Andersson vill och vill och vill
Vi lever i en ny tid, världen har förändrats, den är oförutsägbar och osäker och klimatkatastrofen är nära. Business as usual duger inte längre, understryker Andersson.
Magdalena Andersson presenteras inför sitt tal i Almedalen som ”Sveriges nästa statsminister” men även om opinionssiffrorna ser bra ut är hennes tal inte helt övertygande.
Andersson vill. Hon vill och vill och vill. Hon vill ha poliser i hela landet, och de ska märkas för alla. Hon vill att fattigare familjer ska ha det bättre. Och så vill hon att alla ”vanliga familjer” ska stöttas. Hur, preciserar hon inte.
Hon vill att det ska löna sig att arbeta, och att ha arbetat. Pensionärerna har det inte så bra som de borde, Andersson vill att de ska få det bättre.
Sverige är ett land där man går till jobbet, förklarar Magdalena Andersson. Nu är det rekordhög arbetslöshet, men röstar man på Socialdemokraterna så kommer det att lösa sig med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Svenskarna ska ”få in foten på arbetsmarknaden”, arbetslinjen nämns och ”varenda människa ska vara med och bidra till vårt lands välstånd”.
”Svensk välfärd är på många sätt redan fantastisk redan idag” understryker Andersson, men hon har högre ambitioner, och planerar ”systemskifte i välfärdens finansiering”.
Andersson försöker sig på en häftig balansakt. Hon ska både utmåla hot samtidigt som hon inte vill skrämmas. Ryssland krig mot Ukraina är ”vårt största hot” och israeliska regeringen ska skämmas för Gaza, liksom svenska regeringen, och det svenska stödet till UNRWA ska återupptas omedelbart. Palestina-vurmarna måste blidkas. ”Vi kan inte låta fler barn dö helt i onödan” säger Andersson, och lämnar frågan om det verkligen finns barn som inte dör i onödan.
Vi lever i en ny tid, världen har förändrats, den är oförutsägbar och osäker och klimatkatastrofen är nära. Business as usual duger inte längre, understryker hon. Världen av igår finns inte mer och kommer aldrig tillbaka.
En stabil och handlingskraftig regering behövs, tryggt förankrad i sina värderingar, fast förankrad i sunt förnuft. Kön till pizzerian ska bli längre, fler elevassistenter anställas. Tidö höjer inte barnbidragen, det gör henne arg.
Röstar man S får man ”en bättre, aktiv politik”, ”bättre järnvägar” och ”välståndet kommer att växa och göra Sverige rikare och vårt liv bättre”. Stigande kostnadsökningar ska inte leda till nedskärningar och besparingar, och det kommer att krävas uppoffringar från var och en av oss.
Okej, men hur? Och ingenting fick man höra om den märkliga idén att svenskarna ska integreras med politikens fulla kraft. Kanske har Magdalena Andersson tänkt begrava saken och hoppas att den glöms bort.
Magdalena Andersson talar långsamt och lite nasalt. Hon vill låta statsmannamässig men hennes stora ord ger mest Kamala Harris-vibbar. Och vi vet hur det gick för henne.
Magdalena Andersson presenteras inför sitt tal i Almedalen som ”Sveriges nästa statsminister” men även om opinionssiffrorna ser bra ut är hennes tal inte helt övertygande.
Andersson vill. Hon vill och vill och vill. Hon vill ha poliser i hela landet, och de ska märkas för alla. Hon vill att fattigare familjer ska ha det bättre. Och så vill hon att alla ”vanliga familjer” ska stöttas. Hur, preciserar hon inte.
Hon vill att det ska löna sig att arbeta, och att ha arbetat. Pensionärerna har det inte så bra som de borde, Andersson vill att de ska få det bättre.
Sverige är ett land där man går till jobbet, förklarar Magdalena Andersson. Nu är det rekordhög arbetslöshet, men röstar man på Socialdemokraterna så kommer det att lösa sig med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Svenskarna ska ”få in foten på arbetsmarknaden”, arbetslinjen nämns och ”varenda människa ska vara med och bidra till vårt lands välstånd”.
”Svensk välfärd är på många sätt redan fantastisk redan idag” understryker Andersson, men hon har högre ambitioner, och planerar ”systemskifte i välfärdens finansiering”.
Andersson försöker sig på en häftig balansakt. Hon ska både utmåla hot samtidigt som hon inte vill skrämmas. Ryssland krig mot Ukraina är ”vårt största hot” och israeliska regeringen ska skämmas för Gaza, liksom svenska regeringen, och det svenska stödet till UNRWA ska återupptas omedelbart. Palestina-vurmarna måste blidkas. ”Vi kan inte låta fler barn dö helt i onödan” säger Andersson, och lämnar frågan om det verkligen finns barn som inte dör i onödan.
Vi lever i en ny tid, världen har förändrats, den är oförutsägbar och osäker och klimatkatastrofen är nära. Business as usual duger inte längre, understryker hon. Världen av igår finns inte mer och kommer aldrig tillbaka.
En stabil och handlingskraftig regering behövs, tryggt förankrad i sina värderingar, fast förankrad i sunt förnuft. Kön till pizzerian ska bli längre, fler elevassistenter anställas. Tidö höjer inte barnbidragen, det gör henne arg.
Röstar man S får man ”en bättre, aktiv politik”, ”bättre järnvägar” och ”välståndet kommer att växa och göra Sverige rikare och vårt liv bättre”. Stigande kostnadsökningar ska inte leda till nedskärningar och besparingar, och det kommer att krävas uppoffringar från var och en av oss.
Okej, men hur? Och ingenting fick man höra om den märkliga idén att svenskarna ska integreras med politikens fulla kraft. Kanske har Magdalena Andersson tänkt begrava saken och hoppas att den glöms bort.
Magdalena Andersson talar långsamt och lite nasalt. Hon vill låta statsmannamässig men hennes stora ord ger mest Kamala Harris-vibbar. Och vi vet hur det gick för henne.
