Bevare oss för historiker El-Haj

Den politiska vilden Jamal El-Haj – utesluten ur Socialdemokraterna och med ett nytt miniparti på halsen – har slagit sig in på en ny bana: Nu vill han bli historiker.

Ja, det gäller ju att hitta en ny karriär när den politiska inte har gått så bra.

Men vi får hoppas att han inte blir någon historiemagister i alla fall. För någon mer tendentiös, anekdotisk och partiskt lutande historieskrivning, som han presenterar i tidningen Kvartal, får man leta efter. Här utesluts allt som inte passar in i den tes han vill driva.

Texten handlar om den så kallade panarabismens historia, som han menar gick under i samband med Kuwaitkriget 1990-1991. Panarabism betyder lite förenklat att araber i Mellanöstern förenas i en gemensam nationalistisk strävan.

Han skriver:

”Gulfkriget markerade i praktiken slutet för panarabismen som sammanhållande politisk kraft. Arabvärlden splittrades djupt i frågan om stöd till Irak eller Kuwait. Syrien, styrt av Baathpartiet, deltog i den USA-ledda koalitionen mot Iraks Baathregim. PLO under Yasser Arafats ledning tog en annan linje, medan Gulfstaterna slöt upp bakom Kuwait.

Vänta nu.

PLO tog en annan linje? Sanningen var ju att Yasser Arafat uttalade stöd för Saddam Hussein 1990-1991. Den palestinske ledaren stod alltså på samma sida som den diktator som strax innan kriget låtit giftmörda kurder. Det tog några år innan Arafat släpptes in i värmen igen efter detta, nämligen 1993 i samband med Osloavtalet, det som skulle bli en fredsprocess mellan israeler och palestinier.

Varför vill inte Jamal El-Haj skildra detta i sin text? Vill han skydda Arafats eftermäle?

Men problemen med historieskrivningen är betydligt värre längre ned i Kvartal-texten. Det står att:  

”Panarabismens politiska höjdpunkt inföll under 1950- och 1960-talen, framför allt genom Gamal Abdel Nassers Egypten. Nasserismen kombinerade panarabisk nationalism med statlig intervention, social rättvisa, antiimperialism och militär alliansfrihet”.

Social rättvisa?

Vad El-Haj inte berättar här är att Nasser byggde Egyptens allians med andra arabländer genom att hota Israel med utplåning. Det var det som förenade, viljan att med militär krossa ett land som vid tidpunkten bestod av 2,5 miljon människor.

I en rad uttalanden i mitten av 60-talet – både själv och via sina statskontrollerade medier – hotade Nasser ordagrant den judiska staten med ”förintelse”. Det här eskalerade under våren och försommaren 1967 och utmynnade till slut i sexdagarskriget då Israel började med att slå ut Nassers flygvapen. Då hade Nasser strax innan fått med sig den jordanske kungen Hussein på sitt förintelse-äventyr, vilket var det som fick Israel – som alltså där och då omringades av dessa ”panarabiska” förintelse-ivrare – att slå till först.

Är retorik om förintelse och utplåning ”social rättvisa” enligt Jamal El-Haj?

Det som är kanske mest uppseendeväckande med El-Hajs artikel är ändå hur han försöker utnyttja Mellanösterns judar i sin beskrivning. Han skriver om den panarabiska rörelsen att den var ”inkluderande för både muslimska, kristna och judiska araber”.

Inkluderande?

Var det inkluderande att gå till attack mot Hebrons judiska befolkning 1929 i den pogrom som den nationalistiske arabiske ledaren Hajj Amin al-Husseini orkestrerade?

Den judiska befolkningen i Hebron klassade sig själva inte ens som sionistisk vid tidpunkten. Händelsen var en massaker i 7 oktober-stil, med våldtäkter, lemlästningar och massmord. De som överlevde blev sedan sionister efter denna händelse, de såg sig själva inte som ”inkluderande i panarabism”.

Var det inkluderande att driva ut alla judar från vartenda hörn av Mellanöstern under och efter kriget 1948? Varför finns det tomma judiska byar i Jemen om panarabismen var så inkluderande?

Var lever ättlingarna till Bagdads och Alexandrias fördrivna judar idag?

Jo, i Israel!

Det är det som är sanningen om panarabismen. Den byggde på en sammanhållning som skapades i hatet mot Israel, och löftet att förinta landet.

Det handlade inte om social rättvisa eller inkludering.

Rätt så uppseendeväckande att en riksdagsledamot beskriver historia så som Jamal El-Haj gör.