Centerns sidekick och partiets rötter

Man anade att Elisabeth Thand Ringqvist skulle kliva in i Kvartals studio med en entreprenör som sidekick. Inte vilken entreprenör som helst heller, utan Fredrik Hjelm, mannen bakom elsparkcyklarna som plötsligt låg utspridda över Europas trottoarer som kapitalistisk konfetti. 

Det säger mycket om hur centerledaren ser världen. För henne är entreprenören inte bara en aktör i ekonomin. Han är själva motorn, kanske till och med den biologiska urcellen i samhällskroppen. Om man vill låta lite högtidlig: välståndets stamcell.

Och det är en tilltalande idé. Men knappast ny. På 1700- och 1800-talen var det precis så här det gick till. Driftiga individer hittade på saker, tog risker och skapade rikedom. Men sedan uppfanns demokratin, och allmän och lika rösträtt gjorde politik till något mer än ett härligt projekt för statsmän som gillar att sponsra samhällets vinnare.

Nu är inte Thand Ringqvist en ledargestalt i ståndsriksdagen med ett auditorium som uppfinner ångmaskiner. Intervjun i Kvartal påminde om ett bra samtal i Davos, inget fel i det förstås, men 9,5 miljoner människor i Sverige driver inte företag, även om de uppskattar den halva miljon som gör det. De flesta begriper att företagare är viktiga men samhället består av rätt mycket annat också. 

Men Thand Ringqvist framstår som lätt förbryllad inför det faktum att politik i en demokrati inte bara handlar om vad som fungerar bäst, utan om vad som känns rimligt för flest.

Samtidigt är Hjelm en perfekt karaktär i Thand Ringqvists centerparti, trots att det var oklart i Kvartals intervju vad han röstar på. Han pratade om företag som växer organiskt, underifrån, utan statliga stödpaket påhittade av jurister. Intuitivt och övertygande, lite som Centerpartiets egen version av arbetslinjen, fast med hoodie i stället för kostym.

Men även om man köper berättelsen om entreprenören som hjälte, så är verkligheten stökig även om man begränsar det till näringspolitik. Stater delar ut pengar (fast de inte får ge statsstöd till sina egna industrier). Myndigheter som Vinnova existerar. EU pumpar in kapital i projekt som ibland lyckas och ibland kraschar spektakulärt. Hybrit och Stegra finns, politikens kelgrisar med frisk aptit och just nu osäkra framtidsutsikter.

Det är svårt att vara politiker och samtidigt låta som att allt detta kan stängas av med en princip. Och det ska i rättvisans namn sägas att det var Hjelm som pratade mest om detta hos Kvartal, inte C-ledaren. 

Men ändå. Thand Ringqvist har tagit sitt parti tillbaka till rötterna. Det gamla Bondeförbundet var ett intresseparti, rakt och tydligt. Efter decennier av försök att bli något för alla – kulminerande i valresultat som 25 procent 1976 – är cirkeln sluten.

Men dagens politik tillåter inte den sortens enkelhet.

”Ytterkantspartierna” som Centerpartiet ständigt pratar om är mer geometri än ideologi när Vänsterpartiet låter som Socialdemokraterna gjorde för tjugo år sedan och Sverigedemokraterna låter som kuriösa moderater. Att Thand Ringqvist inte vill ha med V att göra blev än en gång mer än uppenbart. Hennes väljare vill absolut inte ha med SD att göra heller och där måste hon raffinera sin analys så att hennes motstånd inte enbart framstår som ett plakat.

I Kvartal klarade hon sig ur hela migrationsdiskussionen bara för att programledarna missade ett par följdfrågor. Varför vill C ha 5 000 kvotflyktingar när regeringen bara vill ha 900, undrade de. Varvid C-ledaren kunde påpeka att 5000 är väldigt mycket mindre än de 163 000 personer som kom 2015. Matematiskt sant men helt irrelevant eftersom den stora siffran handlade om asylsökande, inte kvotflyktingar.

Det som diskuteras i dag är snarare huruvida hela asylsystemet borde göras om till ett kvotsystem. Detta hade man gärna hört Thand Ringqvists tankar om. 

En lyssnarfest för den politiska nörden var det hur som helst.

Kanske mindre för den vanliga väljaren.

Cecilia Garme