Aldrig mer var bara vackra ord

Det har nu gått två år sedan Hamas brutala attacker på civila i södra Israel. Synagogor har beskjutits, judiska skolor hotats, kosherbutiker vandaliserats och judiska kulturcenter bombhotats. Inte ens hårdnackade israelkritiker kan med logiken i behåll mena att den ökade antisemitismen bara beror på Gazakriget. 

Redan dagen efter attackerna hölls demonstrationer i flera stora europeiska länder. Inte mot att terrorister i ren eufori lemlästat barn, våldtagit kvinnor, skurit av huvuden med spadar eller tagit överlevande som gisslan. Utan mot Israel. Kriget hade inte ens inletts då. 

I den stad där jag hänger min rock på kvällarna menar propalestinska demonstranter att Gazakriget handlar om två år av folkmord och sjuttiosju år av motstånd. Så lätt omskrivs lemlästning och våldtäkter till motstånd. Och få ifrågasätter det. Få frågar ens varför motstånd i stället för fred. Å andra sidan är reflexmässiga ställningstaganden för dem som positionerar sig som svaga och säger sig föra ett motstånd i dag västerlandets akilleshäl. 

Under de två första månaderna av kriget ökade antisemitismen med 400 procent i Sverige. Sedan dess har viftandet med Hamas och Hizbollahs flaggor på svenska gator skänkt ayatollorna i Tehran en förnöjsamhet få ens i Mellanöstern erbjuder dem. 

På två år har det globala löftet om ”Aldrig mer” ersatts med rop om global intifada. I två år har kraven på judiska åsiktsförklaringar om Israel och Gazakriget normaliserats. Samtidigt, och föga förvånande, duggar vittnesmål tätt om att Sverige inte längre är tryggt för judar, trots djupa rötter.  

De antisemitiska dådens mål är judar. Men de är också en nickning till alla i den ideologiskt vilsna medelklassen som ser kaffiyeh som en chic accessoar, till dem som inte ryggar tillbaka när judar kallas för hundar, till dem som kallar hat för motstånd. 

Inga andra minoriteter behöver tänka på sin säkerhet när de besöker sina föreningar eller kulturcentrum. Inga moskéer eller kyrkor behöver synagogors säkerhetsarrangemang. Tänk om somalier i Rinkeby vad rädda för att besöka moskén? Eller om iranier i Tensta behövde beskydd för att spela backgammon i sin kulturförening? Fackeltågen skulle avlösa namninsamlingar och EU-rapporter. Men när judar skjuts i en synagoga, på den heligaste judiska högtiden, viftas det bort som frustration till följd av Gazakriget. Nog skaver den selektiva empatin? 

Antisemitism är inte bara det förgångna eller ett teoretiskt scenario i en kollapsad framtidsvision. Den börjar med slagord. Den är en gammal lögn som har bytt kläder i ett försök att se modern ut. Men stanken känns igen. Den är ett eko från det förflutna som hittat mikrofoner i samtiden. Att tiga inför dagens antisemitism är som att se en brand och hoppas att elden släcks av sig själv. 

Fler måste inse att antisemitismen inte kan botas av judar. Offret är aldrig botemedlet. Författaren Isaac Bashevis Singer menade att hat är som vinäger: det skadar mest det kärl där det förvaras. Och mycket riktigt skadar antisemitismen Sverige som på nytt härbärgerar den. Det vilar på oss alla att med all kraft vända utvecklingen så att kärlen kan repareras.