Arbetarfackens tapp är S och SD:s fel
Intresset för facket är mycket starkt men siffran sjunker. En tredjedel arbetare som röstar SD kan känna sig icke önskvärda i LO-facket.
År 2006 hade arbetarfackföreningarna i LO 1,8 miljoner medlemmar. I riksdagsvalet samma år röstade (enligt Svt:s Vallokalsundersökningar) 45 procent av arbetarväljarna på Socialdemokraterna medan tre procent röstade på Sverigedemokraterna. I valet 2022 fick S 32 procent av arbetarnas röster medan SD fick stöd av 29 procent av arbetarna. Och 2024 hade LO tappat en halv miljon medlemmar jämfört med 2006.
Uppgifterna om LO:s medlemstapp finns i en ny rapport av den LO-nära tankesmedjan Arena Idé som DN rapporterade om nyligen. DN frågade LO:s ordförande Johan Lindholm om han anser att ”fler skulle gå med i facket om er samverkan med S upphörde?”.
”Det tror jag inte och vi ska fortsätta samverka”, svarade Lindholm. Han slår också fast att ”vi i LO har varit kassa /.../ vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun”. Så är det säkert.
Intresset för facket är fortsatt mycket starkt i Sverige. 2006 hade tjänstemanna- och arbetarfacken en organisationsgrad på 77 procent. Dagens siffra för arbetarfacken är 58 procent medan 74 procent av tjänstemännen är fackligt organiserade. Ingen kris och katastrof alltså. Men Johan Lindholm och hans folk i LO-facken bör inte vifta bort frågan om arbetarfackens kraftiga medlemstapp kan ha något med det partipolitiska att göra.
Fackföreningar med anknytning till LO var med om att bilda det socialdemokratiska partiet mot slutet av det förrförra seklet. I fackföreningsrörelsen har då och då hårda strider utkämpats mellan socialdemokratiska och kommunistiska arbetare. Vilket var ett viktigt demokratiskt renhållningsarbete. Kommunisterna på den tiden var ofta kopplade till fjärran och diktatoriska makter à la Sovjet och var därför säkerhetsrisker. Ungefär som dagens islamister med kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.
Den partipolitiska striden mellan S och SD är dock i allt väsentligt främst en kamp om makten i ett rådande system. Om den knappa tredjedel av alla arbetare som röstar på SD upplever sig vara motarbetade och icke önskvärda i LO-facket just bara därför, så kan ingen förneka att det torde påverka organisationsgraden negativt. LO bör självklart fortsätta ”samverka” med politik som stärker deras medlemmar. Men det ensidigt partipolitiska är nog inte längre stärkande för fackets styrka och inflytande.
År 2006 hade arbetarfackföreningarna i LO 1,8 miljoner medlemmar. I riksdagsvalet samma år röstade (enligt Svt:s Vallokalsundersökningar) 45 procent av arbetarväljarna på Socialdemokraterna medan tre procent röstade på Sverigedemokraterna. I valet 2022 fick S 32 procent av arbetarnas röster medan SD fick stöd av 29 procent av arbetarna. Och 2024 hade LO tappat en halv miljon medlemmar jämfört med 2006.
Uppgifterna om LO:s medlemstapp finns i en ny rapport av den LO-nära tankesmedjan Arena Idé som DN rapporterade om nyligen. DN frågade LO:s ordförande Johan Lindholm om han anser att ”fler skulle gå med i facket om er samverkan med S upphörde?”.
”Det tror jag inte och vi ska fortsätta samverka”, svarade Lindholm. Han slår också fast att ”vi i LO har varit kassa /…/ vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun”. Så är det säkert.
Intresset för facket är fortsatt mycket starkt i Sverige. 2006 hade tjänstemanna- och arbetarfacken en organisationsgrad på 77 procent. Dagens siffra för arbetarfacken är 58 procent medan 74 procent av tjänstemännen är fackligt organiserade. Ingen kris och katastrof alltså. Men Johan Lindholm och hans folk i LO-facken bör inte vifta bort frågan om arbetarfackens kraftiga medlemstapp kan ha något med det partipolitiska att göra.
Fackföreningar med anknytning till LO var med om att bilda det socialdemokratiska partiet mot slutet av det förrförra seklet. I fackföreningsrörelsen har då och då hårda strider utkämpats mellan socialdemokratiska och kommunistiska arbetare. Vilket var ett viktigt demokratiskt renhållningsarbete. Kommunisterna på den tiden var ofta kopplade till fjärran och diktatoriska makter à la Sovjet och var därför säkerhetsrisker. Ungefär som dagens islamister med kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.
Den partipolitiska striden mellan S och SD är dock i allt väsentligt främst en kamp om makten i ett rådande system. Om den knappa tredjedel av alla arbetare som röstar på SD upplever sig vara motarbetade och icke önskvärda i LO-facket just bara därför, så kan ingen förneka att det torde påverka organisationsgraden negativt. LO bör självklart fortsätta ”samverka” med politik som stärker deras medlemmar. Men det ensidigt partipolitiska är nog inte längre stärkande för fackets styrka och inflytande.
