Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Den svenska modellen

Fotbollslandslaget var en gång välkänt för sin taktik. ­Numera är Sverige omsprunget och tvingas lita till magkänsla och enskilda spelares briljans.

4–4–2. Fyra backar, fyra mittfältare och två anfallsspelare, uppställningen är lika svensk som mellanmjölk. Det var så förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck spelade elva gånger av tio. Klassisk svensk »sosse-fotboll« med fokus på både »jaget och laget«. Man jobbar i små grupper, täcker lojalt upp för varandra i försvarsspelet. I offensiven tar man sina löpningar för att öppna upp ytor åt andra. Att man nästan aldrig får bollen fast man springer hör inte hit.

Lagerbäck spelade ofta med en defensiv taktik även mot vad som på papperet såg ut som klart sämre lag. Både hängslen och livrem, alltså. 0–0 borta var ett typiskt resultat.

Den gamla taktiken har tagit oss till mäster-skapens slutspel, men väl där har det inte blivit några större framgångar. Lagerbäcks efterträdare heter Erik Hamrén. De förenas av sin norrländska bakgrund, men taktiskt sett är det mycket som skiljer dem åt. Den klart mer offensive 55-årige Erik Hamrén har under sina år i svenska, norska och danska klubbfotbollen experimenterat med olika sätt att spela. I Ålborg, där han var i drygt fyra år, hade han tre taktiska system som han skiftade mellan. De spelare som haft Hamrén som tränare talar också om att han inte bara skiftade taktik mellan matcherna utan också ibland under själva matcherna. Han har gått från att vara 4–4–2-man till att vilja anfalla med många spelare. Under sina dryga två år som förbundskapten har han visat att han vill att laget ska våga hålla bollen och föra spelet. Trots 1–4-smällen mot Holland borta i EM-kvalet vågade Hamrén fortsätta på den inslagna vägen.

Likt Spanien som vann VM 2010 gillar Hamrén ett 4–2–3–1-spel, bitarna verkar också ha fallit på plats när han lät Johan Elmander och Zlatan Ibrahimovíc byta platser i uppställningen (Zlatan fick bli spelfördelare, »nummer tio«).

Men någon taktisk revolution är det knappast tal om.

Det var inte heller uppdraget när Hamrén fick jobbet, avslöjar Svenska Fotbollförbundets förre ordförande Lars-Åke Lagrell för Fokus. Han slår fast att Hamrén fick jobbet tack vare sina meriter och sitt ledarskap.

– Exakt vilken taktik Sverige spelar med beror ju väldigt mycket på hur skickliga spelare just den generationen har fått fram. Spanien, England och Tyskland har alltid spelare i världsklass, konstaterar Lars-Åke Lagrell.

Där är den förre förbundsbasen något på spåren.

Den moderna fotbollen har blivit allt mer vetenskaplig, i dag mäts spelarnas prestationer i varje match oerhört noga. Man vet exakt hur många rusher i toppfart och korrekt slagna passningar varje position i ett lag kräver. Och ju fler spelare man har i databanken desto större chans att kunna komponera det perfekta laget.

Ett exempel är engelska landslagets mittfältare Jordan Henderson som värvades till Liverpool från Sunderland. Statistiken visade att Henderson var fenomenal på att skapa målchanser till sina lagkamrater. Det var bara det att ingen hade upptäckt hans storhet eftersom hans kassa medspelare i bottenlaget Sunderland inte gjorde mål särskilt ofta. Bland landslagen har Tyskland jobbat mest med vetenskap för att optimera sitt lag. Om ett land med 82 miljoner invånare lyckas vaska fram den perfekta spelaren på varje position blir man sannolikt svårslaget.

Den som vill förkovra sig i tänket bakom det vetenskapliga perfekta laget bör läsa boken »Moneyball« av Michael Lewis. Om du likt Tomas Brolin aldrig skulle läsa en bok, så finns den som Hollywoodfilm också.

När vi tittar på fotbollstaktik måste vi slå fast skillnaden mellan klubb- och landslag. Ett klubblag har mer tid att jobba med taktiska finesser i vardagen, ett landslag samlas några få gånger per år. Med tanke på att nästan alla svenska spelare i dag är proffs i Europa är det kanske inte lika naturligt att hitta tillbaka till det klassiska svenska 4–4–2-spelet som det var när alla spelade i allsvenskan. Å andra sidan är många spelare vana från sina klubbar att spela med den taktik som Erik Hamrén nu verkar ha valt. Zlatan har under hela säsongen spelat i nummer tio-rollen i Milan.

Tittar man på vilken typ av taktik som dominerat klubbfotollen finns två motpoler.

FC Barcelona som dominerat med sitt vackra »tiki-taka-spel«, som tränaren Pep Guardiola har förfinat till perfektion. Taktiken går ut på att hålla bollen inom laget med många korta passningar. Vid varje passning tvingas det försvarande laget att gruppera om i sina försvarspositioner.

En detalj i Barcelonas taktik som många inte tänker på är att laget är mycket bra på försvarsspel. När »Barca« tappar bollen i ett anfall ställer man blixtsnabbt om till extremt aggressiv press i fem sekunder. Man tvingar motståndarna, som nyss var inriktade på försvarsspel, att fatta snabba beslut och svåra tekniska passningar. Med det här spelet maler man sakta men säkert ner motståndet.

Då har inte vi ens nämnt Leo Messi.

Den andra stora taktiska klubbtrenden är mer cynisk och försvarsinriktad fotboll. Affischnamnet för den här effektiva typen av fotboll är portugisen José Mourinho. Hans nuvarande klubb Real Madrid vann i år överraskande spanska ligan före Barcelona och hans förra klubb Chelsea vann Champions League.

Finalen visade typisk Mourhinofotboll, ett extremt lågt och laglojalt förvarsspel, tidvis med hela laget plus spelarbussen framför det egna målet. Och blixtrande kontringar av Didier Drogba som ligger ensam på topp. Mot sämre motstånd än Barcelona spelar Mourinho attackfotboll med mycket offensiva backar.

Med tanke på att Barcelonas två spelmotorer Xavi och Andres Iniesta har samma roll i landslaget har även Spaniens förbundskapten del Bosque valt att spela tiki-taka-fotboll.

Var kan vi då placera in Erik Hamrén på skalan mellan Guardiola och Mourinho? Fokus ställde frågan till några av Sveriges ledande experter på taktik.

Alla är överens om att vårt sätt att spela fotboll ligger betydligt närmare Mourinho och Chelsea. Zlatan är vår Drogba och det vore rent av otaktiskt av Sverige att tvinga honom att jobba alltför hårt i defensiven.

Jens Fjällström konstaterar att vi just nu faktiskt verkar ha våra styrkor i anfallet och på mittfältet. Medan det i backlinjen och på målvaktssidan finns flera skadade och formsvaga spelare.

– För att Sverige ska orka spela sitt uppoffrande försvarsspel måste vi under perioder få vila i matcherna.

Och vilar gör man när det egna laget har kontroll över bollen.

– Att tro att vi ska kunna gå över till att spela som Barcelona ligger väldigt långt bort. Men jag tror att vårt spel måste röra sig åt det hållet, förklarar Jens Fjällström.

För att förstå själen i svensk fotbollstaktik fullt ut måste vi backa bandet till VM i Västtyskland 1974. Sverige hade ett bra lag med profiler som Ronnie Hellström, Björn Nordqvist och Ralf Edström. Georg »Åby« Ericson var förbundskapten och Lars »Laban« Arnesson var andretränare.

När Fokus ringer upp konstaterar 76-årige Lars Arnesson att 74-lagets resurser inte var imponerande med dagens mått mätt. Massören var självlärd och hade även ansvar för att tvätta lagets tröjor. Den medicinska experten var narkosläkare. Man hade inga »spioner« som kartlade motståndet och hade ingen större kunskap om sina motståndare.

– Det fick bli som det blev med taktiken, säger Lars Arnesson med ett skratt. (Sverige slutade ändå femma efter en klassisk straffmiss av Staffan Tapper mot Polen.)

Under VM dominerande den tyska fotbollen, som spelades med en libero, och spelarna markerade motståndarna över i stort sett hela planen, »man-man-spel«. Varje lags bäste spelare placerades som libero, i Tyskland superstjärnan Franz Beckenbauer.

– På den tiden visades det inte så mycket fotboll på tv. Vi låg nog lite efter med taktiken skulle jag tro, säger pensionären Lars Arnesson som noterat att den moderna fotbollen bygger på att alla spelare deltar aktivt i försvarsspelet.

– Så var det inte förr. Ett geni som Ralf Edström gjorde inte många knop när motståndarna hade bollen.

Något man ska komma ihåg när Edström som expertkommentator i dag klagar på Zlatan.

– Nu deltar alla spelare i både anfall och försvar, man byter platser och har sig under matcherna. På det viset har fotbollen blivit mer intressant, säger Lars Arnesson som efter VM 1974 skickades på ett studiebesök till Tyskland för att lära sig mer om världens bästa fotbollsland.

Hemma i Sverige lät han klubblaget Öster spela med libero enligt tysk modell. Resultatet blev både vinst i Svenska cupen och SM-guld 1977 och 1978.

Samtidigt influerade den brittiska fotbollen Sverige alltmer. Den blott 28-årige britten Roy Hodgson fick 1976 chansen att ta över Halmstad och vann direkt allsvenskan. Den jämngamle Bob Houghton tränade redan Malmö FF och ledde laget till en sensationell Europacupfinal mot Nottingham Forest 1979.

Skiljelinjen i den då heta taktiska debatten handlade om sättet att försvara sig på. »Laban« trodde på tyskt markeringsförsvar och Bob och Roy gav spelarna zoner där de hade ansvar för markeringen.

Trots att Lars Arnesson blev förbundskapten 1980 segrade till slut det brittiska sättet att spela fotboll. Sven-Göran Eriksson utvecklar 4–4–2-spelet ytterligare och vinner sensationellt UEFA-cupen 1982 med IFK Göteborg. Modellen ligger även till grund för Tommy Svenssons klassiska lag från 1994 som tar VM-brons i USA.

När dagens Sverige (rankat som nummer 17 i världen) slarvigt släpper in två mål mot Island (världens 131:a bästa lag) i en av de sista träningsmatcherna före EM blir Erik Hamrén oroad för läckorna i försvaret. Och nöter press, understöd och positionsspel i försvaret under de sista träningarna.

Att dagens skickliga individualister måste träna extra på den svenska »sossefotbollen« är närmast ironiskt. När vi äntligen har lyckats få fin teknik har vi glömt bort den uppoffrande taktiken som satte Sverige på fotbollskartan.

– På 1980-talet var svenska lag bäst i världen på att spela försvarsspel. Man kan säga att det var vi som lärde Europa spela med press och understöd, förklarar Jens Fjällström.

– Vårt urval av möjliga spelare är rätt skralt. Men vi kan vara bäst på att spela taktiskt, vara i bra fysisk form och ha en bra lagsammanhållning.

Det är därför en stor del av Sveriges uppladdning har varit en mysvecka med familjerna på Gotland. Gruppen som ska göra jobbet ska svetsas ihop med golf, ban-racing och grillkvällar.

För trots världsfotbollens alla pengar, mätningar av löpningar och spionerande på motståndare handlar mycket om tränarens magkänsla. Ett klassiskt exempel är VM i Japan 2002 när »Lars-Tommy« (Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck) inte ville byta ut Marcus Allbäck för att inte »knäcka grabben«. Det var ingen super-dator som kom på det.

Och kanske är just bedömningen av en spelares karaktär och förmåga att prestera inför miljoner tv-tittare viktigare än både individuell skicklighet och taktik? Det är lätt att tänka den tanken när Lars »Laban« Arnesson inte tror att IFK Göteborgs stjärna Torbjörn Nilsson skulle göra bra ifrån sig intill Zlatan.

– Han spände sig för mycket i landslaget. Det gick väl aldrig riktigt bra för honom som proffs heller. Men i Blåvitt var han världens bästa spelare.

Att den före detta yrkesofficeren Erik Hamrén sägs vara en mycket bra människokännare är kanske hans största taktiska tillgång. För den här gången kommer det inte att funka med hängslen och livrem.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera