Är det Carl Bildt som spökar, Malmer Stenergard?

Det har varit en märklig upplevelse att under lördagen följa de svenska politiska reaktionerna på USA:s och Israels militära angrepp på Iran – och Irans efterföljande försök att sätta hela Mellanöstern i brand.

Här har vi att göra med en av världens värsta regimer, som under den senaste tiden mördat tiotusentals av sina egna medborgare, som har haft prickskytte på kvinnor som vägrar bära sjal och som de senaste 47 åren stått bakom rader av terrorangrepp, inte minst slakten i Israel den 7 oktober 2023, som Hamas aldrig hade kunnat genomföra utan ett go ahead från Iran. 

Trots allt detta och mycket mer därtill – som hade kunna täcka hela detta spaltutrymme – så var det detta som Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard kläckte ur sig på lördagsmorgonen:

”Iran bär ett stort ansvar för den negativa utvecklingen i regionen och för säkerhetsrisker i väst.”

Negativ utveckling?

Att bygga upp ett helt nätverk med proxyarméer i syfte att förinta andra nationer är faktiskt något mer än att ligga bakom en negativ utveckling i en region.

Och så detta pliktskyldiga: ”UD följer utvecklingen mycket noggrant”.

Ja allt annat hade ju varit extremt konstigt, förvånande och amatörmässigt. Men det är klart, Sverige är ju landet där statsminister Per Albin Hansson satte fram klockan och somnade om när Nazityskland 1941 hade inlett världshistoriens största invasion. Så man kan ju aldrig veta säkert.

Och så detta ord: ”Återhållsamhet”. Vadå för återhållsamhet?

Skulle Eisenhower ha visat återhållsamhet den 6 juni 1944, när det var dags för början på slutet för Hitler? Varför är det ”fint” att visa återhållsamhet mot en mördarregim som är på väg att falla?

Än märkligare blev det när utrikesministerns kollegor, som ju faktiskt sitter i samma regering och är kollektivt ansvariga för politiken, vid 14-tiden gick ut med betydligt skarpare tongångar.

Simona Mohamsson skrev att den iranska regimen ”sponsrar terrorism och använder gängkriminella för att gå deras ärenden”.

Ebba Busch skrev att: ”Islamiska republiken Iran mördar och begår fruktansvärda brott mot sin egen befolkning” och ”Iranska folkets längtan efter frihet måste mötas av vårt samlade stöd”.

Vilken utrikespolitik är det Sverige har nu? Är det fortfarande ”återhållsamhet” och tillbakagång till diplomatiska förhandlingar, eller är det stöd till det iranska folket mot en terrorregim?

Man kan inte både ha kakan och samtidigt äta den, inte ens i utrikespolitik.

Är det Carl Bildt som spökar för den moderata utrikesministern? Den tidigare stats- och utrikesministern som är känd för att ständigt och jämnt ogilla det Israel och USA under Trump sysslar med, och som därför har fått något som liknar ett permanent passerkort och röd matta till public service. 

Men så kom ett skifte från utrikesministern vid 16-tiden. Först nu ställde sig den svenska utrikesministern tydligt ”bakom det iranska folket i deras kamp för frihet”.

Vad hade hänt under dessa timmar? Hur blev det nu med ”återhållsamhet” och tillbakagång till förhandlingar? Hur ställer man sig ”bakom det iranska folket” med meningslöst prat med en mördarregim?

Kanske handlade det om att i den här kampens slutskede trots allt ställa sig på rätt sida?

Och precis när det sista ordet skrevs i denna text kom nyheten att Irans högste ledare Khamenei är död. Han som stod för ”negativa konsekvenser”.

Johan Romin