Bengan Johansson var en förbundskapten utan motstycke

Bengt ”Bengan” Johansson, förbundskapten i handboll, dog den 8 maj. Han blev 79 år gammal.

Text: Jan Wifstrand

Bild: Jan Collsiöö

Det fanns ingen som han. Ingen som hon. Det är ofta tonen, själva utgångspunkten, i ett minnesord om en människa som lämnat oss. Fraserna kan bli slitna, kännas överdrivna. Därför ett löfte: den här gången håller det. Ingen var som Bengan.

För det kan inte ha funnits någon annan förbundskapten i någon enda sport som bestämt att nu, nu ska hela laget gå på opera, det är ett bra led i uppladdningen inför en match. Sådan var Bengt ”Bengan” Johansson, den legendariske handbollscoachen som förde sina ”Bengan Boys” till exempellösa framgångar under nittiotalet och början av 2000-talet.

Han föddes i Halmstad och var själv elitspelare när han blev tränare för HK Drott i hemstaden och ledde klubben till fem SM-guld från mitten av sjuttiotalet. Men det var förstås som förbundskapten för herrlandslaget under åren 1988 till 2004 som han blev något av folkhjälte. Han ledde Sverige till 13 medaljer (varav två VM-guld, fyra EM-guld och tre OS-silver) under 16 mästerskap. ”Bengan Boys” fick även Svenska Dagbladets bragdguld 1998. 

Hans idé om hur laget skulle svetsas samman byggde till stor del på att spelarna måste göra annorlunda saker tillsammans, inte minst för att tänka på annat än handboll. Den underliggande avsikten var också att skapa minnen som inte bara var förknippade med sporten, utan också byggde spelarnas bildning och uppskattning av själva gemenskapen.

Det fungerade. Än i dag, när ”Bengan Boys” träffas i olika sammanhang, lever den unika lagkänslan mellan spelarna. De är kompisar för livet. Flertalet har dessutom landat på intressanta positioner, inte bara inom handboll utan också i näringslivet.

Den speciella form av ledarskap Bengan praktiserade är väl omvittnad, omtalad och skildrad. Den var långt före sin tid, full av tillit och lyssnande. 

Denna hans kommunikativa förmåga kan knappast överskattas. Den kom inte ur några specialkurser eller managementböcker, utan byggde på Bengans egna idéer. 

Självklart hade han nytta av erfarenheterna från sin utbildning som gymnastikdirektör, men hans stora tillgång var inte ordergivningen, utan förmågan att se och höra vad adepterna kunde och ville. När han väl hade vunnit förtroende från de individuella spelarna så att laget kunde byggas på riktigt förnyade han sitt landslag i långsam takt. Han jobbade in dem och gav dem förlängt förtroende i mycket högre grad än vad dagens toppcoacher gör. Bengan Boys blev därmed inte bara ett begrepp utan också ett antal individer med egna starka identiteter.

Men det finns andra sidor av honom och hans gärning som inte lyfts fram på samma sätt. Han lade helt enkelt grunden för en kommersiell framgång för svensk handboll. I dag, 2021–22, är vi tillbaka i världstoppen, med ett färskt EM-guld. Där hade vi inte varit utan Bengan-epoken. Under de sexton år Sverige anfördes av denne genomäkta Halmstadkille nådde handbollslandslaget folkets hjärtan på ett sätt ingen trodde var möjligt.

Vad var hemligheten? Den metodik som de gnälliga fotbollsdivorna och de överbetalda hockeyspelarna aldrig skulle ha accepterat gick ut på att öppna dörrarna på vid gavel för medierna. ”Kliv in och fråga vad ni vill. Välkomna! Kul att ni är här.”

Och inte bara det. Bengan Johansson var en manager, lika mycket som han var lagledare. Egenhändigt planerade han galna upptåg som journalisterna älskade och som gav PR för sporten. 

Effekterna syns än i dag. Starka profiler som Staffan Olsson, Per Carlén, Stefan Lövgren, Magnus Andersson, Magnus Wislander, Ljubomir Vranjes och Axel Sjöblad (syns inte mycket i dag, men var sport-tvs bästa expertkommentator alla kategorier. Nu VD för ett danskt läkemedelsföretag) hanterar intervjuer och framträdanden med charmigt avslappnad auktoritet. Dagens storheter som Gotte, Wanne och Ekberg har lärt sig massor av förebilderna, som Johansson drillade.

Hur hade Bengan Boys det på operan då? Jo, det var på Malmö Opera, och laget avnjöt Verdis Aida. Detta var någon gång runt millennieskiftet och två av boysen somnade på parkett. Men Bengan var en vinnare ändå. Han lyckades ju släpa dit dem.

***

Toppbild: Bengan Johansson vinkar till publiken under semifinalen mot Spanien i handbolls-OS, Sydney 2000.