Blind lojalitet skyddar förövare

Den 13 februari fälldes den 54-årige tidigare imamen Abdul Halim Khan av en jury i Snaresbrook Crown Court i London för 21 brott som omfattar våldtäkt och sexuella övergrepp mot sju kvinnor och flickor, varav några så unga som tolv år. Dom meddelas i maj.

Enligt åklagarsidan utnyttjade Khan sin religiösa ställning och det förtroende han åtnjöt för att manipulera sina offer. Han påstod sig ha särskilda andliga krafter och förmåga att skydda mot ”svart magi”. I vissa fall hävdade han att han stod under övernaturlig påverkan. Genom en kombination av religiös auktoritet och psykologisk skrämsel skapade han en atmosfär där rädsla och skuld tystade offren under lång tid.

Detta handlar inte om religion, det är en fråga om makt utan bristen på ansvarsutkrävande. När någon ges informell immunitet enbart på grund av sin religiösa titel upphör den kritiska granskningen. Då ersätts kravet på bevis med reflexmässigt försvar. Blind lojalitet skyddar inte värderingar – den skyddar förövare.

Men frågan berör inte bara London.

Hur många religiösa ledare i Sverige åtnjuter fortfarande en tyst social immunitet som gör dem svåra att granska? Hur många intar rollen som moraliska väktare över andra, utan att själva stå under tydlig institutionell tillsyn? Och hur ofta används religiösa plattformar för att sprida populistisk och polariserande retorik som fördjupar klyftan mellan migranter och det svenska samhället i stället för att bygga broar?

Detta handlar inte om att misstänkliggöra en religiös grupp. Däremot handlar det om en princip: ingen ska stå över lagen.

Den svenska demokratin garanterar religionsfrihet och yttrandefrihet – men den vilar också på rättsstatens grund och allas likhet inför lagen. Den som använder friheten för att skapa slutna maktstrukturer eller underblåsa splittring missbrukar det förtroendet.

Borde inte svensk migrationspolitik tydligare rikta sitt stöd mot de migranter som delar och försvarar grundläggande svenska värderingar – jämställdhet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter – och som vill arbeta sida vid sida med majoritetssamhället för att bygga landets framtid?

Integration är inte en kulturell dekoration. Det är ett ömsesidigt samhällskontrakt: rättigheter i utbyte mot ansvar.

Fallet i Storbritannien är en brutal påminnelse om vad som sker när förtroende inte kombineras med granskning. Att värna mångfald betyder inte att blunda för övergrepp. Att skydda religionsfrihet betyder inte att ge någon frisedel från ansvar.

Ingen titel är heligare än människans värdighet. Ingen predikstol står över lagen.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut