Italiens VM-katastrof blottar sveket mot de unga

Italien är ute ur VM igen. Efter förlusten mot Bosnien och Hercegovina i playoff-matchen åker jag taxi på väg till stationen i Neapel. Taxichauffören är resignerad. Una catastrofe, suckar han. Han är förstås Napoli-tifoso och söker snabbt tröst i sin kärlek till klubblaget. Landslaget är trots allt bara viktigt för italienarna när det vinner. Men han säger en sak som fastnar:

– Jag såg matchen med min brorson som är 16 år. Han har aldrig sett gli azzurri spela i ett VM.

2018, 2022 och nu 2026. Landslaget har missat sitt tredje raka världsmästerskap. Italien är en av fotbollens stormakter, med fyra VM-guld, delad andraplats med Tyskland efter Brasilien. Efter misslyckandet fylldes sociala medier snabbt med nostalgiska reels med Alessandro Del Piero, Francesco Totti, Gigi Buffon och de andra från il calcios sista stora epok. Men vad har hänt sedan dess?

Det skulle kunna avfärdas med en serie olyckliga omständigheter. En tappad kvalmatch där, en dålig playoff här, otur med straffar, spelarskador. Men sådana förklaringar räcker inte längre. När ett landslag av Italiens kaliber faller bort från tre raka mästerskap handlar det inte om tillfälligheter. Det handlar om struktur.

Adriano Bacconi, tidigare matchanalytiker i det italienska landslaget och i dag verksam som expert genom företaget Math&Sport, har ett uttryck för det.

– Klubbarna har ingen tydlig strategi. Vad är egentligen talang, och vad är det man vill utveckla? I dag finns ingen sådan riktning. Alla arbetar var för sig, a macchia di leopardo – som leopardens fläckar – kvalitet och resurser i isolerade zoner, utan en struktur som binder samman helheten.

Varje förbundskapten tar med sig sina egna idéer, som ibland fungerar, ibland inte. Den italienska fotbollen har blivit en enda stor röra.

– Det är en träffande beskrivning av Italien som helhet, säger Bacconi.

Fotbollen speglar ett samhälle där det är viktigare att bevara än att förnya, och där ingen på allvar satsar på nästa generation, varken inom sporten, näringslivet eller politiken. Italien har en av EU:s äldsta befolkningar. I Serie A är snittåldern 27 år, betydligt högre än i många andra ligor. U21-spelare får sällan chansen att visa vad de går för i avgörande sammanhang.

– Det finns bra unga spelare. Det visar resultaten i ungdomslandslagen. Men sedan försvinner de. De får inte plats i Serie A och hamnar i lägre divisioner eller utomlands, säger Bacconi.

Konsekvensen blir ett system där utvecklingen bryts just i det ögonblick där den borde ta fart. Spelare formas, men integreras inte. Potential identifieras, men förvaltas inte. Det som saknas i fotbollen – en fungerande övergång från en nivå till nästa – är i grunden samma sak som saknas i landet i stort.

Den stelbenta hierarki som präglar fotbollsklubbarna går nämligen igen i hela samhället. Unga människor släpps inte fram, varken för att skaffa sig erfarenheter eller för att bidra med idéer där besluten fattas. Trots att Italien leds av sin yngsta premiärminister någonsin, Giorgia Meloni, 49, satsas relativt lite på familjepolitik, utbildning och forskning. Det viktigaste blir att behålla makten, inte att bygga visioner.

Det leder till det som i den inhemska debatten kallas cervelli in fuga – hjärnflykt. Enligt ISTAT lämnade över en miljon människor landet mellan 2013 och 2022, varav en tredjedel var unga med universitetsexamen. Demografen Alessandro Rosina beskriver i La scomparsa dei giovani (2025) hur Italiens problem inte bara är att befolkningen åldras, utan att landet förlorar just den generation som borde bära dess framtid.

Problemet är inte bara svårigheterna att ta sig fram. OECD konstaterar att Italien haft den största nedgången i reallöner av de stora EU-länderna, och är det enda EU-land där reallönerna fortfarande ligger under 1990 års nivå. Resultatet: 191 000 emigrerade 2024 – den högsta siffran hittills under 2000-talet.

Politikernas svar har varit att hantera symptomen snarare än orsakerna. Generösa skattelättnader har införts för dem som återvänder. Men utbildningsinvesteringarna ligger fortfarande under OECD-genomsnittet och möjligheterna i arbetslivet såväl som i sporten är i hög grad beroende av familjens resurser.

Det märks konkret i fotbollen. För de flesta barn är fotboll en avgiftsbelagd fritidsaktivitet utanför skolan, organiserad av klubbar snarare än av det offentliga. År 2025 tvingades staten införa ett bidrag på upp till 300 euro per barn, för att familjer med låg inkomst ska ha råd med idrottsaktiviteter.

Stödet är välkommet men inte tillräckligt. Många sorteras bort tidigt, inte för att de saknar talang, utan för att de inte har råd att fortsätta.

– Den sociala hissen inom idrotten har gått sönder, säger Ivan Zazzaroni, chefredaktör för Corriere dello Sport.

Han visar fram avslöjande siffror svart på vitt. I Serie A är i dag nära 70 procent av spelarna utländska. Det krymper basen som landslaget kan hämta från, samtidigt som Italien exporterar få spelare till de stora europeiska ligorna. Kvalitetsproblemet går djupare än tillgång.

Det handlar också om vad spelarna tränas för. Lisa Ek, tidigare elitspelare och i dag agent i internationell damfotboll och verksam i Italien, har sett skillnaden inifrån.

– Medan man i andra länder tränar spelare för fart, intensitet och rörelse, forskar för att vinna millimeter och hundradelar, vilar Italien i det som alltid varit deras styrka: taktik. Men vad spelar det för roll om motståndarna springer snabbare, orkar mer och tar bättre beslut i hög fart? Dagens fotboll är nästan en extremsport.

Jämförelsen med Skandinavien är talande. I Sverige har man under lång tid byggt upp ett system där idrottsgymnasier, statligt studiestöd och samarbete mellan skolor och förbund gör det möjligt att träna på hög nivå utan att falla ur utbildningssystemet. Talangutveckling ses inte som ett undantag, utan som en del av välfärdsmodellen. Ek beskriver ett Italien där ny kunskap inom fysik, data, träningsvetenskap inte alltid når fram till vardagen på träningsplanen, och framför allt inte till den bredd som skapar förutsättningar för en spets.

Efter VM-fiaskot 2010 var Italiens legendariske anfallare Roberto Baggio chef för den tekniska avdelningen i den italienska fotbollsfederationen FIGC. Han lade fram ett omfattande reformprogram och föreslog federala träningscenter, systematisk scouting, databaser för att följa unga spelare och en tydligare länk mellan ungdomslandslag, klubbar och seniorfotboll. Bacconi var med och skrev rapporten.

– Det fanns redan då en tydlig vision för hur man skulle skapa en länk mellan ungdomsfotboll, klubbar och landslag. Men det hände ingenting, säger han.

Reformen föll inte på att idéerna saknades utan på att motståndet var för stort. Det skulle rubba interna maktbalanser och ekonomiska intressen. Oviljan mot att förändra ett system som trots allt en gång hade fungerat var kompakt. Fotbollsvärlden fortsatte alltså att premiera det omedelbara: löner och agentarvoden före investeringar i utveckling, färdiga utländska spelare före egna ungdomar, tränare med namnkunnighet före tränare med vision.

Det finns dock undantag. Fotbollsklubben Como har sedan de indonesiska miljardärsbröderna Michael Bambang och Robert Budi Hartono tog över 2019 gått från Serie D till Seria A på fem år och har nu chansen att vara med i kampen om en plats i Champions League. Med Cesc Fàbregas som tränare, investeringar i unga spelare med utvecklingspotential och en spelidé präglad av press och bollinnehav, har klubben brutit med mycket av den logik som annars styr italiensk fotboll.

I Como är kopplingen tätare mellan A-lag och ungdomsverksamheten och data och analys tas på allvar och används. Klubbens modell är att försöka förena kortsiktiga resultat med något som liknar ett långsiktigt projekt. Como framstår som ett möjligt svar på hur italienska klubbar – och i förlängningen landslaget – skulle kunna börja förnya sig.

Men just därför väcker modellen också motstånd. Enligt Bacconi finns fortfarande en stark skepsis mot nya idéer, särskilt när de kommer utifrån.

– Jag är född optimist, men inte patriot. Jag tycker om motgångar. Man lär sig mycket mer av att förlora än av att vinna.

***

Läs även: Milano är miljonärernas nya skatteparadis

Läs även: Mammans tantsnusk stärker Melonis folklighet