Aldrig mer Lilla Aktuellt
Jag fick berätta för barnen om Bibasbröderna, Novafestivalen och 7 oktober. Det var ingen rolig lyssning för en åttaåring.
I dag fick jag varna mina barn från att titta på Lilla Aktuellt. Det är jobbigt ibland att ha en pappa som har träffat och intervjuat Hamasterrorister, men jag kan inte låta barnen se det narrativ som SVT:s barnprogram prånglar ut.
Iallafall inte utan att få perspektiv.
Ska vi lita på uppgiften att palestinska journalister dödades i attacken mot Nassersjukhuset? Eller var det fråga om ”journalister”, alltså utklädda aktivister eller terrorister som ägnat sig åt att hjälpa Hamas med propaganda eller underrättelser? Den första kategorin är en rapportör från ett krig, den andra är en aktör. Stor skillnad.
Direkt efter attacken spreds bilder på hur journalisterna eller ”journalisterna” hade propaganda-filmat när Hamas paraderade de mördade Bibasbröderna, och hur någon/några av dem följt Hamas in i Israel den 7 oktober.
I Lilla Aktuellt framställdes de här som ”journalister som vill sprida det fria ordet och som nu har bombats för att tystas”.
Nu fick jag berätta för barnen om Bibasbröderna, Novafestivalen och om vad som hände den 7 oktober. Det var ingen rolig lyssning för en åttaåring. Men samtidigt, varför ska de bara matas med den ena sidans narrativ?
Israel-Palestina-konflikten är till mångt och mycket en kamp om narrativen och så har det faktiskt varit i över hundra år. Det är svart och vitt. ”Vi har rätt, de andra ljuger”.
Narrativ är dock bedrägliga. Dessa utesluter alltid omständigheter och fakta som inte talar till deras fördel. Narrativ är alltså en falsk variant av historieskrivning där enbart det som bekräftar den egna bilden tillåts finnas till. Det är en återgivning av verkligheten där ena ögat blundar.
Tyvärr ägnar sig svensk nyhetsförmedling, både för barn och vuxna, åt narrativ. I detta fall till den palestinska sidans fördel. Allt som talar till dess nackdel tas med, alla uppgifter som går emot narrativet tonas ned eller tas bort.
Men är detta sanning och en korrekt nyhetsförmedling? En vuxen person kan sovra i informationsmängden, ägna sig åt att ta reda på vad som egentligen hänt, lyssna på utländska nyheter, och se allt det som har plockats bort.
Men barn blir i stället till offer. Hatet växer i dem, något som sprids till skolgårdar med tjafs och bråk, och i värsta fall hot och våld mot judiska barn.
Inom media reproduceras narrativ om denna konflikt dagligen, i ord- och bildval, och i perspektiv. Det görs genom att gäster bjuds in som man vet kommer att bekräfta det narrativ man vill driva. Den ena sidan beskrivs som ond, och den andra är god, den ena offer, den andra förövare. Det är högst oklart om publiken förstår att det är ett narrativ de tittar på. Troligen inte.
Många av oss som har lämnat nyhetsbranschen skakar varje dag på våra huvuden. Hur kan dessa narrativ vara förenliga med kravet om opartiskhet och saklighet? Vad hände med fakta?
Svaret är naturligtvis: Det går inte ihop.
Min gräns för detta går vid barnen. Från och med nu får de inte se Lilla Aktuellt.
I dag fick jag varna mina barn från att titta på Lilla Aktuellt. Det är jobbigt ibland att ha en pappa som har träffat och intervjuat Hamasterrorister, men jag kan inte låta barnen se det narrativ som SVT:s barnprogram prånglar ut.
Iallafall inte utan att få perspektiv.
Ska vi lita på uppgiften att palestinska journalister dödades i attacken mot Nassersjukhuset? Eller var det fråga om ”journalister”, alltså utklädda aktivister eller terrorister som ägnat sig åt att hjälpa Hamas med propaganda eller underrättelser? Den första kategorin är en rapportör från ett krig, den andra är en aktör. Stor skillnad.
Direkt efter attacken spreds bilder på hur journalisterna eller ”journalisterna” hade propaganda-filmat när Hamas paraderade de mördade Bibasbröderna, och hur någon/några av dem följt Hamas in i Israel den 7 oktober.
I Lilla Aktuellt framställdes de här som ”journalister som vill sprida det fria ordet och som nu har bombats för att tystas”.
Nu fick jag berätta för barnen om Bibasbröderna, Novafestivalen och om vad som hände den 7 oktober. Det var ingen rolig lyssning för en åttaåring. Men samtidigt, varför ska de bara matas med den ena sidans narrativ?
Israel-Palestina-konflikten är till mångt och mycket en kamp om narrativen och så har det faktiskt varit i över hundra år. Det är svart och vitt. ”Vi har rätt, de andra ljuger”.
Narrativ är dock bedrägliga. Dessa utesluter alltid omständigheter och fakta som inte talar till deras fördel. Narrativ är alltså en falsk variant av historieskrivning där enbart det som bekräftar den egna bilden tillåts finnas till. Det är en återgivning av verkligheten där ena ögat blundar.
Tyvärr ägnar sig svensk nyhetsförmedling, både för barn och vuxna, åt narrativ. I detta fall till den palestinska sidans fördel. Allt som talar till dess nackdel tas med, alla uppgifter som går emot narrativet tonas ned eller tas bort.
Men är detta sanning och en korrekt nyhetsförmedling? En vuxen person kan sovra i informationsmängden, ägna sig åt att ta reda på vad som egentligen hänt, lyssna på utländska nyheter, och se allt det som har plockats bort.
Men barn blir i stället till offer. Hatet växer i dem, något som sprids till skolgårdar med tjafs och bråk, och i värsta fall hot och våld mot judiska barn.
Inom media reproduceras narrativ om denna konflikt dagligen, i ord- och bildval, och i perspektiv. Det görs genom att gäster bjuds in som man vet kommer att bekräfta det narrativ man vill driva. Den ena sidan beskrivs som ond, och den andra är god, den ena offer, den andra förövare. Det är högst oklart om publiken förstår att det är ett narrativ de tittar på. Troligen inte.
Många av oss som har lämnat nyhetsbranschen skakar varje dag på våra huvuden. Hur kan dessa narrativ vara förenliga med kravet om opartiskhet och saklighet? Vad hände med fakta?
Svaret är naturligtvis: Det går inte ihop.
Min gräns för detta går vid barnen. Från och med nu får de inte se Lilla Aktuellt.
