Björklunds medaljs mörka baksida

När Liberalerna med dagens mått mätt nådde häpnadsväckande 13,4 procent av väljarstödet i riksdagsvalet 2002 var Jan Björklund vice partiledare bakom Lars Leijonborg, en position han hade i sammanlagt tio år.

Nästan ett kvarts sekel senare är stödet för L nere på en tiondel av vad det en gång var. 1,4 procent i den senaste Indikator-mätningen är en chock, även för ett luttrat L. För att partiet ska överleva valet i september krävs ett mirakel. Jan Björklund om någon har bidragit till att dela ut dödsstöten.

När toppnoteringen från 2002 nära nog halverades till 7,5 procent i valet 2006 började tiden rinna ut för Leijonborg. Ett år senare var det dags för Björklund att ta över. Som partiledare blev det tolv år och tre riksdagsval utan att det lyfte – tvärtom.

I Björklunds sista val 2018 skramlade L ihop 5,5 procent. Dagens liberaler skulle naturligtvis jubla i högan sky över det. Då var det en flopp.

Direkt efter valet röstade allianspartierna tillsammans med SD bort Stefan Löfvens S-ledda regering. Man slöt också upp gemensamt bakom en ny talman – den numera högtflygande moderaten Andreas Norlén. I de båda fallen hade Björklund inget emot att ta stöd av SD.

När den kom till ett avgörande i regeringsfrågan några månader senare satte han ned foten till vänster. Från att ha fällt Löfven i Riksdagen tog han rygg på Centerledaren Annie Lööf och målade upp samma röda linjer mot SD.

Med januariavtalet räddade Björklund Löfvenregeringen kvar vid makten med Vänsterpartiet som stödparti, till synes utan att fundera över hur det skulle påverka hans parti på längre sikt. Björklund hade sina principer och struntade i resten.

Hans efterträdare har försökt bryta sig loss från SD-traumat utan att lyckas. Visserligen regerar L numera med stöd av SD i enlighet med Tidöavtalet, men splittringen om SD:s vara eller icke vara i regeringen sliter L i stycken. Björklunds partiledarskap svävar som en ond ande över det som återstår av partiet.

När de borgerliga vann valet 1991 och bildade en fyrpartiregering med M, KD, C och L med stöd av Ny Demokrati var det inget L-ledaren Bengt Westerberg uppskattade. Redan på valnatten reste han sig upp och gick när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson slog sig ner i SVT-soffan.

Westerberg valde ändå att ställa sig bakom en borgerlig regering. Alternativet var att vägra acceptera NyD som stödparti och låta Ingvar Carlsson och S regera vidare. Jan Björklund tyckte det var bättre att Löfven fick fortsätta. Själv hade han redan siktet inställt på en annan tillvaro.

Fyra månader senare utsåg samma Löfvenregering Jan Björklund till ambassadör i Rom som tack för hjälpen i regeringsförhandlingarna. En månad senare lämnade Björklund partiledarskapet och svensk politik bakom sig. Spillrorna av januariavtalet, konsekvenserna av de röda linjerna och den interna L-splittringen fick andra ta hand om.

Björklund knuffade iväg sitt parti mot det politiska stupet innan han snabbt tackade för sig. Politiken är sedan länge ett avslutat kapitel. Vid årsskiftet tillträdde han som riksmarskalk på slottet och är numera hovets högste tjänsteman med tjänstebostad i kunglig regi.

Samma dag som nyheten kom om L:s 1,4 procent offentliggjorde Kungahuset vilka som tilldelats årets kungliga medaljer, så kallade medalj­förläningar. Överst på listan hittar vi – Jan Björklund. 

Den förre L-ledaren tilldelas H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band – den ädlaste av alla medaljer. Motiveringen är att fördåvarande statsrådet, partiledaren och ambassadören belönas ”för mångårig och framstående politiker- och samhällsgärning”.  

Magdalena Andersson skriver säkert under på den formuleringen. När L räknas bort ur Tidöekvationen har hon statsministerposten som i en liten ask.

Jan Björklund å sin sida kommer att ta emot sin utmärkelse ur kungens hand – samma år som hans gamla parti med största sannolikhet lämnar Riksdagen, 92 år efter bildandet. Björklunds fina medalj har en mörk politisk baksida.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och nu fri skribent