3 år sedan Coronakommissionen – hårda kritiken kvarstår
Att andra länder senare kom ifatt oss i den sorgliga statistiken ändrar inte slutsatsen att mycket borde ha gjorts annorlunda i början, skriver Mats Melin som ledde Coronakommissionen.
Toppbild: Paul Wennerholm/TT
Idag för tre år sedan - den 25 februari 2022 - presenterade Coronakommissionen sitt betänkande om hur pandemin hanterades i Sverige. Våra viktigaste slutsatser var:
-En bristande beredskap på flera plan
-För svaga och för sena motåtgärder
-Ett svagt och otydligt politiskt ledarskap.
Det tydligaste exemplet på bristande beredskap var förstås att det alltför länge saknades skyddsutrustning. Vårdpersonal fick göra egna visir av plast från gamla overheadprojektorer. En mera omfattande testning och smittspårning kom inte till stånd förrän framåt sommaren 2020 när den första pandemivågen hade lagt sig.
I mitten av mars 2020 beslutade andra länder i Europa, också våra nordiska grannar, om ingripande åtgärder för att motverka den allmänna smittspridningen. I Sverige beslutades vid samma tidpunkt att begränsa antalet deltagare vid allmänna sammankomster till 500 personer.
Varför handlade vi så olika?
För det första: Våra grannar tillämpade en försiktighetsprincip – eller en handlingsprincip uttrycker bättre vad det är fråga om. Ställd inför en allvarlig fara eller ett allvarligt hot måste man våga handla på bästa möjliga antaganden och inte vänta på bättre eller i värsta fall full kunskap.
För det andra: I de andra nordiska länderna tog politiken ansvar för att leda krishanteringen.
Hos oss var det Folkhälsomyndigheten, inte regeringen, som höll i taktpinnen. Expertis på smittskydd behövs, men i en kris krävs politiskt ansvarstagande för att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen, som t.ex. mellan smittskydd och ekonomi. Det krävs också för att besluta om nödvändiga begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter. Under en pandemi kan man behöva begränsa människors rätt att samlas, till och med rätten att samlas för att protestera mot begränsningarna.
Senhösten 2020, när den andra vågen slog till, tog regeringen ett större ansvar och mer ingripande åtgärder vidtogs. Men under våren 2020 hade Sverige bland de högsta dödstalen i covid-19. Att andra länder senare kom ifatt oss i denna sorgliga statistik ändrar inte slutsatsen att mycket borde ha gjorts annorlunda i början.
Vi vet att det kommer en ny pandemi, men inte när. Är vi bättre beredda då? Vi har nog bättre beredskapslager, bl.a. genom EU:s försorg och en del ny lagstiftning förbereds. Men, viktigast är nog att våga handla mer resolut från början för att hinna öppna lagren med skyddsutrustning, sätta en vilande organisation för testning och smittspårning på fötter, ge äldreomsorg och sjukvård tid att ställa om och ge utrymme för politiskt ansvarstagande.
Mats Melin var ordförande för Coronakommissionen. Han har varit chefs-JO och chef för Högsta Förvaltningsdomstolen.
Idag för tre år sedan – den 25 februari 2022 – presenterade Coronakommissionen sitt betänkande om hur pandemin hanterades i Sverige. Våra viktigaste slutsatser var:
-En bristande beredskap på flera plan
-För svaga och för sena motåtgärder
-Ett svagt och otydligt politiskt ledarskap.
Det tydligaste exemplet på bristande beredskap var förstås att det alltför länge saknades skyddsutrustning. Vårdpersonal fick göra egna visir av plast från gamla overheadprojektorer. En mera omfattande testning och smittspårning kom inte till stånd förrän framåt sommaren 2020 när den första pandemivågen hade lagt sig.
I mitten av mars 2020 beslutade andra länder i Europa, också våra nordiska grannar, om ingripande åtgärder för att motverka den allmänna smittspridningen. I Sverige beslutades vid samma tidpunkt att begränsa antalet deltagare vid allmänna sammankomster till 500 personer.
Varför handlade vi så olika?
För det första: Våra grannar tillämpade en försiktighetsprincip – eller en handlingsprincip uttrycker bättre vad det är fråga om. Ställd inför en allvarlig fara eller ett allvarligt hot måste man våga handla på bästa möjliga antaganden och inte vänta på bättre eller i värsta fall full kunskap.
För det andra: I de andra nordiska länderna tog politiken ansvar för att leda krishanteringen.
Hos oss var det Folkhälsomyndigheten, inte regeringen, som höll i taktpinnen. Expertis på smittskydd behövs, men i en kris krävs politiskt ansvarstagande för att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen, som t.ex. mellan smittskydd och ekonomi. Det krävs också för att besluta om nödvändiga begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter. Under en pandemi kan man behöva begränsa människors rätt att samlas, till och med rätten att samlas för att protestera mot begränsningarna.
Senhösten 2020, när den andra vågen slog till, tog regeringen ett större ansvar och mer ingripande åtgärder vidtogs. Men under våren 2020 hade Sverige bland de högsta dödstalen i covid-19. Att andra länder senare kom ifatt oss i denna sorgliga statistik ändrar inte slutsatsen att mycket borde ha gjorts annorlunda i början.
Vi vet att det kommer en ny pandemi, men inte när. Är vi bättre beredda då? Vi har nog bättre beredskapslager, bl.a. genom EU:s försorg och en del ny lagstiftning förbereds. Men, viktigast är nog att våga handla mer resolut från början för att hinna öppna lagren med skyddsutrustning, sätta en vilande organisation för testning och smittspårning på fötter, ge äldreomsorg och sjukvård tid att ställa om och ge utrymme för politiskt ansvarstagande.
Mats Melin var ordförande för Coronakommissionen. Han har varit chefs-JO och chef för Högsta Förvaltningsdomstolen.