga överraskningslag. De gjorde en urstark turnering och kanske hade de gått till final om de sluppit spela matchen mot Västtyskland på en minst sagt vattensjuk fotbollsplan.

Och vid sidan av Tomaszewski, Gadocha och Lato hade en ny världsstjärna fötts: Kazimierz Deyna.

Allting såg hoppfullt ut, både för Deyna och för Polen. Ännu var Polen inte förlorat.

[caption id="attachment_478132" align="alignnone" width="500"] Tomaszewski[/caption]

Femton år senare: precis i skiftet mellan augusti och september 1989. Om han brydde sig är osäkert. Han brydde sig nog ganska lite på slutet. Den mesta tiden gick åt till att dricka och de där resorna till Las Vegas, i hopp om att förstärka den allt mer sinande kassan.

Men på hans verkliga hemmaplan höll det på att hända märkvärdiga saker. Hans gamla hemland höll på att omvandlas totalt. Bara någon vecka tidigare hade landet fått en ny premiärminister. Ett land som från andra världskriget varit kommunistiskt hade i parlamentet valt en uttalad anti-kommunist till landets nästa högsta befattning.

Om den före detta löjtnanten Kazimierz Deyna brydde sig vet jag inte, men jag tvivlar. Den natten tog han bilen, en gammal Dodge från 1974, för att bege sig någonstans i San Diego. Den Cadillac han hade skaffade när han kom till San Diego hade han fått göra sig av med.

På en påfart till motorvägen stod en stillastående lastbil. »Kazi« körde i hög fart rakt in i lastbilen, döden lär ha inträffat ganska omgående. Det var den 1 september 1989 och klockan var 01:25.

Kazimierz Deyna, en gång Polens landslagskapten, kom aldrig tillbaka till Polen, ens som död. Han ligger begravd på El Camino Memorial Parki San Diego. Och jag läser i hans biografi att han inte ens återvände till sin mors begravning i mars 1981.

Fast det var som om Kazimierz storhet på något sätt var beroende av Polen. Så länge han var kvar där var han en av de stora på 70-talet. Kanske den störste någonsin i polsk fotboll. När han lämnade fick han i och för sig träffa och umgås med alla de stora namnen, som ungdomsidolen Pelé. Men det var som om hans storhet på fotbollsplanen var utraderad.

På en semester i Polen sitter jag och zappar mellan tv-kanaler vars innehåll jag knappast begriper. Plötsligt fastnar jag i en dokumentär på TV Polonia om Kazimierz Deynas liv. Jag förstår inte alla ord, men jag fattar vilken nationalhjälte han måste ha varit.

Men brydde han sig om vad som hände i hans gamla hemland efter att han flyttat? Jo, kanske ändå. Kazimierz kom från en ganska kaxig och självständig familj. Uppstudsig så där som polacker kan vara. Någon har sagt att Polen är ett land med 40 miljoner oppositionella, kanske är det sant. Jag vet bara att när Berlinmuren föll i november 1989 hade den rasat flera månader tidigare i Polen.

Polen i skiftet augusti-september 1989 hade återfått hoppet. Jag var där när det nyvalda polska parlamentet, sejmen, samlades några dagar efter valet i juni. Det var som att se vuxna människor bege sig till sin motsvarighet till första skoldagen. De kom där, en efter en av de gamla oppositionsledarna, leende och inte så lite högtidliga. Nu var de gamla oppositionella själva ledamöter av landets parlament. Som Jacek Kuron, som hade tillbringat mer än halva sitt liv i fängelse, som var startegen bakom så mycket av motståndet under 70-talet. Eller som Adam Michnik, denne stammande och briljante tänkare, som genom sina ord och texter satt den kommunistiska regimen i gungning.

Utan att hacka sönder ett enda betongblock hade de i grunden fått hela det kommunistiska Östeuropa på fall. Deras hackor var i stället orden och organiseringen.  När intellektuella oppositionsföreträdare lierade sig med de missnöjda polska arbetarna blev de en kraft som skulle förändra hela Östeuropa, hela världen.

Men Deyna då?

Kazimierz växte upp i en stor familj i Starogard Gdansk, fem mil söder om Gdansk. En av hans bröder tog med honom till fotbollsplanen och även om brodern la av rätt tidigt hade Kaz fångats av fotbollen och ledarna såg tidigt ett löfte i den unge spelaren. Kaz tillbringade allt mindre tid i den trånga lägenheten på Lubichowskiejgatan för att i stället spela boll på bakgårdarna med kompisarna. När familjen flyttade vidare till Grunwaldzkagatan i norra Starogard blev det dessutom bara några minuters gångväg till fotbollsstadion.

Polen var knappast någon stor nation i fotboll de här åren på 60-talet, den unge Kazimierz inspirerades i stället av spelare som Pelé och Eusebio.

Tränaren Henrik Piotrowski blev allt mer övertygad om att Deyna hade en stor framtid på fotbollsplanen. Som 17-åring hade Deyna redan ögonen på sig och Gdanskklubben Lechia som spelade i förstaserien Ekstraklassa gav honom ett konkret anbud. Kazimierz skulle få 40 000 zloty för att gå dit och erbjöds en bostad i Gdansk och möjlighet att studera vidare. Men det slutade med att Kaz nobbade anbudet och i stället skrev han på för Arka Gdynia. Ett beslut han snabbt skulle ångra eftersom han fortfarande var registrerad som spelare för Klub Sportowy Włókniarz i Starogard. Kontraktsstrulet gjorde att han avstängdes i nio månader, och när han efter det lämnade moderklubben blev det varken till Lechia Gdansk eller Arka Gdynia, utan för ŁKS Łódź.

18 år gammal flyttade Kazimierz till Łódźdär han bodde hos en av sina bröder som flyttat dit redan 1964. Men tiden i Łódźskulle bli kort, när armélaget Legia Warszawa insåg vilken talang som spelade iŁódźkunde de använda ett maktmedel som var rätt typiskt för efterkrigstidens kommuniska samhällen: Deyna kallades helt enkelt in till värnpliktstjänstgöring, men i hans fall handlade det inte om att kräla på leriga åkrar utan om att förstärka »legionen« på fotbollsplanen.

 

Och den tjeckiske tränaren i Legia Warszawa, Jarosław Vejvody, var mer än nöjd med klubben förvärv.

– Du är född till mittfältare, förklarade han för Kazimierz.

Det var också i mittfältspositionen han debuterade i det polska landslaget 1968. Och det var nu det polska landslag som skulle fira stora triumfer under 70-talet började formeras.

Polen var ett dystert land i skiftet mellan 60- och 70-tal. När det prövades under 1900-talet hade kommunisterna ett stöd som på sin höjd knappt motsvarade några procent av befolkningen. Men efter andra världskriget hamnade Polen på den östra sidan av det som Churchill beskrev som en »järnridå« och under kommunistiskt styre.

Det skedde inte utan protester. Redan 1953 och 1956 hade polska arbetare gått ut i strejker och protester. Nu, 1970, fick protesterna en ännu större omfattning. Framförallt i de polska hamnstäderna, Stettin och Gdansk, blev det ett öppet uppror och arbetarna på de stora varven strejkade.

Protesterna slogs ned blodigt av samma armé där Kaz var värnpliktig fotbollsspelare. 42 personer dödades när de protesterade på gatorna i Stettin, Gdynia och Gdansk. Strax utanför det tidigare Leninvarvet i Gdansk står i dag ett gigantiskt monument över de som stupade i protesterna. I Stettin finns ett liknande monument.

Kommunistpartiets generalsekreterare Władysław Gomułka, som själv tillträtt efter protestvågen 1956, tvingades avgå i slutet av 1970 och han ersattes av Edward Gierek.

Gierek satte genast igång omfattande satsningar i den polska ekonomin vilket också betydde att levnadsnivån kunde höjas en aning för gemene man. Problemet var att allt finansierades genom stora lån från västländerna. Den nya polska industrin byggdes med lånade pengar.

Fast det var inget som behövde bekymra Kazimierz. Som spelare i Legia Warszawa hade han en trygg och stabil inkomst. Sommaren 1970 hade han gift sig med Mariola och de två kunde flytta in i en lägenhet i centrala Warszawa.

Den uppumpade ekonomin betydde en respit för centralkommittén och Gierek, och snart kunde de också glädja sig åt att Polen hade framgångar på fotbollsscenen.

Det polska laget reser till München-OS 1972 och tar där hem guldmedaljerna. Kazimierz Deyna gjorde båda de polska målen i 2-1-finalen mot Ungern och blev turneringens främste målgörare med nio mål.

Framgångarna skulle fortsätta. Den 17 oktober 1973 sprang det polska laget ut på Wembley för en helt avgörande VM-kvalmatch mot England. Polen var tvungna att ha med sig en poäng hem, annars skulle England vara klart för VM.

Den polske målvakten Jan Tomaszewski blev på många sätt matchhjälte och stod för fantastiska räddningar.

Tio minuter in på andra halvlek fick Lato bollen på vänsterkanten, och kunde spela fram Jan Domarski som gjorde 0–1.

England kvitterade sedan på straff. Men slutresultatet 1-1 betydde att England, världsmästare i sitt hemma-VM 1966, missade VM. Tränaren Sir Alf Ramsey fick kort därefter sparken.

Polen gick däremot till VM för första gången sedan kriget.

Och även om Holland var på stark uppgång, och gick till VM-final, och Sverige gjorde en stark turnering och kom femma, var det Polen som alla överraskades av.

När världslaget utsågs efter VM 1974 hade det två polska spelare: Grzegorz Lato och Robert Gadocha (liksom svenske Ronnie Hellström). Tre spelare fick VM-guldbollen: Franz Beckenbauer, Johan Cruyff och Kazimierz Deyna.

En tysk fotbollsskribent kallade Deyna »en ny Rivera, en ny Gerson, en ny Netzer«. Tre månader efter VM blev Deyna befordrad till löjtnant, med åtföljande lönelyft.

Nu stod Deyna definitivt på toppen. 27 år gammal vore det fullt logiskt att det polska landslagets nummer 12 skulle ha värvats till någon av de stora klubbarna i Europa. Fast så enkelt var det inte i ett östland. Deyna förhörde sig så smått hos en av sina militära överordnade och fick svaret »dig släpper vi aldrig i väg«.

Inte för att han Lato, Tomaszewski, Gadocha och de andra saknade erbjudanden. Men alla spelarna var knutna till lag som i sin tur var knutna till någon institution i det kommunistiska samhället, till armén, milisen, ett stålverk eller någon annan industri. Därifrån kom deras lön, men spelarna ägnade sig inte åt »grupps försvar« eller att koka stål, utan var i praktiken att jämföra med fotbollsproffs.

Så småningom skulle det utkristallisera sig en lite mer pragmatisk hållning från polska fotbollförbundet: efter att ha passerat 30 kunde polska spelare släppas utomlands.

Vid fotbolls-VM i Argentina 1978 hade Deyna redan passerat sin zenit som toppspelare. Nu hade han också en konkurrent på det polska mittfältet – den nästan tio år yngre Zbigniew Boniek började allt mer ta över stjärnstatusen.

Men nu var Deyna över 30 år, och det gamla embargot var över. Manchester City var på jakt efter en ny mittfältare och hade under VM spanat in de argentinska spelarna Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa. Nu fick de i stället signaler från spelaragenter om att Deyna var intresserad av att spela i en engelsk klubb.

Fast förhandlingarna blev komplicerade. Manchester City fick vädja till den polska militären att demobilisera löjtnant Deyna. Förutom transfersumman på 100 000 pund blev de också förpliktigade att leverera fotokopieringsapparater och medicinsk utrustning som en del av transfern.

Den polska ekonomin hade åter brakat samman under bördan av lånen till väst som skulle återbetalas och det var brist på det mesta. En ny underjordisk proteströrelse började växa fram i form av KOR, Kommittén för arbetarnas självförsvar. Polska intellektuella, som Jacek Kuron och Adam Michnik, hade börjat ett nära samarbete med oppositionella bland arbetarna, som en elektriker på Leninvarvet i Gdansk vid namn Lech Wałęsa.

Den 5 november 1978 spelade Kazimierz Deyna sin sista av 400 matcher för Legia och den 25 november spelade han första matchen för Manchester City hemma på Main Road mot Ipswich.

Men Deyna på engelska fotbollsplaner blev aldrig lika framgångsrik som Deyna på de polska. Han fann sig aldrig tillrätta i Manchester Citys spel och uttryckte sitt missnöje:

– City spelar ping-pongfotboll. Jag behöver inte höra att Malcom Allison (Citys tränare) säga att jag är en bra spelare. Pelé sa till mig att jag är en stor spelare, sa Deyna.

Den tidigare polske landslagskaptenen fick finna sig i att allt oftare sitta på bänken eller spela i reservlaget.

– De vet inte riktigt var jag ska spela. De hittar inte rätt position åt mig, klagade han.

[caption id="attachment_478133" align="alignnone" width="750"] VM-biljett 1978[/caption]

I januari 1981 gick flyttlasset till USA och San Diego. Under de lite över två åren i City hade han bara spelat drygt en tredjedel av matcherna med A-laget.

Men nu såg allt hoppfullt ut igen. Kontraktet med San Diego Sockers gav honom 35 000 dollar och han och Mariola skaffade sig villa med swimmingpool på Helen James Avenue.

Fast den amerikanska fotbollssatsningen kom av sig, och ligan gjordes om till en inomhusliga. Deyna fortsatte spela fram till 1984 då han gjorde sin sista match mot Toronto Blizzard (0-1) i Toronto. I stället skulle han bygga upp en ungdomsverksamhet i klubben.

Strax innan Deyna lämnade Polen 1978 hade något närmast ofattbart hänt. Bara några veckor innan han spelade sin sista polska match hade polacken Karol Wojtyla blivit vald till påve, som Johannes Paulus II. Utnämningen stack ut rejält. För första gången sedan 1500-talet blev en icke-italienare påve. Men att det dessutom blev en polack orsakade knappast några glädjetjut hos den polska regimen. Polen är Europas kanske mest katolska land, och under kommunismen blev kyrkan också något av en tillfyktsplats för oppositionen och motståndet. När den nye påven nästa sommar landade på Okęcieflygplatsen i Warszawa böjde han sig ned och kysste marken.

Inför de enorma skarorna på Segerplatsen sa han:

– Må Din Ande stiga ned och förnya jorden. Den jord som här är.

Tydligare än så kunde inte makten utmanas av en kyrkans man. Men budskapet gick fram.

Ett år senare gick varvsarbetarna på Leninvarvet ut i strejk. Det var inte första gången, men den här gången var de mer förberedda och tänkte mer strategiskt än någonsin. De tänkte inte ge sig, och efter 17 dagar av strejk och förhandlingar med regimens representanter skrevs en överenskommelse under.

Lech Wałęsa ställde sig den 31 augusti 1980 vid grinden till Leninvarvet och förklarade:

– Vi har fria och oberoende fackföreningar.

Lite mer än ett år senare, den 13 december 1981, försökte regimen genom en militärkupp riktad mot sitt eget folk stoppa förändringarna och stoppa Solidaritet. På kort sikt kanske de lyckades, men motståndet gick inte att kväsa. 1989 hade de fått retirera och öppnade för det åtminstone delvis första demokratiska valet i Östeuropa sedan andra världskriget.

Kort efter att han slutat som spelare intervjuades Deyna om sina framtidsplaner.

– Utan tvekan är det att återvända till Polen. Min fru och jag saknar verkligen våra nära och kära och vårt hemland. Jag tänker mig att jag kan få en roll som fotbollsinstruktör och jobba med unga spelare. Allra helst i Legia Warszawa förstås, sa Deyna.

Så blev det inte. Deyna sjönk i stället ned i en allt allvarligare alkoholism. Han drack, åkte till Las Vegas och förlorade pengar. Hustrun Mariola tröttnade till slut och slängde ut honom.

Vart han skulle den där natten vet ingen. Men Deyna, klädd i jeans och en gulsvart skjorta, satte sig i sin vita Dodge och körde i hög hastighet ut mot highwayen. Allt för sent upptäckte han den stillastående lastbilen på påfarten. När bilen i hög hastighet körde in i lastbilen hade han ingen chans, trots att han hade bilbältet på. 01:25 tog allt slut.

Han begravdes den 9 september 1989. En månad senare spelade hans gamla kollegor i San Diego Sockers en välgörenhetsmatch vars hela behållning gick till hans änka Mariola och hans söner Norbert och Sebastian.

Än var Polen inte förlorat. Men den tidiga natten den 1 september 1989 var den 42-årige Kazimierz Deyna det.

1994 utsågs Deyna av en polsk sporttidning till Polens bäste spelare genom tiderna. Hans son Norbert är i dag coach för 11- och 16-åriga tjejer som spelar i  FC San Diego Sockers. Grzegorz Lato gick 1980 till belgiska klubben K.S.C. Lokeren och senare till mexikanska Atlante FC. Mellan 2001 och 2005 satt han i polska sejmen vald för SLD, ett slags socialdemokratiskt parti. Han var senare president för PZPN, det polska fotbollförbundet, där han efterträddes av Zbigniew Boniek.

På frågan om vem som är den bästa spelare han spelat med svarar Lato: Kazimierz Deyna.

Läs mer om VM – Fokus

 

Den svenska modellen

Fotbolls-VM med och utan stjärnor

Dödspatruller, propaganda och svarta band 

Språkkrönika: Landslaget som kan bryta mot lagen

»Än är Polen ej förlorat«

Storspelaren från Schweiz