Buschs kritiker tolkar tron som fan läser Bibeln
Med migrationspolitiken under lupp ser kristen vänster, med Halldorf i spetsen, sin bibeltolkning som den enda rätta – och ratar andras.
Vad man lite grovt skulle kunna kalla för ”den kristna vänstern” har, anförda av den kyrkopolitiske debattören och professorn Joel Halldorf och en frikyrklig namninsamling, inlett ett politiskt korståg mot Tidöpartierna och särskilt KD, för rådande migrationspolitik som anklagas för att vara okristlig. Ebba Busch och hennes parti påstås uttryckligt inte ha förstått Bibeln.
Låt mig inledningsvis slå fast att detta inte är något försvar av vare sig Ebba Busch, KD eller rådande riksdagsmajoritet. Något sådant har jag inte lust med eller ens tillåtelse att göra som katolsk präst. Oavsett vad man har för tro finns åtskilligt att kritisera KD och Tidöpartierna för, på flera områden, inklusive migrationen. Med det sagt ska tilläggas att detsamma gäller den rödgröna oppositionen.
Däremot väcker sättet på vilket Buschs kristna kritiker använder Bibeln för att argumentera för sin sak en del frågor hos en medkristen. Det gäller framför allt de säkra påståendena om förståelsen av Bibeln och hela den tro som KD:s partinamn säger att partiet på något sätt vill anknyta till (ett ämne som kräver egen behandling).
Många av dem som nu ser tydliga, logiska härledningar av migrationspolitikens detaljer ur formuleringar om att visa generositet mot ”främlingen”, och därefter självsäkert fäller omdömet att den som inte ser detsamma inte förstår tron, skulle bli mycket upprörda om någon påpekade att Ebba Busch inte har förstått Bibeln när hennes parti stöder rådande abortlagstiftning, eller att en öppet homosexuell eller en frånskild och omgift politiker inte har förstått Bibeln, givet sina levnadssätt. Sådana påståenden skulle snabbt stämplas som ”dömande” och bemötas med argument om att allt måste tolkas kontextuellt utifrån den tidens kulturella föreställningar.
Ändå är Bibeln rakt igenom tydlig på ett sätt som inte kräver en enda härledning när det gäller just det mänskliga livets tillkomst och Guds plan med sexualiteten. I katolsk sociallära kallas detta för absoluta värden: nyttigheter, i detta fall själva livet, som behöver vara uppfyllda för att det överhuvudtaget ska finnas något att diskutera av värden för den praktiska visdomen. Det vill säga värden som måste relateras och avvägas mot varandra.
Förmodligen beror dessa överdrifter på att den svenska, kristna vänstern precis som den amerikanska, kristna högern – deras motpol och samtidigt metodologiska själsfrände – vill argumentera partipolitiskt med den egna tron som drivkraft. Och det är i sig bra och lovvärt. För så fungerar det ju för en troende människa.
Tron upplyser samvetet, pekar det i en riktning dit trons grundprinciper ses kunna föra. Vad båda polerna däremot förnekar är att samma drivkrafter kan leda till olika slutsatser om policy. Kärleksbudets princip om att hjälpa nödställda kan både ge en migrationspolitik som öppnar gränserna och en som fokuserar resurserna på hjälp på plats. Liksom en kombination. Och ingen är mer ”kristen” eller ”biblisk” så länge intentionen är att förverkliga budet om solidaritet.
Det är förnekelsen av denna mångfald av möjliga politiska utfall som är problematisk eftersom den ger onödig polarisering och därför förhindrar en god argumentation som kan göra praktisk policy mer, också ur religiöst hänseende, ändamålsenlig.
En orimlig och ogrundad politisering av kristen tro – föreställningen att Bibeln säger hur regelverken för uppehållstillstånd men även sådant som karensavdraget eller socialbidragstaket ska utformas – riskerar att reducera kristen tro till ett heltäckande program för människans handlingsmönster. Men för ett sådant behöver vi ingen religiös tro överhuvudtaget, eftersom människans moraliska förmåga är en förnuftsegenskap.
Kristen tro är framförallt en Gudsrelation som vilar på allmängiltiga sanningsanspråk om personen Jesus från Nasaret och hans väsen. Denna relation närs och uttrycks förstås av handlingar. Några av dem inses med nödvändighet av relationen, och är ofta de mest utmanande, men de flesta kräver avvägningar och kalibreringar.
Vad Gudsrelationen i fråga definitivt ger är en stegvis ny och alltmer sann värdering av jagets roll, också rollen för jagets kära och viktiga partipolitiska ställningstaganden, i relation till Gud och därefter allt annat. Det är den berömda ”omvändelsen” till en ny frihet som också öppnar för omprövade åsikter.
Thomas Idergard är katolsk präst
