Att filma ett folkmord
Ett folkmord är att systematiskt mörda varenda barn, kvinna, man, gammal som ung. Att smeta ordet folkmord på alla krig utarmar begreppet.
Jag är ingen jurist, ej heller någon expert på folkmord som juridiskt begrepp. Men jag har filmat ett folkmord, iallafall spåren och bevisen på ett folkmord.
För 22 år sedan besökte jag Rwanda för att filma olika minnesplatser, träffa överlevande som upplevt de mest bestialiska saker och skildra hur landet hanterade folkmordet nio år tidigare.
Det går knappt att beskriva det vi filmade och hörde, och den som tycker att det är obehagligt med detaljer bör sluta läsa här.
Vi filmade hundratals balsamerade lik och kranier staplade i högar. De överlevande berättade om hur människor hade huggits, skjutits och klubbats ihjäl. Kvinnor berättade om systematiska våldtäkter, hur mördarna använt släggor för att slå in stolpar i kvinnors underliv.
Vi träffade även förövare.
En av dem var en kvinna som hade varit en militär ledare inom milisgruppen Interahamwe, den organisation inom folkgruppen hutu som begick folkmord mot folkgruppen tutsier.
Efter mötet med kvinnan i fängelset frågade vår fixare om vi ville se området där kvinnan ägnat sig åt mördande. Det var i huvudstaden Kigalis utkant, en vacker del av staden byggd på gröna kullar. Kontrasten kunde inte bli större mot det vi skulle komma att se där.
Uppe på en av kullarna höll människor på att tömma en brunn på mänskliga kvarlevor. Det berättades att brunnen var 60 meter djup och full med lik efter människor som kastats ned under folkmordet. De flesta kvarlevor hade redan förts bort, men det var en del kvar. Jag gjorde en intervju med en överlevande. Mitt under intervjun ser jag ned mellan mina egna ben, där ligger ett skallfragment från ett barn, med mänskligt hår på. Mannen berättar hur den kvinna vi nyss träffat i fängelset varit ansvarig då området tömdes på människor för att kastas ned levande i brunnar. Det var hundratals människor som mördats på detta sätt. Hela vägen upp till kanten. Barn, kvinnor, män, gamla som unga.
Det är det här som är ett folkmord. Att systematiskt gå igenom kvarter efter kvarter, stad efter stad, område efter område, och mörda varenda barn, kvinna, man, gammal som ung, som man stöter på.
Ta tömningen av Warszawa-gettot under andra världskriget 1942-43 som ett annat exempel. Stadens judar hade trängts ihop på några få kvarter under fruktansvärda förhållanden, och när Förintelselägret Treblinka var färdigt togs människor till tågen för att föras till gaskammare, barn, kvinnor, män, gamla som unga.
Det här gjordes inte i affekt eller av upprörda, ursinniga personer, utan var resultatet av överlagda beslut, planering, och utförande av människor som var en del av ett gigantiskt och systematiskt förintelsemaskineri. Det är det som ärfolkmord.
Krig i sig är inte folkmord. Hiroshima var inte folkmord. Att bomba Dresden i februari 1945 med 40 000 döda var inte heller ett folkmord, även om många helt oskyldiga dog. Det fanns nämligen ingen intention att förinta och döda alla tyskar eller japaner.
Om nu Israel begår ett ”folkmord” som många menar, då skulle det betyda att Israels regering just nu begår samma brott som Adolf Hitler och Heinrich Himmler, som gasade ihjäl miljoner, eller Interahamwe och kvinnan i Kigalis fängelse som lät kasta ned barn för att självdö i brunnar.
Man kan givetvis anse att Israel agerar oacceptabelt. Men låt historiens verkliga folkmord få representera vad just folkmord är för något.
Johan Romin är militärhistoriker och tidigare tv-producent inom Public service.
Jag är ingen jurist, ej heller någon expert på folkmord som juridiskt begrepp. Men jag har filmat ett folkmord, iallafall spåren och bevisen på ett folkmord.
För 22 år sedan besökte jag Rwanda för att filma olika minnesplatser, träffa överlevande som upplevt de mest bestialiska saker och skildra hur landet hanterade folkmordet nio år tidigare.
Det går knappt att beskriva det vi filmade och hörde, och den som tycker att det är obehagligt med detaljer bör sluta läsa här.
Vi filmade hundratals balsamerade lik och kranier staplade i högar. De överlevande berättade om hur människor hade huggits, skjutits och klubbats ihjäl. Kvinnor berättade om systematiska våldtäkter, hur mördarna använt släggor för att slå in stolpar i kvinnors underliv.
Vi träffade även förövare.
En av dem var en kvinna som hade varit en militär ledare inom milisgruppen Interahamwe, den organisation inom folkgruppen hutu som begick folkmord mot folkgruppen tutsier.
Efter mötet med kvinnan i fängelset frågade vår fixare om vi ville se området där kvinnan ägnat sig åt mördande. Det var i huvudstaden Kigalis utkant, en vacker del av staden byggd på gröna kullar. Kontrasten kunde inte bli större mot det vi skulle komma att se där.
Uppe på en av kullarna höll människor på att tömma en brunn på mänskliga kvarlevor. Det berättades att brunnen var 60 meter djup och full med lik efter människor som kastats ned under folkmordet. De flesta kvarlevor hade redan förts bort, men det var en del kvar. Jag gjorde en intervju med en överlevande. Mitt under intervjun ser jag ned mellan mina egna ben, där ligger ett skallfragment från ett barn, med mänskligt hår på. Mannen berättar hur den kvinna vi nyss träffat i fängelset varit ansvarig då området tömdes på människor för att kastas ned levande i brunnar. Det var hundratals människor som mördats på detta sätt. Hela vägen upp till kanten. Barn, kvinnor, män, gamla som unga.
Det är det här som är ett folkmord. Att systematiskt gå igenom kvarter efter kvarter, stad efter stad, område efter område, och mörda varenda barn, kvinna, man, gammal som ung, som man stöter på.
Ta tömningen av Warszawa-gettot under andra världskriget 1942-43 som ett annat exempel. Stadens judar hade trängts ihop på några få kvarter under fruktansvärda förhållanden, och när Förintelselägret Treblinka var färdigt togs människor till tågen för att föras till gaskammare, barn, kvinnor, män, gamla som unga.
Det här gjordes inte i affekt eller av upprörda, ursinniga personer, utan var resultatet av överlagda beslut, planering, och utförande av människor som var en del av ett gigantiskt och systematiskt förintelsemaskineri. Det är det som ärfolkmord.
Krig i sig är inte folkmord. Hiroshima var inte folkmord. Att bomba Dresden i februari 1945 med 40 000 döda var inte heller ett folkmord, även om många helt oskyldiga dog. Det fanns nämligen ingen intention att förinta och döda alla tyskar eller japaner.
Om nu Israel begår ett ”folkmord” som många menar, då skulle det betyda att Israels regering just nu begår samma brott som Adolf Hitler och Heinrich Himmler, som gasade ihjäl miljoner, eller Interahamwe och kvinnan i Kigalis fängelse som lät kasta ned barn för att självdö i brunnar.
Man kan givetvis anse att Israel agerar oacceptabelt. Men låt historiens verkliga folkmord få representera vad just folkmord är för något.
Johan Romin är militärhistoriker och tidigare tv-producent inom Public service.
