Det måste fotbollen lära sig av handbollen
Handbollen är ingen vacker sport – men renhårig. Fotbollen har trots sin estetik misslyckats med att skydda spelet från gnäll och tidsfördriv.
Efter en superdeppig höst för alla oss bollälskare, där såväl herrarnas fotbollslandslag som damernas handbollsdito lämnade oss i djupaste besvikelse, har vi bara att se fram mot nya matcher. Tillåt mig också att göra en jämförelse mellan våra två käraste bollsporter.
Min egen blygsamma handbollskarriär inleddes som 13-åring i Linköpingsklubben Risbrinkspojkarnas IF, RP, som senare skulle förse landslaget med stjärnorna Magnus Andersson och Pierre Thorsson. Själv hamnade jag som bäst i division tre (I dag heter det division ett), tränade två gånger i veckan, och hade ingen ambition (eller förmåga för den delen…) att gå längre än så. Jag var en hyggligt teknisk, tunn (70 kilo) spelfördelare som hade överlevt 5 minuter i dagens överfysiska handboll. Var det inte Ystadspelaren Lucas Nilsson som blev beordrad att väga minst 100 kilo (oavsett metod) när han skulle ansluta till THW Kiel i Tyskland 2016?
Så har det fortsatt med kraftfulla nior som pallar att ta stryk och ge stryk. (Nior kallas de vanligtvis tre spelare som styr anfallet utanför försvarsmuren). Handbollen är stundtals rent brutal, det är ingen estetisk upplevelse att se Jim Gottfridsson gång efter annan stånga sig blodig mot försvararna. Det knuffas, hålls fast, slits och dras ständigt i tröjor och lemmar. En verksamhet präglad av mer godtycke än handbollsdomarens är svår att finna.
Handbollens grundidé bygger på att lagen turas om att anfalla framför en försvarsmur. Man transporterar sig från den ena sidan till den andra. Frånsett en och annan påpasslig och vacker kontring förekommer i princip inget spel på säg 40 procent av spelplanen. Spelet lider av uppenbara strukturella brister. Det är i princip omöjligt att stoppa en niometers-skytt som kommer ångandes, utan att använda armarna på ett regelvidrigt sätt. Följden blir ofta ideliga avblåsningar, inte minst när det bollförande laget har en spelare utvisad. Kort sagt: Handbollen är underlägsen fotbollen på en rad plan, den är mer statisk, mindre fantasirik, erbjuder långt färre spelalternativ. Fotboll är helt enkelt ett vackrare spel.
Trots detta: Jag har länge hävdat att fotbollen har mycket att lära av handbollen. Jag imponeras av den disciplin handbollsspelare visar upp, jag gillar frånvaron av spelförstörande moment (vilka är legio i dagens fotboll). Ta bara de osannolikt sega bytena, den babblande skocken runt domaren efter en oönskad avblåsning, alla avblåsningar som går emot det egna laget är ”fel”, inkast som tar tid, frisparkar som tar tid, VAR-granskningar som tar tid, fejkade skador som tar tid, är det inte märkligt att så många målvakter får ”känningar” under de tre sista minuterna? Lägg till att ett målfirande kan ta flera minuter…)
Kom på att jag glömde det allra mest korkade, den så kallade handsregeln. En försvarare råkar flaxa till med ena armen långt ute i det stora straffområdet. Domaren pekar på straffpunkten. Hur många matcher avgörs inte på detta sätt. Soft penalties …finns inget mer proportionslöst vad gäller förseelse kontra straff.
Fotbollen har under alla år visat upp en häpnadsväckande oförmåga att ta itu med allt detta. Reglerna bestäms av IFAB, International Football Association Board, där internationella fotbollsförbundet FIFA har 4 röster och de fyra brittiska förbunden en röst var (England, Skottland, Wales och Nordirland). För att ändra en regel krävs minst 6 av 8 röster. En djup konservatism präglar IFAB:s regelfilosofi. Man kan på goda grunder ifrågasätta britternas dominans i denna regelskapande församling. Är det här proppen sitter?
Britterna besitter i vilket fall uppenbarligen makten att blockera varje försök till förändring (Läs förbättring). Så har det sett ut i över 100 år… Å andra sidan ser vi ingen större innovationsiver hos FIFA heller.
Handbollen har däremot åtgärdat en rad brister. Vid avblåsning läggs bollen omedelbart på golvet. Efter ett mål sätts spelet i gång bums. Domarna tolererar inget tjafs. Longörerna minimeras, spelarna bidrar till detta efter bästa förmåga. En fördel kan också sägas vara att man vet exakt när en match slutar, vilket bidrar till extra dramatik.
Handbollen utgör, trots allt, ett bra substitut för oss sportfånar när nu fotbollen tar en välbehövlig paus i vintermörkret. Efter damernas debacle (fiasko) i dam-EM nyligen längtar vi också efter nya segrar när herrarnas EM sparkar igång i mitten av januari.
Som sagt: Det kommer alltid nya matcher. Och med dem en skräckblandad förtjusning. Vågar knappt tänka på vårens kval till fotbolls-VM i sommar.
***
