Bo Lundgren-vibbar över Kristersson när M backar

Liberalerna slår i backen med en smäll i Ipsos-mätningen för november: två procent avrundat uppåt är all-time low. Inget tyder på att partiet hänger kvar i Riksdagen.

För Ulf Kristersson innebär det att möjligheterna att regera vidare krymper. Men han kan inte enbart skylla på L. Även det egna partiet halkar utför och stannar på 17 procent, en tangering av årets sämsta notering. Allt pekar på att Kristersson är på väg mot sitt tredje raka förlustval som partiledare.

2018 tappade Moderaterna 3,5 procent och hamnade under 20-procentstrecket med 19,8. Trenden förstärktes 2022 med 19,1 procent. Nu tycks även det vara utom räckhåll.

Jämfört med andra moderata statsministrar har Kristersson inte rosat marknaden. Carl Bild noterade 22,9 procent i sitt sista val 1998 och var klart över 20 i tre av fyra val. Fredrik Reinfeldt radade upp 26,2, 30,1 och 23,3 procent i valen 2006, 2010 och 2014.

Reinfeldt gick tillbaka rejält i sitt sista val men alliansregeringen kunde ändå ha suttit kvar med stöd av SD och sammanlagt 190 mandat. I stället valde han att avgå och banade väg för en S-MP-regering i minoritet med 138 mandat. 

Konsekvensen blev ett destruktivt kaos med demokratiska avarter som decemberöverenskommelsen 2014 och januariavtalet 2019, inramat av röda linjer – ett politiskt pöbelvälde dikterat av ett fåtal, om man så vill. När väljarna sagt sitt 2026 kan vi vara tillbaka på samma fläck. 

En och annan kan ta sig en funderare på vad det svenska statsskicket med representativ parlamentarism innebär innan man fortsätter blockera regeringsalternativ. Om man inte fattar får man väl googla. En ledtråd kan vara att Regeringsformens första paragraf om att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” betyder att alla röster är av lika värda och att det med fördel återspeglas vid regeringsbildningen.

Ulf Kristersson kan för egen del bara drömma om att nå upp till Bildts och Reinfeldts nivåer. Om nuvarande siffror står sig, på ett ungefär, så kommer partiet att – med ett undantag – göra sitt sämsta valresultat på ett halvt sekel.

2002 tappade M – med Bo Lundgren som partiledare – nästan åtta procent jämfört med Bildts personliga rekord fyra år tidigare, och stannade på 15,3 procent – något sämre än 15,6 i valet 1976 under Gösta Bohmans ledning.

Då var M ändå ett parti i medvind och valresultatet blev ett lyft som bidrog till att Centerns Thorbjörn Fälldin kunde ta över statsministerposten efter Olof Palme och därmed bryta 44 års socialdemokratiskt styre.

Drygt ett kvarts sekel senare valde Bo Lundgren i sitt enda val som partiledare att koncentrera sitt budskap på sänkta skatter, mer av moderat classic och av Kristersson än av Reinfeldts nya moderater. ”Vi ska återupprätta politiken som en kraft för frihet, trygghet och värdighet”, hette det när han valdes till partiledare 1999.

Den gången hade Kristersson siktat in sig på en post som förste eller andre vice ordförande i presidiet, eller åtminstone en plats i partistyrelsen. När han snuvades på det surade han till den grad att han lämnade politiken. ”Man kan ju inte vara ung och lovande i hela livet”.

Efter valnederlaget 2002 var han tillbaka igen efter ett mellanspel i näringslivet, då som kommunalråd i Strängnäs, långt från rikspolitiken. Reinfeldt var på uppgång, tog plats i partitoppen och bidade sin tid i väntan på att ta över som partiledare när Lundgren tvingades bort på stämman 2003.

Lite i skymundan gjorde Kristersson ett nytt avstamp mot toppen: borgarråd i Stockholm 2006, statsråd i alliansregeringen 2010, riksdagsledamot 2014, partiledare 2017, statsminister 2022. Karriären har gått som på räls – tills nu när väljarstödet viker. Inför valet 2026 är det Bo Lundgren-vibbar över Kristersson.