Almedalen behöver mindre undergång och mer framtidstro

Det är lätt att förstå varför årets Almedalen präglas av oro. Krig i Europa, ekonomisk osäkerhet, gängvåld, cyberhot, klimatkris och ett hårdare samhällsklimat sätter naturligtvis avtryck i samhällsdebatten. Men frågan är om något större håller på att hända med tonen i svensk offentlighet. När nästan varje samhällsfråga ramas in som ett hot eller ett systemfel riskerar vi att tappa något annat på vägen: tron på framtiden. Kanske är det just nu Sverige behöver mer realism, men också betydligt mer optimism.

Tittar man på Almedalen de senaste åren framträder ett tydligt mönster: framtidsoptimismen har gradvis ersatts av ett nästan permanent krisperspektiv. För bara några år sedan präglades Almedalen av samtal om innovation, möjligheter och samhällsutveckling. Klimatomställning, digitalisering och entreprenörskap beskrevs som vägar framåt. Företag och organisationer pratade om tillväxt, nya idéer och framtidens lösningar.

I årets program är perspektivet ett annat. Nu handlar samtalen om säkerhet, psykisk ohälsa, social utsatthet och samhällets sårbarhet. AI diskuteras främst utifrån risker och kontrollförlust. Demokratin beskrivs som under attack. Klimatfrågan handlar oftare om uppoffringar än om teknikutveckling och nya möjligheter. Ord som ”beredskap”, ”resiliens” och ”motståndskraft” återkommer överallt.

Samtidigt har näringslivets språk förändrats. Förut talade företag om transformation, innovation och hållbar tillväxt. Nu positionerar man sig som samhällsbärare i en orolig tid. Fokus ligger på totalförsvar, cybersäkerhet och robusthet.

Almedalen ska spegla sin samtid. Och i en tid präglad av krig, ekonomisk oro och säkerhetshot är det naturligt att de frågorna tar stor plats. Problemet uppstår när nästan varje samhällsfråga börjar beskrivas som ett potentiellt systemhot. För då förändras också berättelsen om Sverige. Istället för ett land som vill framåt riskerar vi att beskriva oss själva som ett land som framför allt försöker undvika kollaps.

Sverige behöver självklart prata om säkerhet, energiförsörjning och social oro. Men vi behöver också ett offentligt samtal som klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att världen blivit osäkrare och att framtiden fortfarande går att förbättra.

För det mest slående med årets Almedalen är kanske inte mängden krissamtal, utan hur få som faktiskt handlar om möjligheter. Var finns visionerna om nästa svenska industrisprång? Var finns diskussionerna om hur AI kan stärka svensk konkurrenskraft eller hur klimatomställningen kan skapa nya jobb? Var finns idéerna om hur Sverige kan bli rikare, smartare och mer innovativt, inte bara mindre sårbart?

Framtidstro handlar inte om att förneka problem. Det handlar om att våga formulera en riktning. Politikens ansvar är att visa vart Sverige är på väg, inte bara vad som måste stoppas.

Almedalen behöver inte mindre realism. Men det behöver betydligt mer framtidstro.

Axel Lagerbielke är vd och kommunikationsstrateg på kommunikationsbyrån Spotlight